X
Annons
X
Recension

1968 Den röde hjälten påminner starkt om Jan Guillou

Året är 1968 och inom vänstern pågår sektstriderna för fullt. Kaj Schueler läser Jan Guillou och ser ett självporträtt av författaren – inte i storyn, men väl i huvudpersonens egenskaper och svartvita världsbild.

Jan Guillous ärende i ”1968” är att spegla en sällan belyst aspekt av det radikala uppsvinget: den mellan politik och juridik. Det är uppfriskande, skriver Kaj Schueler. Foto: Stefan Mattsson/IBL
Läs mer om Bokhösten 2017

1968

Författare
Jan Guillou
Genre
Prosa
Förlag
Piratförlaget

439 sidor

När framtiden för oss efterkrigs-fyrtiotalister ter sig allt bräckligare vänder vi gärna blicken bakåt, mot 1960-talet. Där finns våra danande berättelser och de är en härlig blandning av minnen, nostalgi, uppgörelse, attack och motattack – från hasch och pop till demonstrationer och vänsterextremism. Nästa år är det 50 år sedan det mytologiserade året 1968. Gudbevars. Pennorna är redan vässade och nu utkommer flera böcker som knyter an till 60-talet – uppgörelsen med och frigörelsen från etablerade familje-, sociala och politiska bindningar.

För vi är rätt många som tagit oss från de ganska snabbt inställda upproren till etablerade (och inte minst skrivande) positioner i samhället. Jan Guillou får allt räknas dit och påpassligt utkommer nu "1968", sjunde delen i romanserien "Det stora århundradet".

Guillou är en författare som ofta har ett ärende och i den här romanen har han vinnlagt sig om att spegla en sällan belyst aspekt av det radikala uppsvinget, den mellan politik och juridik. Det är uppfriskande.

Annons
X

I "1968" håller den radikale överklassgossen på att avsluta sina juridikstudier samtidigt som han skriver på berättelsen om sin komplicerade uppväxt

Berättelsen om släkten Lauritzen, tänkt att spegla det omvälvande 1900-talet, har i de två senaste delarna nått fram till författarens egen livstid (alltså förstahandsinformation snarare än rotande i läggen). I den förra delen berättades om Eric Letangs uppväxt under ett ombytligt 50-tal. I "1968" håller den radikale överklassgossen på att avsluta sina juridikstudier samtidigt som han skriver på berättelsen om sin komplicerade uppväxt: överklassflärd i Saltsjöbaden och Sandhamn, kantad av osämja och arvstvist såväl som brutaliserad familje- och skolmiljö samt ofrivillig slagskämpe på internatskola.

Den kluvna tillhörigheten är både drivkraft och boja när Eric engagerar sig i den lilla gruppen socialistiska jurister vid det gediget borgerliga Stockholms universitet. Det är alltså 1968 och i en ung vänsterrörelse pågår dragkampen mellan idealism och hårdför fanatism. Erics livserfarenhet och rationellt strategiska läggning gör att han inte har några svårigheter att stå emot eller skämta bort de dogmatiska kollektivisterna. Skickligt förenar han sin arrogans och individualism med sitt socialistiska engagemang.

Till skillnad från vissa av vännerna i socialistiska jurister, som vill politisera juridiken, tror Eric på att lagen kan användas i folkets tjänst. Därför söker han sig till den profilerade vänsterjuristen Hans Göran Banck.

Denne rekommenderar honom istället att gå till Henning Sjöstrand, skandaladvokaten, och hans kollega Lars Sibermann. (Det är inte svårt att gissa vilka verkliga personer som avses, de på olika sätt och vid den här tiden betydande advokaterna Franck, Sjöström, Silbersky.) Förutom några enklare och smutsigare fall, som får Letang att fundera över hur och om juridiken kan användas i goda syften, engageras han i Sjöstrands största mål, neurosedyn-skandalen.

Guillou skildrar förloppet spännande och initierat. Strategiska överväganden, och chanstaganden, samspelet med medier och vetenskapen. Letang inser att rättegångsjuridiken har ett drag av cynism – för att bara ha rätt vinner inga processer.

Här finns ett rätt och ett fel, allt är kamp och nyanserna och komplexiteten har svårt att leta sig in i resonemangen och texten.

Jag måste emellertid erkänna att det är svårt att läsa om Eric Letangs inträde i den politiska och juridiska hetluften utan att associera till Jan Guillou. Då tänker jag inte på den yttre handlingen, utan på de egenskaper som författaren har utrustat sin huvudperson med: idéer och övertygelser, attityder, självuppfattning, säkerhet, strategiskt tänkande, kurage, manövreringsförmåga.

Det är en fyllig rundmålning där små skeenden som sektstrider blandas med omvälvande världshändelser som kriget i Vietnam och Pragvåren och omtumlande kärlek med tillfälliga ligg. Romanen fångar, i sin nödvändiga begränsning, tidsandan väl. Det gäller även språket, där användandet av ord som neger och homofil utgör tydliga tids- och klassmarkörer.

Det som för min del stör läsningen är det förnumstiga och undervisande tonläget. Här finns ett rätt och ett fel, allt är kamp och nyanserna och komplexiteten har svårt att leta sig in i resonemangen och texten. Det är synd.

Annons
X
Annons
X
Annons
X

Jan Guillous ärende i ”1968” är att spegla en sällan belyst aspekt av det radikala uppsvinget: den mellan politik och juridik. Det är uppfriskande, skriver Kaj Schueler.

Foto: Stefan Mattsson/IBL Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X