Annons

Claes Arvidsson:Den rituella debatten säger inte allt

Författarna Anne Holt och Jan Guillou i Piratförlagets monter under bokmässan i Göteborg.
Författarna Anne Holt och Jan Guillou i Piratförlagets monter under bokmässan i Göteborg. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Då och då kan man möta lite kvarhängande nedlåtande attityder med Norge i rollen som den fattige kusinen från landet.

Under strecket
Publicerad

Det har närmast fått något rituellt över sig att beskriva relationen mellan Sverige och Norge som präglad av en självförstärkande oförståelighet inför den ”andre”. Årets bok- och biblioteksmässa var inte något undantag – i form av ett samtal mellan Anne Holt, Jan Guillou och Björn Wiman om ”misstänksamhet och bagateller som förstärker ömsesidiga fördomar”.

Enligt Holt framställs Sverige i den norska offentligheten ”som ett land som har förstört sig själv, ett land där man inte kan tala fritt”. Och visst kan man tala om Sverigebashing; i norska medier är dåliga nyheter från andra sidan riksgränsen ”goda” nyheter. Till bilden hör dock att det rör sig om nyheter som redan varit nyheter i svenska medier.

För några år sedan var det snarare fokus på politisk korrekthet och åsiktskorridorer. Numera är den kritiken del av en svensk självkritisk diskussion, som egentligen bara är i sin linda. Problemställningen är ju inte heller ny utan har tidigare lyfts av iakttagare som till exempel Hans Magnus Enzensbergers ”Svensk höst” från 1982. Ja, det är till och med så att konformiteten har varit ett ideal. Saltsjöbadsavtalet från 1938 är paradexemplet på konsensus som modell för att hur Sverige skulle fungera och utvecklas. En modell som hyllades också utanför landets gränser. Landet lagom.

Annons
Annons

1968 – när Sverige stod på höjden av sin efterkrigstida storhet – var den bild som kolporterades till utlandet i Lena Larssons bok ”Sweden – A year” att Sverige hade ett enhetligt skolsystem, ett radioföretag, en TV-kanal. Till det som jag kallar det långa 70-talet hör också sådant som betoningen av gruppen framför individen, liksom politisk fostran. På dagis. I skolan.
Norge hade sin beskärda del av det långa 70-talet, men är i grunden mindre ensartat än Sverige. Det går liksom inte att tänka sig Peer Gynt som svenskt nationalepos.

Samtidigt är det svårt att undgå känslan av att det norska intresset för tillståndet i Sverige rymmer ett mått av skadeglädje – med en botten i det faktum att både länderna gör anspråk på att vara moraliska stormakter. Det norska kränktes i samband med Stortingsvalet 2013 när Fremskrittspartiet för första gången skulle in i en borgerlig regering. Det var det inte någon måtta på den dystopiska kritiken i svensk offentlig debatt. Fascismen återkomst och så vidare.

Det var den svenska moraliska stormakten som talade, men i Norge kunde det också uppfattas som ett utslag av storsvenskhet. Och så var det väl också. Då och då kan man möta lite kvarhängande nedlåtande attityder med Norge i rollen som den fattige kusinen från landet. Nu visserligen ett rikare land än Sverige efter att vunnit på lotto, men likväl fortfarande från landet. Lykkolandet, som det heter i en tv-serie om oljeäventyret.

På motsvarande sätt kan man tala om ett övervintrat norskt Sverigekomplex som bottnar i ett slags dubbelhet, en kognitiv dissonans. Å ena sidan är det ensidiga negativa minnet av den påtvingade unionen 1814 och det ”svenska sveket” 1940 i högsta grad levande. Å andra sidan, sågs Sverige som positivt modelland under efterkrigstiden fram till början av 1980-talet. Att bli som Sverige var drömmen. I båda fallen var Norge ”lillebror”.

Med NOK på fickan kan man se ned på svenskarna från sina höga hästar, men risken är förstås att det blir med en lika självgod blick som ”storebrors”.
Och vad kan man säga mer? Kanske att kulturdebatt och medieintresse är en sak. Relationerna mellan Sverige och Norge är trots allt och på alla plan utomordentligt goda. Och att döma av World Values Survey blir Ola och Kari Norman värderingsmässigt allt mer lika svenskarna.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons