”Jag har varit i många olika skyttegravar i kriget om knarket, som soldat, offer och sjukvårdare”, säger Carl Gustaf Agge.
”Jag har varit i många olika skyttegravar i kriget om knarket, som soldat, offer och sjukvårdare”, säger Carl Gustaf Agge. Foto: Malin Hoelstad

”Sveriges narkotikapolitik dödade mina vänner”

Stockholms första cannabiskung var en nybörjare som inte kunde språket, gömde knark för miljoner under en sten och bodde inneboende hos gamla damer. Men bakom hans osannolika historia döljer sig en mörk bild av den svenska narkotikapolitiken.

– Jag lägger ansvaret för mina kamraters död på politikerna, säger en av de inblandade.

Uppdaterad
Publicerad

Carl Gustaf Agge böjer sig fram över det svartvita fotografiet där sex män står på rad med nummerskyltar runt halsen.

– Där, säger han och pekar.

Det är ingen tvekan om vem på bilden som sticker ut. I kostym med utsvängda byxor, tjockt, svart hår, skjortan uppknäppt i halsen och händerna nerstoppade i linningen framstår nummer 1 på många sätt som motsatsen till de övriga. Han är dessutom ett halvt huvud kortare än alla andra.

Det är bara min familj och två-tre vänner som vet om det jag ska säga till dig nu.

– Där är Mustafa. Han har ett leende på läpparna ser du, säger Carl Gustaf Agge.

Vi sitter i ett vardagsrum i Farsta. Carl Gustaf, 66, bär ett guldkors på bröstet innanför jeansskjortan. I över 25 år har han arbetat med missbrukare. Han är sannolikt landets mest erfarna socialsekreterare när det kommer till substitutionsbehandling med metadon.

Jag har hittat hans namn i förundersökningen om Mustafa Boztepe och den så kallade ”Turkligan”, den första riktigt stora cannabishärvan i Sverige. Men inte för att han medverkade i sin yrkesroll, utan för att han var en av de misstänkta.

– I alla de här åren har jag levt med en hemlighet, säger han.

– Det är bara min familj och två-tre vänner som vet om det jag ska säga till dig nu.

Efter reklamen visas:
Carl Gustaf Agge NY!

”Stockholmspolisen tog HASCH FÖR 5 MILJONER i specialbyggd bil” utropade Aftonbladets löpsedel den 3 juni 1969, ”JAKT SOM I EN AGENTFILM”. DN rapporterade att rikspolischef Carl Persson själv hade närvarat när knarket upphittats. SvD citerade Rikspolisstyrelsen, som slog fast att man sprängt ”en av de under senare år mest farliga och omfattande försäljningsorganisationerna beträffande hasch”.

Annons

”Knarkkungen”, skrev DN, ”befattade sig aldrig själv med haschpartierna” och gjorde av med ”miljonvinster” på ”ett dyrbart krogliv”.

Mot slutet av 60-talet hade svenskarna yrvaket fått upp ögonen för problemet med narkotika. Missbruk av framförallt cannabis och amfetamin hade på några år gått från en icke-fråga till att ibland beskrivas som det främsta hotet mot samhället.

Nu hade landets polis gjort sitt största beslag av hasch någonsin. Under sommaren fortsatte tidningarna att rapportera om ”Turkligan” och dess ledare, Mustafa Boztepe. ”Knarkkungen”, skrev DN, ”befattade sig aldrig själv med haschpartierna” och gjorde av med ”miljonvinster” på ”ett dyrbart krogliv”. Samma höst blev han den förste att dömas till det högsta straffet, sex års fängelse, i Sveriges nya, skärpta narkotikalagstiftning.

Nästan 50 år senare får jag höra talas om den här händelsen genom historikern Mats Hayen. När jag börjar nysta i den är det för att jag tror att den kan förklara varför Sveriges narkotikapolitik fick en så unik inriktning. Vad jag inte vet är att den också är en berättelse om konsekvenserna av samma politik.

Annons
I mitten av 60-talet var kunskapen om cannabis oerhört låg i Sverige. ”Man kunde stå och röka medan man snackade med polisen”, säger Einar Jonsson.
I mitten av 60-talet var kunskapen om cannabis oerhört låg i Sverige. ”Man kunde stå och röka medan man snackade med polisen”, säger Einar Jonsson. Foto: Malin Hoelstad

Hela Djurgården var en lekplats. Så beskriver Carl Gustaf Agge sin barndom i en etagelägenhet på Ulrikagatan, Östermalm. Ett särskilt ljust minne är de återkommande promenaderna med pappan, som var grosshandlare, till dennes kontor i Norra Kungstornet.

Allt ändrades när fadern dog i prostatacancer. Carl Gustaf var elva och fick vad han senare har förstått var panikångest. Hans mamma, som hade svårt att hantera känslor, talade aldrig med honom om pappans död. Snart hade hon inlett en ny relation, med en man som misshandlade hennes söner.

Jag kände att jag hade kommit hem bland modsen. Brasset var, precis som musiken, ett kitt som förenade oss.

Hösten 1965 gick Carl Gustaf i åttonde klass på Östra Real. Popen hade slagit igenom och med den modskulturen. I Sverige skulle begreppet komma att associeras med Kenta, Stoffe och de andra i Stefan Jarls film ”Dom kallar oss mods”: långhåriga tonåringar som drev runt i Stockholms city, lyssnade på musik, drack, rökte hasch och ställde sig utanför samhället. Carl Gustaf älskade Beatles och Stones. Han bar modsens signalplagg – en US Army-parkas som han skrivit på med tuschpenna. Men han var också en överklasspojke som tävlade i gymnastik och var duktig i skolan.

Annons

En novemberdag blev mammans man så arg på sin styvson att han slog honom i huvudet med en stol. Carl Gustaf svimmade. När han vaknade fick han höra att han inte var välkommen hemma längre. Den natten sov han på ett kallt källargolv i Klarakvarteren med sin nerklottrade jacka som täcke. Han satte aldrig mer sin fot på Östra Real.

– Jag bröt med hela mitt umgänge. Som välartad 14-åring på Östermalm kände jag en sån skam över att ha blivit utkastad hemifrån.

I stället började han hänga vid konserthustrappan, Stockholmsterrassen, ungdomsklubbarna Jova och Gamla Bro, ”Centan”, ”Kungsan” och andra samlingsplatser i det city som var en blandning av modernistiska nybyggen, förfallna rivningskåkar och byggarbetsplats. Det tog bara några dagar innan han rökte hasch för första gången.

– Det lindrade mina symptom. Och jag kände att jag hade kommit hem bland modsen. Brasset var, precis som musiken, ett kitt som förenade oss.

 Enligt polisen hade Mustafa Boztepe lett ”en av de under senare år mest farliga och omfattande försäljningsorganisationerna beträffande hasch”.
Enligt polisen hade Mustafa Boztepe lett ”en av de under senare år mest farliga och omfattande försäljningsorganisationerna beträffande hasch”. Foto: Malin Hoelstad
Annons

I modskretsarna fanns även två killar från Enskede.

Einar Jonsson hade rymt hemifrån när hans föräldrar skiljde sig och han blev nekad att bo med sin pappa. Lasse Hägerman, känd som ”Snasse”, hade varit stökig och blivit retad som barn. När han svarat med att slå tillbaka hade han blivit placerad i en så kallad OBS-klass, vilket gjort allting värre. Nu var de 16 år och åkte in och ut på fosterhem och ungdomsvårdsskolor.

Lasse Hägerman minns att Carl Gustaf Agge stack ut med sitt borgerliga sätt och sina vita skjortor.

– Han kom från en främmande värld högre upp på samhällsstegen. Men han var en jävla bra kille att göra affärer med.

Att ”göra affärer” innebar att man köpte en bit hasch av den som råkade ha, behöll lite själv och sålde resten. Hasch var vid den här tiden ganska okänt i Sverige – ingen av killarna hade hört talas om det innan de blev erbjudna att testa. Storskalig smuggling eller langning existerade inte.

Det var ju ingen som kunde nåt om droger, hur de påverkade kroppen, hur de luktade. När jag hamnade på ungdomshem hade jag amfetaminpiller på mig och fick tillbaka dem av personalen.

Annons

– Man kunde stå och röka medan man snackade med polisen. Det var ju ingen som kunde nåt om droger, hur de påverkade kroppen, hur de luktade. När jag hamnade på ungdomshem hade jag amfetaminpiller på mig och fick tillbaka dem av personalen, säger Einar Jonsson.

Våren 1966 skulle det hända något som förändrade situationen. Carl Gustaf Agge minns att det var precis när Bob Dylan hade gjort sin första Sverigespelning i Konserthuset. Han träffade en man i 30-årsåldern. Välklädd, vältränad, glad. Mannen talade en ytterst bristfällig engelska, men efter en stund framgick det att han sålde hasch.

Mannen hette Mustafa Boztepe och till skillnad från de ungdomar som Carl Gustaf brukade köpa av hade han mycket hasch. Väldigt mycket hasch.

Grosshandlarsonen visade sig vara en skicklig säljare. Snart köpte både han, Lasse och Einar regelbundet hasch av Boztepe. De betalade två eller tre kronor grammet och tog själva upp emot tio kronor när de sålde vidare. De tjänade mycket pengar. Väldigt mycket pengar.

– Vi var socialister men levde lite av ett Östermalmsliv, gick ut och åt, åkte taxi, köpte det vi ville ha. Jag minns att vi satt på Konstnärsbaren och drack drinkar, fastän vi var tonåringar, säger Carl Gustaf Agge.

Annons
”Jag upplever inte att jag fått någon hjälp av samhället att sluta missbruka. Det jag har gjort, som att börja med antabus, har jag fått ordna själv”, säger Lasse Hägerman.
”Jag upplever inte att jag fått någon hjälp av samhället att sluta missbruka. Det jag har gjort, som att börja med antabus, har jag fått ordna själv”, säger Lasse Hägerman. Foto: Malin Hoelstad

Att Mustafa Boztepe hade gott om hasch betydde emellertid inte att han var en erfaren narkotikabrottsling.

I den senare förundersökningen berättar han om sin uppväxt på en gård utanför den sydturkiska småstaden Kilis. Efter att båda föräldrarna dött hade han och hans syskon tagit över familjens vin- och olivodlingar, men Boztepe ville göra något annat. När han var 23 emigrerade han till Tyskland, där han bland annat jobbade som motormontör vid Fordfabrikerna i Köln.

Han hittade inte i stan, han kunde inte ett ord på svenska och några få på engelska – och han var rädd för att ta kontakt med främlingar.

Han uppger i förhören att han i princip inte visste något om narkotika förrän han mötte en man på en nattklubb i Duisburg. Mannen hade varit i Sverige, sade att det knappt fanns cannabis i landet och att den som åkte dit för att sälja skulle tjäna pengar. Mustafa Boztepe köpte två kilo hasch av en ”arab”, packade ner det i en portfölj och tog tåget till Stockholm.

Annons

Efter ankomsten vandrade han runt planlöst i omkring två veckor. Han hittade inte i stan, han kunde inte ett ord på svenska och några få på engelska – och han var rädd för att ta kontakt med främlingar. Han övervägde att strunta i hela idén och återvända till Tyskland.

Till sist kom han dock i samspråk med en ”långhårig yngling”. Genom stapplande kommunikationsförsök kom de fram till att den ene hade hasch och att den andre ville köpa.

Var ynglingen Carl Gustaf Agge? Det kan man inte säkert veta. Men han hade långt hår och Boztepe kom till Stockholm samma månad som Dylankonserten. Carl Gustaf uppger att de möttes i Sergelgången, medan Boztepe är mindre precis och säger ”vid Sergels torg”. I övrigt stämmer deras beskrivningar ganska väl överens.

En Fru Hellman i Bandhagen, som inhyste Mustafa Boztepe 1967, tyckte att han verkade ”konstig” och hade en ”väldig trafik av flickor” på rummet.
En Fru Hellman i Bandhagen, som inhyste Mustafa Boztepe 1967, tyckte att han verkade ”konstig” och hade en ”väldig trafik av flickor” på rummet. Foto: Malin Hoelstad
Annons

De som träffade Mustafa Boztepe uppfattade honom som varm, flirtig och med ett leende på läpparna. Lasse Hägerman tycker att han ”smådansade” fram. Carl Gustaf Agge säger att han kunde ha varit cirkusartist, eftersom han en gång kastade sig upp och promenerade ledigt på ett smalt räcke.

Från 1966 till 1969 åkte Boztepe fram och tillbaka mellan Turkiet, där han köpte cannabis, och Sverige, där han sålde det. Under perioderna i Stockholm bodde han i olika inackorderingsrum hos äldre damer. Att döma av deras senare vittnesmål för polisen gjorde han ett varierande intryck.

En fru Eriksson i Hägersten, som inhyst Boztepe 1968, kallar honom ”en hygglig och bra pojke” som ”inte använt sprit” och ”hållit ordning och reda” – även om hon hade undrat varför han hade så gott om pengar och guldsmycken.

Den som ville handla fick gå med till Centralstationen och vänta utanför medan han hämtade haschet, som han hade låst in där i förvaringsboxar.

Fru Hellman i Bandhagen, som han bott hos 1967, hade däremot aldrig tyckt om honom. Han verkade ”konstig” och hade en ”väldig trafik av flickor” på rummet.

Annons

Varje gång Boztepe kom tillbaka till Stockholm brukade han ringa och fråga efter Carl Gustaf Agge hos dennes mamma på Östermalm. Kvällstid satt han på Ringbaren på Sergelgatan eller Restaurang Gyllene Cirkeln på Sveavägen. Den som ville handla fick gå med till Centralstationen och vänta utanför medan han hämtade haschet, som han hade låst in där i förvaringsboxar.

– Det var fruktansvärt amatörmässigt, nästan på barnnivå. Mustafa var ju inte nån mafioso. Jag uppfattade honom som en glad amatör som hade hamnat i det här av en slump, säger Carl Gustaf Agge.

Lasse Hägerman minns en gång då han och några kompisar skulle köpa två kilo hasch.

– Vi mötte honom vid taxistationen utanför Centralen och han gav oss en kasse med fyra pappåsar, ett halvt kilo i varje. Vi gav honom fyra tusen i en bunt med tior och femtiolappar. Då ställde han sig och räknade alltihop, helt öppet. Vi fick panik, kastade oss in i en taxi och åkte därifrån.

Carl Gustaf Agge (till vänster) stack ut i modskretsarna med sina överklassmanér och vita skjortor.
Carl Gustaf Agge (till vänster) stack ut i modskretsarna med sina överklassmanér och vita skjortor. Foto: SVT
Annons

Allt eftersom affärerna gick bättre tycks Mustafa Boztepe ha skaffat sig en mer utsvävande livsstil. Han köpte två bilar, en Chevrolet Impala och en Ford Mustang. Han åkte till Jugoslavien, Storbritannien och Finland – resor som tycks ha medfört romanser med olika kvinnor. I förhören säger han sig ha varit förlovad med åtminstone tre av dem.

Katarina Andersson var 18 år när hon hösten 1967 träffade honom på Nalen.

En fru Eriksson i Hägersten, som inhyst Boztepe 1968, kallar honom ”en hygglig och bra pojke” som ”inte använt sprit” och ”hållit ordning och reda”.

– Jag var ute med mina tjejkompisar när jag kände en hand i min. Där stod en man med svart, lockigt hår. Så jag följde med honom ut på dansgolvet, jag tänkte ”dansa kan man ju alltid göra”.

Men Mustafa Boztepe hade större ambitioner än så. Han började uppvakta Katarina och sade att han ville gifta sig med henne. Till en början blev hon nyfiken. De brukade åka runt i hans röda Chevrolet, lyssna på musik och prata tyska – hans svenska var det fortfarande inte mycket med.

Annons

– Det var kul, folk tittade ju på den där bilen. Ibland stannade han till och köpte grillade kycklingar. Jag var ung och aningslös. Han var snäll, generös, snyggt klädd och varken drack eller tog droger. Och så log han mycket.

Så småningom började hon se varningssignaler. Trots att Boztepe inte tycktes arbeta gick han runt med tusenkronorssedlar i fickorna och ville ständigt ge bort dyra presenter. Vid ett tillfälle tog han fram en sedelbunt med omkring 150 000 kronor. När hon frågade var pengarna kom från sade han att han hade en förmögen släkt.

– Jag hade aldrig haft avsikten att det skulle bli en relation, men när jag bröt med honom blev han frustrerad och hotfull. Det var obehagligt, en gång tog han till och med strypgrepp på mig. Man förstod att det fanns något helt annat bakom det där glada leendet.

Gripandet av vad medierna kallade ”Turkligan” blev en stor nyhet sommaren 1969.
Gripandet av vad medierna kallade ”Turkligan” blev en stor nyhet sommaren 1969. Foto: Malin Hoelstad
Annons

Under åren som gått hade den blåögda okunskapen kring droger i Sverige övergått i högljudda larmrapporter.

1967 toppades en SvD-förstasida av rubriken ”Ungdomsnarkomanin ökar lavinartat”. I texten uppgavs att ”nästan varenda skolelev kan berätta om hur utbrett missbruket är i alla åldrar”. Problemet hörde ihop med ”popåldern” och ”smittorisken” bedömdes ”mycket stor”. En annan SvD-artikel samma år slog fast att ”första haschblosset är en biljett till helvetet”.

Den första Narkomanvårdskommittén hade tillsatts 1966 och resulterade två år senare i ett tiopunktsprogram med insatser på bred front. På fyra år ökade antalet anhållna för narkotikabrott från 189 personer om året till 2 930.

Det är dock fel att beskriva det som hände under 60-talet som att knarket kom till Sverige. Narkotiska preparat hade förekommit länge och använts av många – men utan att det väckt mediernas, politikernas eller polisens intresse.

Fram till 1920-talet var opium en universalmedicin som såldes fritt på svenska apotek. Tidigt 40-tal uppskattades antalet amfetaminbrukare i landet till omkring 200 000.

Annons

Fram till 1920-talet var opium en universalmedicin som såldes fritt på svenska apotek. Senare blev centralstimulerande medel en populär huskur mot allt från epilepsi till övervikt och trötthet. Tidigt 40-tal uppskattades antalet amfetaminbrukare i landet till omkring 200 000. I båda fallen insåg myndigheterna att preparaten missbrukades och receptbelade dem. Men missbruket sågs bara som ett problem för den enskilde individen.

”Narkomaner antogs till skillnad från alkoholister komma från medel- eller överklassen och ansågs, delvis på grund av detta, inte vara hotfulla”, skriver historikern Jenny Björkman i essän ”Knarkarens förvandlingar”:

”Snarare än farliga betraktades de som sjukliga och till skillnad från alkoholister erbjöds narkomaner till följd av detta läkar- och sjukhusvård. Inte ens när vad som i pressen skildrades som en kokainepidemi utbröt i Stockholm under 1920-talet förändrades uppfattningen.”

Nils Bejerot (till höger), känd som ”Den svenska narkotikapolitikens fader”, samtalar med överläkaren Kjell Bjerver och riksdagsmannen Ola Ullsten (FP) under en debatt om narkotika 1967.
Nils Bejerot (till höger), känd som ”Den svenska narkotikapolitikens fader”, samtalar med överläkaren Kjell Bjerver och riksdagsmannen Ola Ullsten (FP) under en debatt om narkotika 1967. Foto: Ragnhild Haarstad
Annons

På 60-talet blev cannabis och amfetamin vanligt dels bland ungdomar, dels bland kriminella. Preparaten kom från smugglare, inte från apotek. Därmed började man tala om dem på ett nytt sätt.

Den mest inflytelserika rösten i debatten var socialläkaren Nils Bejerot, grundare av RNS, Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle. Bejerot argumenterade för att narkotika i grunden var osvenskt. Det hörde till ”popradikalismen”, den livsfarliga våg av gränslöshet, asocialt beteende och normupplösning som importerats hit genom amerikansk masskultur. Cannabis erövrade samhällskroppen som ”en smygande cancer” och missbruket spreds som en ”epidemi”.

”68-generationens barnsliga behov av att med marxistiska plakat revoltera mot sina konservativa föräldrar” hade enligt Bejerot ”landat i en aningslös liberalism som smittat hela det svenska folkhemmet med en rad livsfarliga berusningsmedel som var kulturellt främmande för Sverige”, sammanfattar journalisten Magnus Linton i sin bok ”Knark – en svensk historia”,

Medan de flesta andra länders narkotikapolitik tog sin utgångspunkt i problem med exempelvis heroin lade den svenska ett starkt fokus ”på cannabis och ungdom snarare än på tungt missbruk”.

Annons

Denna världsbild påverkade politiken. Medan de flesta andra länders narkotikapolitik tog sin utgångspunkt i problem med exempelvis heroin lade den svenska ett starkt fokus ”på cannabis och ungdom snarare än på tungt missbruk”, skriver Linton.

Nils Bejerot ansåg att brukaren utgör ”den sista länken”. Att stoppa smugglare, langare och producenter gör bara skillnad på kort sikt, menade han, eftersom de snabbt ersätts av någon annan. Därför måste samhällets insatser rikta in sig på droganvändarna själva. Om ”smittan” inte stoppades hotade det moderna svenska samhällets undergång. Och det enda sättet att stoppa den var nolltolerans: att skapa ett helt narkotikafritt samhälle.

Följaktligen började förekomsten av narkotika i Sverige – trots att den kunde kopplas till en bråkdel så många dödsfall som trafik eller alkohol – betraktas som ett avgörande hot mot välfärdsstaten.

Kring årsskiftet 68/69 inledde den svenska polisen en massiv insats. Poliser instruerades att prioritera narkotikabrott före annan kriminalitet. Rikspolischef Carl Persson beskrev aktionen som ”en stor landsomfattande mordutredning” och gav samtidigt Nils Bejerot ett stående uppdrag att utbilda blivande poliser om narkotika.

Annons
”Skammen kring missbruk är så stor i Sverige. Det är ju en sjukdom utomlands. Här är det ett brott”, säger Carl Gustaf Agge.
”Skammen kring missbruk är så stor i Sverige. Det är ju en sjukdom utomlands. Här är det ett brott”, säger Carl Gustaf Agge. Foto: Malin Hoelstad

I takt med denna utveckling hade Mustafa Boztepe blivit åtminstone en gnutta mer försiktig. Han bad sina kunder att köpa större partier hasch åt gången.

Affärerna gjordes nu upp vid Åkeshovs tunnelbanestation, dit de fick åka och överlämna pengarna, varpå Boztepe försvann och kom tillbaka efter en stund med varorna. I förundersökningen berättar han att han förvarade 50 kilo hasch – på marknaden värt en halv miljon kronor (drygt fyra miljoner i dagens penningvärde) – nergrävt under en sten i Judarskogen.

I februari 1969 lämnade han in sin Ford Mustang för förvaring hos en firma på Sveavägen och flög till Turkiet för att skaffa mer cannabis. Och denna gång värvade han en kompanjon: Ahmet Baydar, en arbetslös 43-åring som behövde försörja sina barn och sin fru som var allvarligt sjuk i astma.

Annons

I förundersökningen berättar han att han förvarade 50 kilo hasch – på marknaden värt en halv miljon kronor – nergrävt under en sten i Judarskogen.

Baydar och hustrun körde mot Stockholm i en mörkgrön Ford Mercury som Boztepe köpt begagnad. Den 11 maj anlände de och tog in på ett hotell. Boztepe, som flugit dit i förväg, hade sagt att de skulle mötas på Zig Zag, en restaurang i hörnet Mäster Samuelsgatan-Vasagatan. Men trots att Ahmet Baydar gick dit och åt varje dag dök Boztepe aldrig upp. I polisförhören beskriver Baydar hur han letade på varuhus och tunnelbanestationer, telegraferade affärskontakter i Turkiet och ringde en landsman i Stockholm som hette Çetin Akman. Ingen visste var Boztepe var.

Efter två veckor bestämde han sig för att åka hem igen. Han och hustrun kom dock inte långt förrän den gamla Forden började krångla. De stannade på Esso Motorhotell i Laxå. Baydar ringde Akman, som var kunnig på bilar, övertalade honom att åka dit, ta med dem till Stockholm, skaffa reservdelar och sedan köra tillbaka.

Annons

Men när trion lämnade Stockholm var det med tre civila polisbilar bakom sig. Några timmar senare, klockan fyra på natten, grep polisen Baydar och Akman när de stod och fixade med Forden på en parkering i Laxå.

Vid årsskiftet 1968–1969 inledde polisen, på initiativ av rikspolischef Carl Persson och socialläkaren Nils Bejerot, en massiv insats mot narkotikabrottsligheten.
Vid årsskiftet 1968–1969 inledde polisen, på initiativ av rikspolischef Carl Persson och socialläkaren Nils Bejerot, en massiv insats mot narkotikabrottsligheten. Foto: Malin Hoelstad

Det visade sig att Stockholmspolisen hade inlett en förundersökning mot en grupp unga mods, bland dem Lasse Hägerman och Einar Jonsson. Alla hade erkänt att de sålt hasch, och flera uppgav att de hade köpt det av Boztepe. Så när han åkte till firman för att hämta ut sin bil hade polisen väntat där och gripit honom. Kort därefter hade den turkiska polisen tipsat dem även om Baydar.

Mustafa Boztepe hade till en början nekat, lett brett och bedyrat att han rest till Sverige som turist på grund av ”flickorna”.

Annons

I baksätet på Forden låg 12 kilo hasch inlindat i filtar. Ett stort beslag. När Baydar förhördes erkände han dock att det fanns ännu mer hasch i bilen. Efter en noggrannare undersökning fann man ytterligare 33 kilo i lönnfack i framskärmarna och bensintanken.

Ahmet Baydar dömdes till 14 månaders fängelse. Hans fru åtalades aldrig – hon ansågs inte ha känt till smugglingen. Maken hade sagt att de reste bort för att hitta en läkare som kunde bota hennes astma och hon verkade inte ens veta i vilket land hon befann sig. Också Çetin Akman frikändes.

Mustafa Boztepe hade till en början nekat, lett brett och bedyrat att han rest till Sverige som turist på grund av ”flickorna”. Efter att Baydar och Akman gripits erkände han allt. Han dömdes till sex års fängelse. I ett brev från Kumla bad han Katarina Andersson att komma och hälsa på. När hon svarade att hon hade gift sig slutade han höra av sig.

Ur förundersökningen. Mustafa Boztepe försökte rymma två gånger, först från ett förhörsrum och senare genom ett hål i staketet på Långholmens fängelse.
Ur förundersökningen. Mustafa Boztepe försökte rymma två gånger, först från ett förhörsrum och senare genom ett hål i staketet på Långholmens fängelse. Foto: Malin Hoelstad
Annons

Då poliserna sökte igenom Mustafa Boztepes ägodelar hade de hittat en telefonbok, där han antecknat sina kunder, deras nummer och hur mycket de handlat. Ett av namnen i boken var ”Agge”.

Carl Gustaf hade haft ett antal turbulenta år sedan han först träffade Boztepe. Han hade hoppat på skolan igen, hoppat av igen, flyttat hem, flyttat ut, varvat perioder då han försökt sluta ta droger med andra då han hängt i city och langat. Nu var han 18 år, hade börjat använda amfetamin och riskerade att åka fast för storskalig cannabisförsäljning.

Men den här gången klarade han sig lindrigt undan.

– Jag erkände att jag hade sålt, men bara när jag var 16 och gick på ungdomsvårdsskola. Det betydde att de inte kunde döma mig till annat än skyddstillsyn.

Behandlingen visade goda resultat. Ändå motarbetades den – att skriva ut ett narkotikaklassat preparat gick ju emot Bejerots idé om nolltolerans.

När 60-tal blev 70-tal började modsen försvinna och ersättas av hippies. Carl Gustaf bytte sin parkas mot en afghanrock. 1971 satt han och protesterade i Kungsträdgårdens almar, enligt egen utsago med en haschcigarett i mungipan. Samtidigt blev narkotikahandeln mer och mer organiserad, och allt tyngre preparat dök upp på den svenska marknaden. En dag blev han erbjuden att testa heroin.

Annons

Nils Bejerots inflytande över narkotikapolitiken hade bara ökat med tiden. Alla delar av samhället och det politiska spektrat gav nu gehör åt idéerna om nolltolerans, smittorisk och behovet av krafttag – inte mot de problem som narkotikan skapade utan mot hela dess existens.

1976 blev knarket för första gången en valfråga på allvar. Två år senare antog riksdagen Bejerots vision om det narkotikafria samhället som ett övergripande mål.

Vid Ulleråkers sjukhus bedrevs sedan 1966 en försöksverksamhet med substitutionsbehandling, det vill säga förskrivning av metadon, ett opioidläkemedel som tar bort begäret efter heroin men inte ger något rus. Behandlingen visade goda resultat när det gällde att förhindra överdoser, minska spridningen av sjukdomar och få tunga narkomaner att fungera i vardagen. Ändå motarbetades den – att skriva ut ett narkotikaklassat preparat gick ju emot Bejerots idé om nolltolerans. Antalet patienter begränsades därför till omkring en tiondel av landets heroinister.

1/4

Till en början hittade inte polisen merparten av knarket.

Foto: Malin Hoelstad
2/4

Rekordbeslaget på 47 kilo hasch hittades i lönnfack på den gamla Ford Mercuryn.

Foto: Malin Hoelstad
3/4

Bilen hade Mustafa Boztepe köpt begagnad i Turkiet.

Foto: Malin Hoelstad
4/4

Ett av lönnfacken fanns inne i bensintanken.

Foto: Malin Hoelstad

En söndagsmorgon våren 1976 satt Carl Gustaf Agge i den rivningskåk på Regeringsgatan där han och hans flickvän de senaste åren levt i ett svårt heroinmissbruk. Ett år tidigare hade de fött en son, men barnet togs ifrån dem vid födseln. Han hade vid flera tillfällen ansökt om en plats i programmet på Ulleråker, men fått avslag varje gång. Nu hade även flickvännen lämnat honom.

Annons

– Min bror ville inte veta av mig, min mamma ville inte veta av mig, ingen ur hippierörelsen ville veta av mig. Jag hade gått från ett trevligt och snällt Östermalmsbarn till att 25 år gammal vara en fullfjädrad heroinist. Så jag tänkte: nu skiter jag i det här.

För sina sista pengar köpte han heroin och en flaska billig sprit.

– Fixen tog jag i mina sönderstuckna armar på en toalett på Centralen. Jag gick ut, tänkte slänga mig framför tåget. Så kommer det ett tåg. Jag kastar mig. Och det är det sista jag kommer ihåg.

Han vaknade upp på Serafimerlasarettet med en bultande huvudvärk. Tåget hade hunnit bromsa in. Men huvudet hade träffat rälsen, lett till en allvarlig fraktur och gjort honom döv på ena örat.

Jag hade gått från ett trevligt och snällt Östermalmsbarn till att 25 år gammal vara en fullfjädrad heroinist. Så jag tänkte: nu skiter jag i det här.

Året därpå släpptes han in på metadonprogrammet. Han träffade en ny tjej, slutade även med sprit och hasch. Livet började vända.

– Eftersom jag nu var ren gick jag upp till Arbetsförmedlingen på Södermalm. De sa att de skulle försöka fixa ett jobb åt mig. Men när jag kom tillbaka sa arbetsförmedlaren: ”Du står inte till arbetsmarknadens förfogande.”

Annons

Arbetsförmedlingen anlitade nämligen en läkare som konsult, en läkare som också var en uttalad motståndare till substitutionsbehandling. Hon hade gett beskedet att en metadonklient inte skulle klara av att hantera ett arbete.

– Det är få gånger i mitt liv som jag har blivit så kränkt. Jag förstod att jag aldrig mer skulle knysta ett ord om min metadonbehandling till någon myndighet, skola, arbetsgivare eller ens mina vänner. Det här får jag sköta själv, tänkte jag. Sen gick jag direkt upp till Gullmarsplans komvux.

Skolan hade en enda ledig plats. Sociala linjen. Carl Gustaf läste där i två år och fortsatte sedan med socionomprogrammet, samtidigt som han arbetade extra inom kriminalvården och hemtjänsten – allt utan att avslöja att han gick på metadon.

”Vad hade hänt om min pappa inte dött och jag inte blivit misshandlad? Skillnaden mellan att vara trashanksnarkoman och en vanlig människa kan vara en ren slump”, säger Carl Gustaf Agge.
”Vad hade hänt om min pappa inte dött och jag inte blivit misshandlad? Skillnaden mellan att vara trashanksnarkoman och en vanlig människa kan vara en ren slump”, säger Carl Gustaf Agge. Foto: Malin Hoelstad
Annons

1988 föll den sista pusselbiten på plats i förverkligandet av Nils Bejerots idéprogram. Allt personligt bruk av narkotika kriminaliserades, en internationellt sett ovanlig lagstiftning som innebär att den som har knark i kroppen kan dömas för det i Sverige även om preparatet har intagits i ett annat land.

Samma år tog Carl Gustaf Agge socionomexamen och fick jobb som socialsekreterare.

– En dag skulle jag luncha med en kompis, och när jag satt där så slog det mig: var är min metadonflaska? Har jag glömt den framme på jobbet? Jag sprang ut till en taxi, slängde fram socialtjänstkortet och sa ”det är en akututryckning”. Jag skyndade in på mitt rum och där låg flaskan. Jag var livrädd. Hade det kommit fram så hade jag fått sparken. Efter det beslutade jag mig för att avsluta behandlingen och satte ut metadonet.

På arbetsplatsen, Enheten för hemlösa i Stockholms stad, visade det sig snart att han var särskilt framgångsrik med klienter som själva hade metadon. Tankarna om nolltolerans mot narkotika präglade ju arbetet och många av de andra socialsekreterarna trodde överhuvudtaget inte på substitutionsbehandling.

Annons

Jag sprang ut till en taxi, slängde fram socialtjänstkortet och sa ”det är en akututryckning”.

– En klient hade kastat en kaffekopp mot mina kollegor när han var på avgiftning. När han sen ville ha metadon så sa socialsekreteraren: ”Är det tacken, att han ska få metadon?” Men jag tänkte inte i termer av straff och belöning. Jag tänkte på klienten. Han skulle inte nekas den behandling han behövde.

Carl Gustafs käpphäst var att förskrivningen måste kompletteras med samtal och placering på behandlingshem. Efter några år blev han ombedd att ta hand om enhetens samtliga metadonklienter. Han fick föreläsa om sitt arbete för Socialstyrelsen och Stockholms socialborgarråd.

I dag erbjuds substitutionsbehandling i alla svenska landsting.

– Synen började förändras i mitten av 90-talet och jag tror att mitt arbete bidrog.

”Det är som ett svart hål på 30 år som jag minns väldigt lite av. Det gör också att det känns som att jag missat en del av utvecklingen. Jag känner mig inte som en ålderspensionär, utan som en förvuxen snorunge”, säger Lasse Hägerman.
”Det är som ett svart hål på 30 år som jag minns väldigt lite av. Det gör också att det känns som att jag missat en del av utvecklingen. Jag känner mig inte som en ålderspensionär, utan som en förvuxen snorunge”, säger Lasse Hägerman. Foto: Malin Hoelstad
Annons

Förmiddagen är kall i Hägersten och fingrarna skakar lätt när Lasse Hägerman för en handrullad John Silver till munnen.

– Har du träffat Agge alltså? Och Jonsson? Lever de? Fan vad häftigt.

Han ber om ursäkt ifall han talar otydligt – löständerna ligger kvar i badrummet. Den toviga mustaschen har blivit vit. När han böjer sig fram och klappar sin australiska terrier Bosse slickar hunden honom på näsan.

– Jag är ledsen att jag inte kommer ihåg mer. Det är som ett svart hål på 30 år som jag minns väldigt lite av.

Narkotikapolitiken är käpprätt åt helvete. Folk som mår skitdåligt och behöver hjälp blir jagade och satta i fängelse.

Han säger att han ägnade fem år åt att knarka och supa, och 25 år åt att sluta. Först när han skaffade hund, tvingades ta ansvar för någon annan, lyckades han lämna missbruket. Han har tagit mycket amfetamin och cannabis men menar att alkoholen var värst. I dag har han antabuskapslar inopererade i kroppen och kan därmed inte dricka.

När jag frågar vad han tycker om den svenska narkotikapolitiken säger han:

Annons

– Den är käpprätt åt helvete. Folk som mår skitdåligt och behöver hjälp blir jagade och satta i fängelse. Det permanentar bara missbruket. Jag känner till så många exempel där samhället har satt folk på fel väg. Hade jag fått gå kvar i en vanlig klass så hade jag kanske varit stökig i några år och sen lugnat ner mig. I stället satte de mig i en OBS-klass där jag kände mig tvungen att leva upp till ett rykte.

Einar Jonsson bor numera i Norrland. Han missbrukade i över 20 år, men lyckades ta sig ur det när han såg en chans att få vårdnaden om sin dotter. Därefter drev han i många år en antidrogverksamhet för unga och föreläste i skolor om narkotika.

Också han är kritisk mot hur Sverige hanterar frågan, fast av helt andra skäl.

– Jag tycker att samhället sviker, det satsas alldeles för lite pengar. Ska man göra nåt åt det här så måste man ju utbilda ungdomarna om vad droger ställer till med. Varför kan man inte lägga in det på schemalagd skoltid?

Han är kritisk både till substitutionsbehandling och vad han ser som en allt mer tillåtande syn på cannabis.

Annons

– Hasch är och förblir inkörsporten till andra droger. Det är helt vansinnigt att man börjar se förmildrande på det. Att ta metadon tycker jag är okej under avtändningsfasen, men sen ska det upphöra. Staten ska inte tillhandahålla droger.

”Mustafa var ju inte nån mafioso. Jag uppfattade honom som en glad amatör som hade hamnat i det här av en slump”, säger Carl Gustaf Agge.
”Mustafa var ju inte nån mafioso. Jag uppfattade honom som en glad amatör som hade hamnat i det här av en slump”, säger Carl Gustaf Agge. Foto: Malin Hoelstad

I Farsta fipplar Carl Gustaf Agge med sin hörapparat. Batteriet är slut. Där han sitter i skinnsoffan delar solen från fönstret hans ansikte i en ljus och en mörk halva.

– Jag tycker inte synd om mig själv utan är tacksam för att jag lever. Jag har försökt betala tillbaka för allt jag sålde genom att arbeta hårt som socialsekreterare. Nu skriver jag på min biografi, som förhoppningsvis kan rädda något liv eller ingjuta hopp. Men under skrivandet har jag också insett att jag har varit del av en livsfarlig politik.

Annons

2018 präglas den svenska regeringens narkotikapolitik alltjämt av Nils Bejerots tankar.

I dag är de svenska idéerna om nolltolerans och ett narkotikafritt samhälle utsatta för hårdare press än någonsin. Den internationella trenden är ett tydligare hälsoperspektiv på narkotika, en större åtskillnad mellan lättare bruk och tyngre missbruk samt harm reduction: att försöka minska drogernas skadeverkningar istället för att stoppa drogerna i sig.

Tunga röster som före detta FN-generalsekreteraren Kofi Annan och USA:s tidigare president Jimmy Carter förespråkar avkriminalisering av eget bruk – inte för att narkotika skulle vara ofarligt, utan för att de anser att repressiv politik helt enkelt inte fungerar. Strax innan jul beslutade det norska Stortinget om just en sådan avkriminalisering, i syfte att förflytta arbetet kring droger ”från rättssalen till hälsoväsendet”.

Sedan Sverige lade grunden för sin narkotikapolitiska modell för 50 år sedan beräknas antalet tunga missbrukare i landet ha fördubblats. De narkotikarelaterade dödsfallen har ökat mer än så, enligt tillgänglig EU-statistik ligger de näst högst i Europa.

Annons

– Jag blir arg och besviken när jag tänker på det. Samhället har genom restriktioner och repressalier bidragit till att döda mina vänner, och även de klienter som jag gjort mitt yttersta för att hjälpa, säger Carl Gustaf Agge.

På sätt och vis sluts nu en knarkhistorisk cirkel, eftersom droganvändningen, precis som innan 1960-talet, i allt högre grad utgörs av narkotikaklassade läkemedel.

Den svenska regeringens narkotikapolitik präglas alltjämt av Nils Bejerots tankar. Man har öppnat upp för sprututbyten och mer utbredd substitutionsbehandling, men många andra åtgärder – som injektionsrum och utdelning av antiöverdos-nässprayen naloxon – tillåts inte. Polisens arbete mot narkotika inriktas fortfarande till större delen på det egna bruket. Av de 20 500 personer som förra året lagfördes enligt narkotikastrafflagen hade bara 1,4 procent begått ett grovt narkotikabrott.

Jag lägger ett stort ansvar för mina kamraters död på politikerna. Inget parti vågar ta risken att sticka ut hakan och ifrågasätta målet om ett narkotikafritt samhälle.

Annons

Carl Gustaf Agge är långt ifrån ensam om att anse att Sveriges politik – och det motstånd mot skadelindrande åtgärder som den medfört – har kostat människoliv.

– Jag lägger ett stort ansvar för mina kamraters död på politikerna. Inget parti vågar ta risken att sticka ut hakan och ifrågasätta målet om ett narkotikafritt samhälle. För att ta bort narkotikan helt är en omöjlighet, det är bara floskler, säger han.

Han ber att få ta en paus, tar med sig e-cigaretten som han hållit i handen under nästan hela intervjun och går ut på balkongen. Det har börjat regna. Carl Gustaf blåser ut ett stort moln av vit rök. Sedan frågar han:

– Vet du förresten vad som hände med Mustafa?

Det här fotot fick Katarina Andersson i gåva av Mustafa Boztepe.
Det här fotot fick Katarina Andersson i gåva av Mustafa Boztepe. Foto: Privat

Efter fängelsevistelsen utvisades Mustafa Boztepe ur Sverige. Om han levde i dag skulle han vara 78 år. Mer än så lyckas jag inte ta reda på. Turkiet har ingen folkbokföring som är tillgänglig för allmänheten, och hans namn är inte tillräckligt ovanligt för att kunna googlas.

Jag ber flera journalister med bakgrund i Turkiet om hjälp att ta reda på om han lever. Ingen lyckas. På en turkisk sajt hittar jag ett nummer som ska gå till någon med samma namn i hans födelseort Kilis. Jag ringer, men numret har ingen abonnent.

När jag skickar en länk till Carl Gustaf Agge svarar han: ”Jag tror det är vår Mustafa.”

På Facebook finns ett antal Mustafa Boztepe, men bara en som ser ut att kunna vara rätt person. När jag skickar en länk till Carl Gustaf Agge svarar han: ”Jag tror det är vår Mustafa.”

Jag skickar mannen en vänförfrågan. Han avböjer. Jag skriver flera meddelanden. Han läser dem inte.

I stället fastnar jag gång på gång på hans Facebook-sida, klickar mig planlöst runt hos kontot till en man som inte alls behöver vara Sveriges första cannabiskung. En sak är i alla fall tydlig. Han ler på nästan varje bild.

Einar Jonsson, Ahmet Baydar, Çetin Akman och Katarina Andersson är fingerade namn.

I mitten av 60-talet var kunskapen om cannabis oerhört låg i Sverige. ”Man kunde stå och röka medan man snackade med polisen”, säger Einar Jonsson.

Foto: Malin Hoelstad Bild 1 av 18

Enligt polisen hade Mustafa Boztepe lett ”en av de under senare år mest farliga och omfattande försäljningsorganisationerna beträffande hasch”.

Foto: Malin HoelstadBild 2 av 18

”Jag upplever inte att jag fått någon hjälp av samhället att sluta missbruka. Det jag har gjort, som att börja med antabus, har jag fått ordna själv”, säger Lasse Hägerman.

Foto: Malin Hoelstad Bild 3 av 18

En Fru Hellman i Bandhagen, som inhyste Mustafa Boztepe 1967, tyckte att han verkade ”konstig” och hade en ”väldig trafik av flickor” på rummet.

Foto: Malin HoelstadBild 4 av 18

Carl Gustaf Agge (till vänster) stack ut i modskretsarna med sina överklassmanér och vita skjortor.

Foto: SVTBild 5 av 18

Gripandet av vad medierna kallade ”Turkligan” blev en stor nyhet sommaren 1969.

Foto: Malin HoelstadBild 6 av 18

Nils Bejerot (till höger), känd som ”Den svenska narkotikapolitikens fader”, samtalar med överläkaren Kjell Bjerver och riksdagsmannen Ola Ullsten (FP) under en debatt om narkotika 1967.

Foto: Ragnhild HaarstadBild 7 av 18

”Skammen kring missbruk är så stor i Sverige. Det är ju en sjukdom utomlands. Här är det ett brott”, säger Carl Gustaf Agge.

Foto: Malin HoelstadBild 8 av 18

Vid årsskiftet 1968–1969 inledde polisen, på initiativ av rikspolischef Carl Persson och socialläkaren Nils Bejerot, en massiv insats mot narkotikabrottsligheten.

Foto: Malin HoelstadBild 9 av 18

Ur förundersökningen. Mustafa Boztepe försökte rymma två gånger, först från ett förhörsrum och senare genom ett hål i staketet på Långholmens fängelse.

Foto: Malin HoelstadBild 10 av 18

Till en början hittade inte polisen merparten av knarket.

Foto: Malin HoelstadBild 11 av 18

Rekordbeslaget på 47 kilo hasch hittades i lönnfack på den gamla Ford Mercuryn.

Foto: Malin HoelstadBild 12 av 18

Bilen hade Mustafa Boztepe köpt begagnad i Turkiet.

Foto: Malin HoelstadBild 13 av 18

Ett av lönnfacken fanns inne i bensintanken.

Foto: Malin HoelstadBild 14 av 18

”Vad hade hänt om min pappa inte dött och jag inte blivit misshandlad? Skillnaden mellan att vara trashanksnarkoman och en vanlig människa kan vara en ren slump”, säger Carl Gustaf Agge.

Foto: Malin HoelstadBild 15 av 18

”Det är som ett svart hål på 30 år som jag minns väldigt lite av. Det gör också att det känns som att jag missat en del av utvecklingen. Jag känner mig inte som en ålderspensionär, utan som en förvuxen snorunge”, säger Lasse Hägerman.

Foto: Malin HoelstadBild 16 av 18

”Mustafa var ju inte nån mafioso. Jag uppfattade honom som en glad amatör som hade hamnat i det här av en slump”, säger Carl Gustaf Agge.

Foto: Malin HoelstadBild 17 av 18

Det här fotot fick Katarina Andersson i gåva av Mustafa Boztepe.

Foto: PrivatBild 18 av 18