Annons

FaustDen onda viljan som evighetsprojekt

Per Mattsson som trött pudel och Thérèse Brunnander som Faustlärjungen Iris Wagner i den nya ”Faust”.
Per Mattsson som trött pudel och Thérèse Brunnander som Faustlärjungen Iris Wagner i den nya ”Faust”. Foto: Sören Vilks

Ondskan har en arvtagare i Fausts kvinnliga lärjunge Iris Wagner. När den prisade duon Jens Ohlin och Hannes Meidal nytolkar ännu en klassiker blir det en vacker men något abstrakt diskussion om övergrepp men också om syndabockar.

Under strecket
Publicerad

Hannes Meidal och Ana Gil de Melo Nascimento.

Foto: Sören Vilks

Faust

Genre
Teater
Regi
Jens Ohlin
Medverkande
Thérèse Brunnander, Per Mattsson, Frida Österberg, Razmus Nyström, Ana Gil de Melo Nascimento, Hannes Meidal
Var
Dramaten, Elverket
Text
Jens Ohlin & Hannes Meidal

Scenografi, ljus: Susanna Hedin. Kostym: Matilda Hyttsten. Musik: Foad Arbabi. Mask, peruk: Lena Strandmark

Faust är död. Nu ska lärjungen Wagner ta över, Iris Wagner. Hon ska leda verksamheten och stå för Huset – som visar sig innehålla alla möjliga varelser: en något sliten, avslappnad hund, två skvallriga intriganter samt Nepomuk som är en blind kvinna som just tagit sig upp från den förut mycket ordentligt låsta källaren. Till sist också en fladdrig, osäker yngling med ambitioner vid namn Serenus Zeitblom.

Radarparet Jens Ohlin och Hannes Meidal har levererat en rad vassa och mycket egna tolkningar av klassiker, senast ”Hamlet” på Teater Galeasen som fick SvD:s Thaliapris 2017. Den här gången har man utgått från berättelsen om ”Faust”, särskilt på det sätt som Thomas Mann formulerar den via romanen ”Doktor Faustus” 1947. Faust är här en världsberömd musiker. Han har fått genialitet genom ett avtal med Mefistofeles. Nu har Faust dött, liksom hans stora kärlek Gretchen. Nu ska man göra upp med det gamla.

Den nya Faustversionen är ett ekotempel. Här blandas en mängd influenser: Goethes verk förstås, men Iris Wagner är också en Peer Gynt som ska skala och skalas. Flickan Nepomuk är mycket tydligt den verkliga, österrikiska Elisabeth Fritzl som ju låstes in och tvingades ha sex med sin far Josef. Kappvändar- och smickrarduon verkar komma från ”Amadeus” och iscensättningen innehåller en rad nietzscheanska diskussioner om medelmåttighet och genialitet. Formmässigt anas påverkan från Strindberg och Jelinek.

Annons
Annons

Hannes Meidal och Ana Gil de Melo Nascimento.

Foto: Sören Vilks

Hon är på scenen hela föreställningen igenom och gör en fantastisk insats när hon navigerar bland blankvers och moral, mellan frestelser och konsten att fatta beslut.s

Thérèse Brunnander spelar en hårt sminkad Iris, kvinnan som ska ta över Huset och den faustiska konstnärligheten iförd röd kostym. Hon är på scenen hela föreställningen igenom och gör en fantastisk insats när hon navigerar bland blankvers och moral, mellan frestelser och konsten att fatta beslut, samt ska förhålla sig till allt som redan hänt. På ett plan är det just vad denna ”Faust" handlar om: ett slags evig struktur av makt som växer och sedan blir ifrågasatt. Där ”ondska” ständigt återskapas via ett evigt behov av nya syndabockar.

Hannes Meidal och Ana Gil de Melo Nascimento.
Hannes Meidal och Ana Gil de Melo Nascimento. Foto: Sören Vilks

Per Mattsson tar sig an den trötta men rätt pratsamma pudeln. Hunden verkar veta och förstå att han är en roll, ett behov mer än en verklig scenisk agent. Per Mattson sitter och står, ibland som ett hot, mest som ett obligatorium som tålmodigt låter sig klias. Hela tiden med en absolut närvaro. En stor prestation under en lurvig mössa.

Frida Österberg gestaltar Nepomuk, offret från källaren, först blind och ställd inför civilisationen som en annan Kaspar Hauser, men sedan allt mer delaktig. Hon representerar dessutom hela #tystnadtagning. Hon är en hämndaria, och ett dagsaktuellt uppror.

Det blir en lätt abstrakt skärskådning av kulturprofiler, regissörsrollen och teaterchefer.

Även om ”Faust” innehåller människor som flyr till roller och poser samt en diskussion om övergrepp så blir sagan till sist en iscensättning av Dramatenhuset självt. Det blir en lätt abstrakt skärskådning av kulturprofiler, regissörsrollen och teaterchefer.

”Faust” är intelligent och fint orkestrerad men den saknar den akuta samtidskänslan och intrikata lager-på-lagerkänslan hos ”Hamlet”. Det är en iscensättning om människor som känner sig som andra hundar och som inte ser sin egen roll som del av en mekanism. Resultatet är en välspelad komisk tragedi på blankvers, men möjligen också ett aning väl metateatralt och akademiskt avmaskningsprojekt.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons