Annons

Helena Granström:Den odödliga själen i en ny och subtil tappning

Författaren och strängteoretikern Ulf Danielsson.
Författaren och strängteoretikern Ulf Danielsson. Foto: Dramaten

Kan vi ersätta människan med hennes maskiner? Hur långt sträcker sig möjligheterna med artificiell intelligens? Fysikern Ulf Danielsson bedriver
i sin nya bok dualismkritik med den nyfrälstes glöd – och kanske är det precis vad samtiden behöver.

Under strecket
Publicerad

Verklighet är ett begrepp som i dessa dagar knappast kan sägas stå särskilt högt i kurs. Tvärtom har det blivit allt svårare att använda i bestämd form singular – ”verkligheten” – när den fysiska värld som tidigare hade kunnat göra anspråk på en sådan benämning har fått konkurrens av allt mer utvecklade virtuella universum. 

Vi lever helt enkelt i vad som måste kallas för en simuleringens epok – en tid som i allt högre grad tycks hålla tillgodo med trovärdig imitation, snarare än att bekymra sig om vad, om något, som underligger den. 

Det är ett synsätt som bereder vägen för koncept som tänkande maskiner och kännande robotar – fenomen vars grundpremisser är just att det som pågår i kulisserna är ointressant, så länge scenen erbjuder ett tillräckligt övertygande skådespel. Om en maskin uppvisar ett beteende som hos en människa skulle vittna om medkänsla eller tankeförmåga är vi, i linje med det berömda test som vid mitten av förra seklet lanserades av matematikern Alan Turing, beredda att kalla den empatisk och intelligent.

Annons
Annons

Men det är inte bara inom den artificiella intelligensens område som frånvaron av skarp distinktion mellan verkligt och simulerat blir tydlig. Också inom den teoretiska fysiken, det område där författaren och strängteoretikern Ulf Danielsson är verksam, manifesterar sig någonting liknande. Vad det då rör sig om är dels en sammanblandning mellan de vetenskapliga modellerna och det de beskriver, dels en platoniskt färgad hållning till matematiken som någonting i viss mening verkligare än den fysiska existensen som sådan – och i vissa fall också ståndpunkten att allting, inklusive den värld vi kan erfara med våra sinnen, i grunden är matematik. 

Tanken kan, i synnerhet för den som likt Danielsson ägnar sina dagar åt att försöka förutsäga och beskriva verkligheten med hjälp av just matematik, te sig naturlig: om de lagar som formulerats i eleganta ekvationer av män som Newton, Einstein och Schrödinger inte i någon mening hade verklig existens, hur skulle de på ett så enormt precist sätt kunna fånga hur världen faktiskt beter sig?

Naturlagarnas obändiga verkan tycks med andra ord vara ett mycket kraftfullt argument för matematikens fundamentala plats i tillvaron. Men, skriver Danielsson i sin nyutkomna bok ”Världen själv” (Fri Tanke Förlag), vi misstar oss: det är inte alls naturlagarna som verkar. Saker och ting bara sker, och naturlagarna är inte mer obändiga än någon annan produkt av den mänskliga tanken. De är människans högst preliminära försök att förklara och förutsäga vad som händer, i väntan på att finna något bättre sätt att göra samma sak. Äpplet som faller till marken gör det inte på grund av tyngdkraften, kanske faller det inte ens, som Einstein skulle göra gällande, på grund av rumtidens krökning. Det bara faller.

Annons
Annons

Utgångspunkten är hos Danielsson ett i grunden ödmjukt förhållningssätt till den mänskliga tanken: människans intellekt är fantastiskt, det har åstadkommit enorma framsteg i sin strävan att förstå den värld vi ser omkring oss – men icke desto mindre är det ändligt, och det finns inga skäl att tro att det inte i vissa fall också är otillräckligt. Varför skulle, med andra ord, exempelvis ett matematiskt resultat vara högtstående bara för att vi finner det högtstående? Kvantmekanik, relativitetsteori, entropiprinciper och big bang-kosmologi: att vi är imponerade är definitivt inte detsamma som att universum är det. Det vi anser vara matematikens stora sanningar är, skriver författaren, ”bara en konsekvens av vår egen begränsning”.

Kvantmekanik, relativitetsteori, entropiprinciper och big bang-kosmologi: att vi är imponerade är definitivt inte detsamma som att universum är det.

Men än mer avgörande än denna invändning mot en platonisk syn på naturlagar och matematik är kanske en annan – en vars effekter visar sig långtgående inom en mängd olika områden, om man tar den på allvar. Danielssons text pekar konsekvent på hur ett dualistiskt förhållningssätt – traditionellt representerat av 1600-talsfilosofen René Descartes och hans syn på tänkandet som något som står i opposition mot det kroppsliga varat – fortfarande präglar en stor del av människans idébyggen och vetenskap. Vad det rör sig om är en föreställning om kroppen som något man har snarare än är – och som en följd av det en nedvärdering av den materiella sfären till förmån för det som den anses vara en passiv bärare av.

Annons
Annons

Den odödliga själen i en ny och mer subtil tappning, alltså – en dualistisk figur långt ifrån avfärdad i och med upplysning och sekularisering, utan tvärtom i högsta grad verksam inte minst inom vetenskapligt tänkande i dag. Vi ser den gå igen i datavetenskapens strikta uppdelning i hårdvara och mjukvara, i idén om en kroppsligt obunden dna-kod som mänsklighetens hela summa, i föreställningen att det mänskliga medvetandet i oförändrad form skulle vara möjligt att lagra på en hårddisk – och, mer generellt, i det paradigm som, också inom fysiken, framställer information som tillvarons mest grundläggande beståndsdel. 

Men, betonar Danielsson, vad vi måste anstränga oss för att komma ihåg är att information utan tolkning – utan kroppsligt sammanhang – är meningslös. Liksom i fallet med den mänskliga genomet finns i regel inte någon klar gräns ”mellan koden och det som tolkar koden”. Eller, som författaren uttrycker det i ett annat sammanhang: när människan inte längre finns, finns inte heller längre Bachs musik.

När människan inte längre finns, finns inte heller längre Bachs musik.

Här ansluter sig Danielsson emfatiskt till en filosofisk tradition av fenomenologiskt präglat insisterande på kroppens fundamentala natur – och även om han kanske inte åstadkommer så mycket nytt med dessa tankar, ger han dem ökat djup genom att på ett insiktsfullt vis sätta dem i förbindelse med den abstrakta vetenskapen. En fenomenologisk fysiker med den nyfrälstes glöd – kanske är det ingenting mindre än precis vad samtiden behöver. ”Mellan de högtflygande idéerna och den stökiga världen”, skriver Danielsson, och läsaren förstår att han verkligen inser vidden av sitt påstående, ”sitter det förkroppsligade medvetandet hos forskaren själv.”

Annons
Annons

Vad Danielssons bok gör tydligt är att många av filosofins klassiska dilemman – själens existens, möjligheten att bekräfta någon annans subjektivitet, den fria viljan såväl som den fullständiga determinismen – upplöses om vi på allvar frångår den kulturellt betingade och ofta närmast underförstådda dualism som gör gällande att medvetandet ens i princip är möjligt att skilja från kroppen. Fast ”i princip” förresten: är inte denna lilla fras också den ett uttryck för det dualistiska tänkande som präglat oss så mycket att vi knappt längre är förmögna att inse det själva, en fiktion som antyder ett ”ouppnåeligt allvetande perspektiv”?

Och för att återvända dit där vi började – med samtidens teknologiskt burna övertro på simulering – har författarens dualismkritik också en tydlig och angelägen bäring på det pågående projektet att integrera, och i vissa fall ersätta, människan med hennes maskiner, och i synnerhet på ambitionerna att öka och fördjupa räckvidden för artificiell intelligens. Medan fysikerkollegor som Max Tegmark och den numera framlidne Stephen Hawking framfört farhågor om övermänskligt intelligenta maskiner som blir medvetna och kommer att utgöra ett hot mot sina skapare, riktar Danielssons sin oro någon annanstans. De verkliga riskerna med AI härrör, menar författaren, inte i första hand från dessa maskiners faktiska förmågor, utan från våra föreställningar om dessa förmågor är. Det vill säga: Vad gör idén om en maskin som ett potentiellt tänkande, kännande subjekt – en i sig djupt dualistiskt präglad tanke – med oss som människor, och med synen på vår egen mänsklighet?

Annons
Annons

När vi överger vårt intresse för den subjektiva upplevelsen överger vi också det enda som ger tillvaron mening.

När vi överger vårt intresse för den subjektiva upplevelsen – för det som så att säga antingen döljer eller inte döljer sig bakom scenen – överger vi också det enda som ger tillvaron mening. Med en sådan förståelse blir frågan om den subjektiva, förkroppsligade upplevelsen central för var och en som har ambitionen att närma sig världen, ”världen själv”, på riktigt.

Allt är fysik – men med detta inte sagt att fysiken idag kan beskriva allt. Om man inte ansluter sig till en förlegad dualism, och inte heller förnekar medvetandets existens, måste man insistera på att en fysikvetenskap som gör skäl för namnet också ska kunna omfatta subjektiviteten i sig. I en verkligt fullödig förståelse av materian måste, menar Danielsson, inifrånperspektivet vara inbegripet. Vilket i så fall skulle innebära en verkligt radikal omdaning, inte bara av fysiken utan av vår förståelse av begreppet vetenskap i stort. Naturvetenskapens mest framträdande signum är ju just att den beskriver sina objekt utifrån – och att beskriva en subjektiv upplevelse utifrån, innebär i viss mening att inte beskriva den alls.

Det är givetvis inte svårt att föreställa sig en vetenskap som – vilket i viss mån redan gjorts – påvisar existensen eller frånvaron av ett medvetande genom specifika mönster i hjärnans aktivitet, och kanske inte heller en som så småningom förmår att omsätta dessa iakttagelser i ekvationer. Men lika lite som en kartläggning av alla de signalsubstanser och elektrokemiska impulser som produceras vid förälskelse skulle besvara frågan ”Hur känns det att älska?”, skulle ett sådant vetenskapligt resultat ge något svar på hur det känns att finnas till. 

Motsättningen handlar, med andra ord, inte om materiellt eller immateriellt – utan om inifrån eller utifrån. Den subjektiva upplevelsen skulle mycket väl kunna vara såväl verklig som materiellt betingad – men ändå omöjlig att komma åt annat än för det subjekt som genomlever den. Och icke desto mindre förblir den bärande för att ordet ”verklighet” ska ha någon mening alls. 

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons