Annons

Dick Harrison:Den nye ministern ansågs vara okunnig och lättlurad

Miljöpartiets Amanda Lind  utsågs i veckan till ny kultur- och demokratiminister. Men Sverige har inte alltid haft ett kulturdepartement. Tage Erlander (S) var Sveriges ecklesiastikminister 1945–1946, med ansvar även för kulturfrågor.
Miljöpartiets Amanda Lind utsågs i veckan till ny kultur- och demokratiminister. Men Sverige har inte alltid haft ett kulturdepartement. Tage Erlander (S) var Sveriges ecklesiastikminister 1945–1946, med ansvar även för kulturfrågor. Foto: Anders Wiklund/TT

I veckan utsågs Amanda Lind (MP) till Sveriges nya kultur- och demokratiminister, med ansvar även för idrottsfrågor. Men vad ägnade sig en kulturminister åt förr? Och vilka tog hand om kulturfrågor innan det fanns ett särskilt kulturdepartement?

Under strecket
Publicerad

Om vi vänder blicken mot äldre historia hittar vi förvisso gott om kulturella projekt kring hov och riksdagar, men med få undantag var de inte beroende av statliga institutioner och departement, utan av mecenater – i synnerhet kungars goda vilja. Om denna försvann, till exempel vid ett tronskifte, kunde det lätt bli kris: slottsbyggen avstannade, Operan fick slå igen, och så vidare. Kulturpolitik såsom vi uppfattar den är ett modernt fenomen.

Kulturdepartementet är inget departement med anor. Det är en tämligen färsk konstruktion som sjösattes i december 1991. Dessförinnan hade kulturfrågorna sorterat under Utbildningsdepartementet. Faktum är att de båda departementen ånyo var förenade mellan 2005 och 2007. Idag ägnar sig en kulturminister åt allt möjligt som har med demokrati, mänskliga rättigheter, kamp mot diskriminering och kultur i vidast möjliga bemärkelse att göra. Det kan tyckas spretigt. Men det är ingenting mot vad kultur- och utbildningsministrarnas föregångare – ecklesiastikministern – hade på skrivbordet.

Annons
Annons

En bra inblick i livet för ecklesiastikminister får vi genom Tage Erlanders dagböcker. Erlander innehade posten i ett drygt år, från 1945 till 1946, när han efterträdde Per Albin Hansson som statsminister. På den tiden hanterades en uppsjö av helt olika frågor av departementet – hit hörde hela utbildningssektorn, allt som hade med kyrkan att göra samt diverse heterogena problemområden som var länkade till kultur. Att Erlander i praktiken tvingades att ta jobbet (han var motvillig och hade hellre ägnat sig åt socialpolitik) berodde på att Per Edvin Sköld menade att Socialdemokraterna saknade ett program värt namnet i skolfrågan och att Erlander var rätt man att utforma ett sådant. Utvecklingen av en ny skola – det som skulle bli grundskolan – blev också den nye ministerns viktigaste åliggande. Men det tillkom mycket annat.

Nu såg de sin chans, eftersom Erlander uppenbarligen var okunnig och inte begrep vad han skulle syssla med.

Något av det som irriterade Erlander allra mest var kyrkofrågorna. Själv hade han börjat sin intellektuella utveckling inom kyrkans famn, men tappat tron i början av 1920-talet och utvecklade en stark skepsis mot biskopar och präster i allmänhet. Trots det måste han nu ta ställning till mängder av inomkyrkliga problem, inte minst infekterade gräl om kyrkoherdetillsättningar. Präster som blivit socialdemokrater för att göra karriär blev lätt föremål för skvaller, och det föll på ministerns lott att avgöra vem som var mest tillförlitlig.

Ännu värre var det närmast offentliga tiggeri och de många förnumstiga pekpinnar som ministern utsattes för. I sin dagbok klagade Erlander över att alla möjliga representanter för svensk kultur betraktade honom som en ”kvacksalvare”. Det vimlade av präster, ingenjörer, lärare och professorer som länge hade varit svältfödda och inte fått pengar. Nu såg de sin chans, eftersom Erlander uppenbarligen var okunnig och inte begrep vad han skulle syssla med.

Annons
Annons

Till de mest ivrigt uppvaktande hörde medlemmar av kungahuset. Kronprins Gustaf Adolf ville ha pengar till institut och museer, Prins Wilhelm ville ha bidrag till PEN-klubbens internationella möte i Stockholm, Prins Eugen ville ha pengar till Thielska galleriet och försäkra sig om att Waldemarsudde skulle bli ett fungerande museum efter hans död. Men Bernadottarna var bara toppen av isberget sett till jobbiga besökare. En delegation från Rättvik ville bromsa utbyggnaden av skolan med argumentet att landsbygdens folk redan stod på en så hög kulturell nivå att sex år i folkskolan var fullt tillräckligt.

Att resonera med en läkare var, enligt Erlander, ”lika idiotiskt” som att ”börja diskutera jordbrukspolitik med en retad tjur på en äng”.

Dramatenchefen Pauline Brunius oroade sig över att regissören Olof Molander, som blivit uppsagd från Svensk Filmindustri, nu skulle återkomma till hennes teater, som han styrt på 1930-talet. Hon ville inte befatta sig med honom eftersom han var ”en elak människa” och eftersom hennes maskinmästare hotade att säga upp sig om han måste ha med Molander att göra. Och så vidare. Allra värst var representanterna för medicinvetenskapen. Att resonera med en läkare var, enligt Erlander, ”lika idiotiskt” som att ”börja diskutera jordbrukspolitik med en retad tjur på en äng”.

Tage Erlander gjorde vad han kunde för att styra upp i den mångskiftande arbetsdjungeln. Han lyckades få det konsultativa statsrådet Nils Quensel att ta över kyrkofrågorna, och han tillsatte en skolkommission för att underlätta planerna för reformer inom utbildningssektorn. Inte för att det hjälpte långt. De många debatter som tog vid efter kommissionens inledande möten var stundom ”tjatiga ut till fantasteriets gräns”.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons