Annons

Tove Lifvendahl:Den nya vågmästaren kommer från vänster

Centerpartiets Annie Lööf och Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt omfamnas inför Nobelprisutdelningen i Konserthuset i Stockholm.
Centerpartiets Annie Lööf och Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt omfamnas inför Nobelprisutdelningen i Konserthuset i Stockholm. Foto: Anders Wiklund/TT
Under strecket
Publicerad

Den olösliga frågan i parti-Sverige allt sedan Sverigedemokraterna började växa till sig har handlat om hur man ska hantera dem. Gårdagen blev historisk i svensk politik. Den 11 januari 2019 gavs SD finalt makt att ödelägga den gamla höger-vänster-ordning som har präglat politiken under ett århundrade.

Regeringsbildning handlar om tillit, förtroende, bedömningar och avvägningar av olika intressen. Centerpartiet visade med gårdagens besked och förmodade beslut idag att 1) SD-frågan är den mest primära för dem, 2) möjligheten att få igenom sakpolitik var sekundärt, och 3) att frågan om en alliansregering kom först i tredje hand. Det går givetvis att respektera och förstå, men var inte helt enkelt att uttyda i valrörelsen, då det snarare lät som om prioritetsordningen var inverterad. Det är i detta stor del av besvikelsen nu bottnar i, framförallt från borgerliga väljare som trodde det förhöll sig på annat sätt.

Alliansen är nu död – det var en maktkonstruktion som skapades 2004 i syfte att utmana Socialdemokraterna. Man bör akta sig för att göra den till religion; den levde så länge den upplevdes smaka mer än den kostade för de inblandade. En ny maktallians kan förstås uppstå i en okänd framtid, men den orangea logotypen kommer sannolikt inte att ses igen.

Annons

Med det sagt: det finns en idégemenskap bland de borgerliga partierna som nu kommer att ansträngas och möjligen falla isär, ifall de senaste beskeden omsätts i realitet. Om Centerpartiet och Liberalerna väljer att stödja en S-regering där MP och V är del av det parlamentariska underlaget, flyttar de också mittpunkten på höger-vänsterskalan. Det blir ingen ”mittenregering”, utan en vänster-mittenregering, som C och L stöder. Och regeringen kommer att behöva tolereras av Vänsterpartiet.

Tiden kommer att utvisa vilket slags seger det är. Om C och L lyckas med konststycket att liberalisera S, genom att S under förevändning att de var tvungna att kompromissa, ställer sig bakom reformer som faktiskt är både bra och nödvändiga, är detta en framgång för borgerligheten (som ej är synonymt med borgerliga partier) i stort. Om C och L i detta samarbete sakpolitiskt når framgång är det givetvis bättre för borgerliga väljare med politik från en vänster-mittenregering än politik från enbart en vänster-vänsterregering.

Men vad det gör med svenskt idéklimat på lång sikt när kartan ritas om är en annan sak, och kanske mer oroande.

Ännu är fastslåenden prematura. För vad kommer Vänsterpartiet att kräva, partiet som utropat sig till nya vågmästare i svensk politik? Inte kommer deras knapptryckning att bli gratis. Och då kanske vi, rätt var det är, befinner oss tillbaka på ruta ett.

Detta är Tove Lifvendahls brev. Få brevet gratis till din mejl genom att anmäla dig på SvD.se/nyhetsbrev.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons