Annons

Torgny Nordin:Den ojämna kampen mot lidande och sjukdom

Innan narkosen revolutionerade kirurgin och den medicinska historien var den en del av underhållningsindustrin. Med andekdoter som denna håller Nils Uddenberg läsaren på gott humör genom sitt tvåbandsverk om medicinens historia. ”Lidande och läkedom” påminner oss också om att vi inte bör glömma det vi redan visste.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Gula febern spreds av myggor som fördes till Amerika från Afrika. Ett effektivt vaccin togs fram först cirka 1940. Illustrationer av sjukdomsförloppet av Etienne Pariset från 1819.

Bild 1 av 3

”Lidande och läkedom” ges ut av förlaget Fri Tanke i två band: ”Medicinens historia fram till 1800” respektive ”Medicinens historia från 1800–1950”.

Bild 2 av 3

Nils Uddenberg är läkare, författare och docent i psykiatri. Hans biologihistoriska tvåbandsverk "Idéer om livet" belönades med Augustpriset 2003.

Foto: Dan JibréusBild 3 av 3

Gula febern spreds av myggor som fördes till Amerika från Afrika. Ett effektivt vaccin togs fram först cirka 1940. Illustrationer av sjukdomsförloppet av Etienne Pariset från 1819.

Bild 1 av 1
Gula febern spreds av myggor som fördes till Amerika från Afrika. Ett effektivt vaccin togs fram först cirka 1940. Illustrationer av sjukdomsförloppet av Etienne Pariset från 1819.
Gula febern spreds av myggor som fördes till Amerika från Afrika. Ett effektivt vaccin togs fram först cirka 1940. Illustrationer av sjukdomsförloppet av Etienne Pariset från 1819.

Nyligen blev jag erbjuden att delta i ett schackparti med vackert utsnidade pjäser. Skillnaden mellan svart och vit var dock svår att se eftersom bägge sidorna karaktäriserades av mer eller mindre blodröda nyanser mot bärnstensfärgad botten. Endast i gott ljus gick de egna pjäserna att tryggt skilja från motståndarens. Förklaringen till deras ovanliga färg var att de tillverkats av rosenträ, ett trädslag tillhörande ärtväxtsläktet Dalbergia.

Det är botanisten och läkaren Nils Dalberg (1736–1820) som hedrats genom att rosenträden med deras vackra ved blivit uppkallade efter honom. Han var för övrigt en ovanlig person, Dalberg, vilken efter studier i Uppsala hankade sig fram som fattigläkare för att senare få anställning som livmedikus hos blivande Gustav III. Dalbergs behagliga färd uppåt genom hierarkierna – fadern var skräddare i Linköping – fick fart sedan han 1769 ympat kronprins Gustav och hans gemål med smittkoppor. Resultatet blev framgångsrikt och Dalbergs karriär föreföll garanterad, trots att han långt ifrån verkar ha anslutit sig till läkarkollegornas ohämmade förtjusning i intensiva lavemangskurer, helbrägdagörande mumiepulver och ständiga åderlåtningar. Efter den lyckade koppympningen fick Dalberg i uppdrag att medfölja kronprins Gustav på resor i Europa, något han för egen del utnyttjade till att besöka lärdomssäten, sjukhus, botaniska trädgårdar och framstående personligheter. I Paris träffade han exempelvis Rousseau, vilken ville veta allt om Linné.

Annons
Annons

I början av maj 1771 höll Dalberg ett anförande vid Kungl Vetenskapsakademiens sammanträde vilket i sedvanlig ordning senare trycktes. I hans ”Tal, om några det svenska climatets förmåner och olägenheter i anseende til hälsan” möter vi en läkare som börjat intressera sig för empiriska metoder och ingalunda är beredd att med hull och hår svälja föreställningar som dominerat medicinen sedan antiken. En sådan naturfilosofisk trossats var väderförhållandenas och klimatets menliga inverkan på kroppsvätskorna. Något sådant finns, menar Dalberg, inga goda skäl att anta. Fast han uttrycker sig förstås försiktigare och snirkligare, hör bara: ”Fastän våre farsoter hvarken äro flere, eller af värre beskaffenhet, än uti Europas öfriga del, torde dock mången föreställa sig, at våre chroniske sjukdomar, så vida de kunna härröra af climatet, äro desto flere och svårare, än i de under blidare luft-strek belägne länder. Men ehuru det ej bör bestridas, at någon skilnad härutinnan kan gifvas, har likväl erfarenheten ännu icke visat den vara så stor, som climatens skiljaktighet tyckes gifva anledning at vänta.”

Dalberg levde i en brytningstid i politiskt och vetenskapligt hänseende. 1800-talet skulle komma att innebära en fundamental förändring och utveckling av läkekonsten, men redan från mitten av 1700-talet sker viktiga genombrott. Den tämligen okände Nils Dalberg är en exponent för dessa nya tider, något som inte minst märks i hans socialmedicinska ansatser, exempelvis i hans analys av luften i folkrika städer. Huruvida han också spelade schack är emellertid inte känt.

Annons
Annons

Medicinens historia är ett mäktigt ämne. Det spänner över vida fält, från filosofi och teologi över ekonomi, konst och naturkunskap till krigsvetenskap och politik. Att skildra läkekonstens historia innebär därför att perspektivet måste rymma snart sagt alla väsentliga aspekter av civilisationen, vilket fått till följd att medicinhistorikerna vanligtvis finner sig nödgade att begränsa ambitionerna och i stället specialisera sig på väldefinierade epoker samt vetenskapshistoriskt betydelsefulla detaljer, metoder och personer.

I vår tid börjar och slutar livet för de allra flesta på ett sjukhus, men så har det förstås inte alltid varit. Och även om läkare som yrkeskategori funnits i västerlandet i snart tretusen år, lever vi i dag i en verklighet som kan tyckas snudd på besatt av medicin och krämpor, av diagnoser och piller – och av ständigt ökande resurser till en sjukvård som aldrig tycks kunna mätta det växande behovet. Frågan om hur det blivit så handlar såväl om en övergripande mentalitets- och samhällsförändring, som om läkekonstens och medicinindustrins högst konkreta utveckling.

Att koppla ett helhetsgrepp på medicinhistorien är således en lika vansklig som angelägen uppgift, och det är därför en stor sak när nu Nils Uddenberg utkommer med en förtjänstfullt form­given och läsvärd medicinhistoria ”Lidande och läkedom” i två band: ”Medicinens historia fram till 1800” respektive ”Medicinens historia från 1800–1950” (Fri Tanke). Det kunde lätt uppfattas som ett kamikazeuppdrag att ensam axla uppgiften att bryta ner västerlandets medicinhistoria i 800 sidor, men Uddenberg har lyckats teckna en översiktsbild som kommer att vara till glädje för såväl medicinstudenter som alla andra.

Annons
Annons

”Lidande och läkedom” ges ut av förlaget Fri Tanke i två band: ”Medicinens historia fram till 1800” respektive ”Medicinens historia från 1800–1950”.

Bild 1 av 1
”Lidande och läkedom” ges ut av förlaget Fri Tanke i två band: ”Medicinens historia fram till 1800” respektive ”Medicinens historia från 1800–1950”.
”Lidande och läkedom” ges ut av förlaget Fri Tanke i två band: ”Medicinens historia fram till 1800” respektive ”Medicinens historia från 1800–1950”.

Om uppgiftens komplexitet skvallrar dessutom det faktum att det i vårt land inte publicerats något medicinhistorisk översiktsverk – trots flera framstående lärdomshistoriker med medicin som huvudämne – sedan Robin Fåhræus trebandsverk ”Läkekonstens historia” vilket utgavs mellan 1944 och 1950. Fåhræus var för övrigt inte professionell historiker, utan professor i patologisk anatomi i Uppsala. För den bredare allmänheten är han förmodligen mest känd, åtminstone indirekt, för den så kallade sänkan, alltså upptäckten av de röda blodkropparnas sedimentationshastighet. Under flera decennier har sänkan rutinmässigt tagits vid läkarmottagningar över hela Sverige, trots att det diagnostiska värdet förefaller ringa. Att sänkan ändå alltid tagits torde kunna förklaras av att uppfinningen var svensk och dessutom är mycket ­enkel att utföra.

Uddenberg bygger till allra största delen ”Lidande och läkedom” på olika medicinhistoriska studier av internationella och svenska författare. Fåhræus har redan nämnts och andra inspirationskällor har varit Knut Hæger, Karin Johannesson och Roger Qvarsell, för att endast nämna några. Källförteckning är fullödig och rymmer utmärkta vidarepekningar för fortsatta strövtåg in i medicinhistoriens värld. Att Uddenberg flera gånger i källförteckningen refererar till nätet och Wikipedia är dock en smula överraskande.

Annons
Annons

**Två saker som skiljer **”Lidande och läkedom” från motsvarande anglosaxiska och tyska översiktsverk är dels bildmaterialet, dels de ofta snärtiga beskrivningarna av svenska läkare. Illustrationerna till en medicinhistoria hade lätt kunnat bli till en dolorosavandring längs kadaver, anmärkningsvärda missbildningar och spritinlagda kropps­delar. Så är emellertid inte alls fallet här. Bildmaterialet är väl avvägt och tillför den populärvetenskapligt hållna prosan viktiga dimensioner genom bruket av såväl arabiska handskrifter som satirteckningar, klassiskt måleri samt vetenskapliga illustrationer. En stor del av materialet kommer från den förnämliga medicinhistoriska samlingen i Hagströmerbiblioteket vid Karolinska institutet.

Texten i första delen följer den traditionella lärdomshistoriska lunken från antiken, över arabiska auktoriteter, och vägen fram mot etableringen av medicin som vetenskap via framväxten av anatomiska studier. I del två står framför allt fysiologin i centrum – 1850 till 1950 kallas med rätta för fysiologins århundrade – samtidigt som även psykiatrin, kirurgin och anestesiologin betonas. Särskilt Uddenbergs skildring av den senares utveckling är berömvärd, inte minst som hans frikostiga strösslande av anekdoter och pikanta detaljer håller läsaren vaken och vid gott humör. Som medicinsk disciplin är anestesiologin unik eftersom den leder sina rötter tillbaka till underhållningsindustrin; att inför betalande publik försänka personer i narkos var nämligen ett uppskattat folknöje. Särskilt festligt ­ansågs det vara att på scen berusa frivilliga, gärna viktorianska kvinnor, med lustgas.

Annons
Annons

Nils Uddenberg är läkare, författare och docent i psykiatri. Hans biologihistoriska tvåbandsverk "Idéer om livet" belönades med Augustpriset 2003.

Foto: Dan JibréusBild 1 av 1

Anestesiologins praktiska användning inom medicinen kan inte överskattas. Kirurgin som ända fram till 1800-talet inte ansetts som en fin akademisk disciplin, utan ett hantverk, var en lika grym som farlig verksamhet. Kirurgernas arbete bestod huvudsakligen i att såga av ben som drabbats av kallbrand, vilket resulterade i att ungefär varannan patient dog. Med utvecklingen av olika bedövningsmedel, anestetika, förändrades allt och kirurgernas betydelse och ställning inom medicinen växte dramatiskt. Det skulle dock dröja innan anestesiologin accepterades som en egen medicinsk specialitet i Sverige, vilket först skedde 1940 när Torsten Gordh anställdes vid Karolinska sjukhuset.

Nils Uddenberg är läkare, författare och docent i psykiatri. Hans biologihistoriska tvåbandsverk "Idéer om livet" belönades med Augustpriset 2003.
Nils Uddenberg är läkare, författare och docent i psykiatri. Hans biologihistoriska tvåbandsverk "Idéer om livet" belönades med Augustpriset 2003. Foto: Dan Jibréus

Vid sidan om paraden av obligatoriska hjältar i den västerländska läkekonstens historia lyfter Uddenberg fram ett antal framstående svenska kvinnor och män – dock inte Nils Dalberg – vars insatser inte alltid är välkända, i synnerhet inte utomlands. Olof af Acrel, Karolina Wideström, Ivar Sandström och Nanna Svartz är endast några exempel. Det är ett högst imponerande persongalleri som erbjuds läsaren, vilket emellertid inte betyder att ”Lidande och läkedom” är en förutsägbar färd genom medicinhistoriens benhus. Författarens ambition är snarare att tematisk placera förhärjande farsoter och svårhanterliga sjukdomar i centrum. Med det lyckas han väl.
Läkekonstens historia är inte enbart, och kanhända inte ens i första hand, en linjär framgångssaga. För den är också en påminnelse om att inte glömma vad vi redan visste. Eller som Nils Dalberg uttryckte saken för 238 år sedan: ”Det tillkommer oss sjelfva at så använda den samma [den lott oss af naturens Herre blifvit tildelt], och så inrätta vår lefnads-art derefter, at den icke må hindra åtnjutandet af den förnämsta, men minst vårdade, bland alla jordiska förmåner, hälsan.”

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons