Annons

Ruth Lötmarker:Den politiska vänsterns älskling

John Maynard Keynes, en av 1900- talets mest inflytelserika intellektuella, hade en hyperaktiv läggning och var både estet och matematiker. Alain Minc tecknar ett psykologiskt porträtt över mannen som fick västekonomin att blomstra under drygt två decennier.

Under strecket
Publicerad

UNDER STRECKET

Den välkände brittiske nationalekonomen John Maynard Keynes hyste ingen större förkärlek för Frankrike. Det hindrar inte att han nu drygt 60 år efter sin död i den franske essayisten och tidningsmannen Alain Minc fått en mycket initierad och respektfull biograf. Hans bok bär titeln Une sorte de diable (Grasset & Fasquelle, 347 s), vilket är en anspelning på Keynes egen beskrivning av Freud: ”ett av de mest omstörtande och snillrika genierna i vår tid, en sorts titan”. Att skriva ytterligare en bok om Keynes ekonomiska teorier har inte varit huvudsyftet för Minc. Bokens underrubrik, ”Les vies de John M Keynes” (John M Keynes parallella liv) anger att det som minst lika mycket har intresserat honom är att ge ett psykologiskt porträtt av den sammansatta personlighet som Keynes var. Redan i förordet ger han några exempel på vad han senare i sin text kommer att belysa. Keynes var estet men ägnade sig i sina akademiska studier åt de mest abstrakta discipliner, statistik och högre matematik. På grund av sin homosexualitet borde han ha varit marginaliserad i det viktorianska England, i stället kom han att inta en central plats i det brittiska etablissemanget. Han var en utpräglad intelligenssnobb men efter sin död blev han den politiska vänsterns egen lilla älskling. Utmaningen måste ha varit total för mångsysslaren Alain Minc som i sina egna skrifter – 28 titlar uppräknade i bokens lista över verk av samme författare – verkar som samhällsförbättrare.

Annons
Annons

Framställningen är rent kronologisk: barndom, studier, yrkes- och privatliv. I några snabba drag skisserar författaren den nationella självbild som var den helt dominerande under Keynes uppväxt. Storbritannien härskade över ett imperium, skötseln av detta imperium tryggades av de styrandes överlägsna intelligens och Cambridge var dess Alma mater, det universitet där denna intelligens utvecklades och finslipades. Keynes, född i en akademikerfamilj i Cambridge 1883, vid det viktorianska skedets höjdpunkt, kunde inte undgå att präglas av denna världsbild. Obligatorisk etapp för John, vid fjorton års ålder, var privatskolan Eton.

Med sitt franska perspektiv på elitskolor är Minc väl ägnad att beskriva de krav som ställs i form av hårt arbete för tillträde till denna typ av selektiva skolor liksom senare till det prestigefyllda Cambridge. Det han likaså väl känner till är den känsla av självklar överlägsenhet och utvaldhet som är resultatet av en sådan studiegång. Internatmiljön vid såväl Eton som i Cambridge, vid King‘s College för Keynes del, är dock specifik. Elevernas hela personlighet formas genom klubbliv, debatter, övningar i vältalighet. Vänskapsband knyts för livet, eventuell homosexualitet sköts diskret. Det var i Cambridge som Keynes kom i kontakt med medlemmar i den blivande Bloomsburygruppen: Lytton Strachey, Leonard Woolf, Clive Bell och genom dem med systrarna Vanessa och Virginia Stephen, den senare så småningom gift Woolf. Den sammanslutning, som dessa konstnärliga, intellektuellt ytterst frigjorda vänner bildade och som geografiskt återfanns i centrala London, kom att utgöra en replipunkt för Keynes, en replipunkt av extra vikt efter avslutade studier.

Annons
Annons

Kontakten med verkligheten utanför den akademiska världen blev en besvikelse. Han hade satsat på en karriär som statstjänsteman. I de antagningsprov som var obligatoriska för denna bana kom han på andra plats bland 104 sökande. Tanken på Finansdepartementet hade hägrat för honom, nu fick han nöja sig med Indiska byrån. Han insåg snabbt att den byråkratiska banan inte gav tillräcklig stimulans, något som ett behagligt privatliv inte kunde kompensera. Efter två år sökte han sig tillbaka till King‘s college, där han 1909 efter att ha lagt fram en avhandling om sannolikhet och induktionslogik fick en professur, en post som han behöll livet ut. Den gav honom tid och möjlighet att utveckla den stil som passade hans hyperaktiva läggning. Med sin universitetstjänst som bas verkade han på ett otal fronter: diskussionsklubbar, föredrag, medverkan i tidens medier, framför allt i pressen. Inom sitt område blev han epokens störste opinionsbildare. En fråga han redan tidigt debatterade var huruvida västvärlden skulle hålla fast vid guldmyntfoten – det system där landets valuta är knuten till ett fastställt pris på guld – eller ej. Denna fråga blev plötsligt av stor vikt vid krigsutbrottet 1914. Och nu är det Finansdepartementet som utber sig Keynes tjänster som rådgivare. En viss panik kunde anas bakom de stora uttag som skett vid landets banker och Riksbanken fruktade för sin guldreserv. Under de rådande omständigheterna kunde Keynes inte annat än försvara det befintliga valutasystemet. Eftersom han inte var anställd inom förvaltningen, hade han frihet att göra sin röst hörd och han räddade situationen genom att mana till nationell uppslutning, lugn och besinning. Under kriget blev han medlem i den hjärntrust som skulle organisera långivningen de allierade staterna emellan. Detta gav honom en nyckelroll då han efter krigsslutet måste övervaka att givna krediter återbetalades. I den prekära situation som rådde, var Keynes inte främmande för att använda okonventionella metoder. Så till exempel drev han igenom idén att låta Frankrike betala en del av sina skulder till England i form av konstverk. Att han själv samtidigt lade grunden till sin egen konstsamling skapade inga rubriker.

Annons
Annons

Minc konstaterar cyniskt att för Keynes personligen var kriget lyckosamt. Från att 1914 ha varit en relativt okänd professor var han nu känd, respekterad – och fruktad. Krigsslutet firade han med sina intellektuella vänner, för första gången med en kvinna vid sin sida, den ryska balettens prima ballerina, Lydia Lopokova.

Keynes var i högsta grad närvarande vid fredskonferensen i januari 1919. Den centrala frågan gällde skadeståndskraven på Tyskland. Keynes reagerade mot den hisnande siffra som räknats fram: 24 miljarder pund. Det helt avgörande, ansåg han, måste vara Tysklands förmåga att betala. Han lade fram en långsiktig plan som syftade till att skapa välstånd i Europa sett som en helhet. Versaillesfördraget kunde endast leda till nya konflikter. I brist på gehör valde han att avgå för att i stället föra fram sina tankar i bokform: ”Fredens ekonomiska följder”. Boken presenterar en framtidsvision samtidigt som den analyserar konferensens förlopp och ger mycket personliga porträtt av deltagarna, främst av president Wilson på vilken Keynes lägger största skulden till utgången ”så helt i avsaknad av moral och nobless”. Den blev en omedelbar succé framför allt i USA och möjligen lade den grunden för Marshallplanen efter andra världskriget. 1923 var Keynes namn på förslag för Nobels fredspris.

En stor förändring sker samtidigt i hans privatliv. Utan att förneka sitt tidigare kärleksliv lever han i en stadigvarande förbindelse med Lydia Lopokova. 1925 gifter de sig. En av hans första älskare, Duncan Grant, är hans bröllopsvittne. Hans nya liv innebar ingen inskränkning i hans aktiviteter utan snarare en breddning. Han hjälpte Lydia att lansera ett eget balettkompani och grundar senare en teater i Cambridge för hennes fortsatta karriär.

Annons
Annons

Han fördjupar sin forskning men det är i kontakten med konkreta problem som hans egna idéer växer fram. Frågan om guldmyntfoten blir åter aktuell efter det att den avskaffats vid krigsslutet. När den återinförs 1925, under Churchill som finansminister och till samma kurs som 1914, tvingas han att precisera sin egen ståndpunkt. Spontant var han vän av frihandel men han insåg att betingelserna för den hade ändrats genom att allt större företag behärskade marknaden och kunde ställa egna villkor. Dessa behövde möta en aktiv motpart på nationell nivå. Endast statsmakten kunde spela denna roll – på villkor att den inte var klavbunden av föråldrade instrument, dit Keynes räknade guldmyntfoten med dess fasta växelkurs, en ”barbarisk relik”.

Det är återigen en katastrof, börskraschen 1929 och den efterföljande depressionen, som så småningom skapar ett genombrott för hans idéer. Han blir medlem i en expertkommission där han dock inte får obetingat gehör. Det är genom att bilda en utbrytargrupp som han kan lägga fram ett förslag om offentliga arbeten för att stävja arbetslösheten. Guldmyntfoten avskaffas 1931 men endast på grund av att kursen för pundet inte längre kunde upprätthållas. När en konservativ regering tillträder samma år, drar han sig tillbaka för att skriva sitt stora verk: ”Allmän teori om sysselsättning, ränta och pengar”. Ett verk skrivet för specialister, omöjligt att enkelt sammanfatta, men vars grundidéer han själv bidragit till att popularisera. I USA hade Roosevelt lanserat sin New Deal. 1934 hade Keynes varit på plats för att studera resultatet och stärkts i sin uppfattning att det var nivån i näringslivets investeringar som var för låg. Staten måste därför gå in med tillfälliga projekt för att öka sysselsättningen och därigenom köpkraften och konsumtionen. Endast reell efterfrågan – och räntenivån – kunde få företagen att vilja investera. Skattesänkningar borde riktas mot låg- och medelavlönade, då deras inkomstökningar obetingat gick till ökad konsumtion.

Annons
Annons

Den 4 februari 1936 – samma dag som Arts Theatre i Cambridge invigdes – kom boken ut. Återigen ett verk som blev en omedelbar succé. Enligt Minc berodde detta i hög grad på det övergripande budskap författaren ville förmedla: det avvisade all fatalitet. Det ekonomiska uppsvinget var möjligt att åstadkomma genom en anpassad politik, det vill säga en intelligent sådan, möjligen hallstämplad J M K.

T rots vacklande hälsa var Keynes under andra världskriget Storbritanniens representant i förhandlingar med USA om betalningsformer för det krigsmateriel USA försåg Storbritannien med. Det som sysselsatte honom intill besatthet var dock tanken på en ny ekonomisk världsordning som skulle undvika de motsättningar som rått 1919. Redan 1944 i Bretton Woods i New Hampshire ägde den internationella konferens rum, med Keynes som en av centralfigurerna, som skulle dra upp riktlinjerna för ett ekonomiskt samarbete. Institutioner som fortfarande finns kvar, Internationella valutafonden och Världsbanken, grundades. Ett system med fasta växelkurser – som sedan fått överges – inrättades. Det blev Keynes sista strid, han avled 1946. Keynesianismen bidrog till att få ekonomin i västvärlden att blomstra i drygt två decennier.

I sitt efterord tar Minc upp några aspekter på keynesianismens senare historia, före monetaristernas intåg. I USA blev Harvard ett prestigefyllt centrum för Keynes teorier. Frontfigurer som Galbraith och Samuelson fick stort inflytande under Kennedyeran. Kennedy gav i sin tur strålglans åt skolbildningen vid universitetet.

I vissa europeiska länder, framför allt i Frankrike, skedde vad Minc kallar en ideologisk annektering av Keynes. Inför trycket från kommunismen sökte den socialistiska vänstern en auktoritet med tydlig anti-marxistisk prägel. Här passade Keynes in. Han idéer smälte dock samman med allmän välfärds- och fördelningspolitik till ett arv som han knappast hade velat vidkännas.

Där lämnar Minc läsaren, väl medveten om att han i andra böcker, till exempel ”La Mondialisation heureuse” (En lyckosam globalisering) från 1997, har beskrivit andra skeden av nationalekonomins utveckling.

Ruth Lötmarker

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons