Annons

Merete Mazzarella:Den ryske officeren som räddade Finland

Som ledare för den vita sidan i inbördeskriget och överbefälhavare under andra världskriget har Gustaf Mannerheim fått mytologiska proportioner i Finland, där han fortfarande väcker starka känslor. Inte mindre än fyra nya böcker ­försöker få rätsida på huvudrollsinnehavaren i Finlands blodiga 1900-tal.

Under strecket
Publicerad

Gustaf Mannerheim gratuleras på sin 75-årsdag av Adolf Hitler under pågående andra världskrig, 4/6 1942.

Foto: IBLBild 1 av 4
Bild 2 av 4

Mannerheimstatyn vid Mannerheimvägen i Helsingfors.

Foto: Jason Knott/IBLBild 3 av 4

Gustaf Mannerheim i yngre och äldre år.

Foto: Mannerheim-museet, Helmut LaxinBild 4 av 4

Gustaf Mannerheim gratuleras på sin 75-årsdag av Adolf Hitler under pågående andra världskrig, 4/6 1942.

Foto: IBLBild 1 av 1
Gustaf Mannerheim gratuleras på sin 75-årsdag av Adolf Hitler under pågående andra världskrig, 4/6 1942.
Gustaf Mannerheim gratuleras på sin 75-årsdag av Adolf Hitler under pågående andra världskrig, 4/6 1942. Foto: IBL

Han är den störste finländaren genom tiderna – åtminstone om man får tro den omröstning som ordnades av Finlands public service-tv 2004. Samtidigt är han en av de mest omdebatterade. Han har kallats folkets räddare men också dess slaktare. Han har kallats kvinnotjusare och bög. Det finns otaliga anekdoter om honom och många äldre finländare – också jag själv – sätter en ära i att ha sina egna. På vita duken har han både varit en svart man och en animationsfigur. Det har skrivits oräkneliga böcker om honom: bara i år – då han skulle ha fyllt 150 och det Finland med vars öden hans personliga öde var så nära förbundet fyller 100 – har det utkommit inte mindre än fyra på svenska; två av rikssvenskar, Herman Lindqvist och diplomaten Dag Sebastian Ahlander, två av finlandssvenskar, historikern Henrik Meinander och journalisten Matts Dumell. Av dem är Lindqvists – ”Mannerheim. Marsken, masken, myten” (Albert Bonniers Förlag) – den mest underhållande och den som gör mest för att ­gestalta den historiska kontexten för en rikssvensk läsare, medan Meinanders – ”Gustaf Mannerheim. Aristokrat i vadmal” (Lind & Co) – är den mest initierade.

Annons
Annons

Gustaf Mannerheim föddes i en högadlig jordägande familj, men de pengar fadern inte förlorade på misslyckade affärer gjorde han av med på spel tills han var bankrutt och flydde landet med sin älskarinna. Modern knäcktes av skandalen och dog två år senare. Knappast var det heller en slump att Gustaf gjorde sig skyldig till vandalism och blev relegerad från skolan samma år som pappan stack. Man beslöt därför att låta honom bli militär och eftersom Finland var ett storfurstendöme under ryska kejsaren var det Ryssland han kom att tjäna. 

Trots att han också lyckades bli relegerad från kadettskolan gjorde han en lysande karriär. Han blev kavallerist och kom in vid kejsarinnans livgarde, det exklusiva ­Chevaliergardet, han rörde sig hemvant i hovkretsar, han reste Europa runt med stor svit och dinerade med kungligheter, bland dem tyske kejsaren. Han gifte sig med en rik rysk adelsdam och även om deras samlevnad blev kort – i sina memoarer ägnar han hustrun bara en mening – fick han två döttrar och levde i lyx. 

Han deltog i rysk-japanska kriget och på uppdrag av kejsaren gjorde han en tvåårig, synnerligen krävande resa till Fjärran östern för att spionera på Kinas krigsberedskap. Eftersom expeditionen skulle se ut som en forskningsexpedition samlade han också in ett stort arkeologiskt och etnografiskt material. Kort efter hemkomsten till St Petersburg blev han utnämnd till kommendör för ett regemente som var stationerat utanför Warszawa, och strax före första världskrigets utbrott fick han en brigad. Det blev glada år, för den polska aristokratin välkomnade honom med öppna armar: i deras ögon var det en betydande fördel att han var finländare snarare än ryss. 

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Men hur finländsk var Mannerheim de åren? Från 1890-talet hade förryskningshotet hängt över Finland och hans landsmän hade kämpat för att bevara landets autonomi, men det var en kamp han som tsartrogen general stod helt och hållet utanför. ”När Mannerheim valde Finland” (Förlaget M) heter Dumells bok som livfullt – men med en del lösa spekulationer – handlar om året 1917, det år då ryska armén var i upplösning, tsaren avsattes och Mannerheim, redan 50 år fyllda, under dramatiska förhållanden flydde till hemlandet där självständighet förklarats, samtidigt som spänningen ­mellan ”de röda” och ”de vita” – den revolutionärt sinnade arbetarrörelsen och borgarna som hade regeringsmakten – var på väg mot inbördeskrig. 

För de vita kom Mannerheim som en skänk från ovan – ”en befallande och självmedveten militär, exakt en ­sådan som vi saknat”, för att citera en officer. Han blev befäl­havaren som ledde de borgerliga till seger och i den borgerliga berättelsen gjorde han det för att trygga Finlands självständighet. 

Men vad var det egentligen han valde – och när? I sin mycket njutbara bok ”Gustaf Mannerheim” (Historiska Media) låter Ahlander, möjligen något idealiserande, förstå att inbördeskriget – eller med den vita benämningen frihetskriget – innebar en pånyttfödelse: ”Det hade förändrat honom från en elegant rysk officer till en djupt ­engagerad patriot som brann för Finlands frihet och folk.” I ”Aristokrat i vadmal” understryker Meinander däremot att Mannerheims mål inte primärt var att försvara ­Finlands självständighet utan att först förhindra att revolutionen skulle sprida sig till Finland och sedan ansluta sig till den kontrarevolutionära front som höll på att bildas i Ryssland. Av det senare blev som bekant intet.

Annons
Annons

Mannerheimstatyn vid Mannerheimvägen i Helsingfors.

Foto: Jason Knott/IBLBild 1 av 1
Mannerheimstatyn vid Mannerheimvägen i Helsingfors.
Mannerheimstatyn vid Mannerheimvägen i Helsingfors. Foto: Jason Knott/IBL

Hur som helst är det rollen som inbördeskrigets vita general som gjort Mannerheim kontroversiell. De röda må ha ­skapat kaos och begått grymheter innan kriget bröt ut men på sikt var det de som fick betala det högsta priset. 7 400 röda avrättades, närmare 12  000 dog av svält och sjukdomar. De röda kallade Mannerheim ”huvudslaktaren” – inte helt rättvist, för i själva verket var han orolig för att Finlands rykte i väst skulle svärtas ner om man tog hämnd på vanligt folk och hade krävt att bara de rödas ledare skulle straffas. Det hade regeringen avvisat. 

För övrigt segrade de vita inte med egna krafter: i april 1918 landsteg ett tyskt förband som gjorde en avgörande insats i krigets slutskede och som fick stanna kvar i åtta månader för att garantera freden och bygga upp krigsmakten. Mannerheim som var antitysk insåg att Stor­britannien och Frankrike skulle ta avstånd från ett Finland som var på väg att bli ett tyskt protektorat. Han avgick från posten som överbefälhavare men när Tyskland förlorat kriget ombads han ställa upp som statsöver­huvud fram till det första presidentvalet.

Under mellankrigsåren var han civil men fortfarande föremål för en omåttlig, ibland skräckblandad respekt. Han var en extrem ordningsmänniska som skulle väckas exakt kl 7:01. Han satte gärna sina medmänniskor på prov – sina officerare med snaps i glas som var fyllda till brädden och skulle tömmas utan att man darrade på handen. Han var kosmopolit och världsman, han var skicklig ryttare och storviltjägare. Han var känd för att hålla distans till sina medmänniskor, också till de otaliga kvinnor – ryska, polska och finländska societetsdamer – som beundrade honom. Bara ett fåtal människor fick dua honom och då bara i enrum.

Annons
Annons

Visserligen hade han som huvudman för den friherrliga grenen av sin släkt 1906 deltagit i det adelsmöte vid vilket ståndet enhälligt beslöt stöda allmän och lika rösträtt – vilket innebar att Finland blev det första land i Europa som gav rösträtt också åt kvinnor, men – och på den här punkten är det igen Meinander som är tydligast – det ­betydde ingalunda att han var demokrat. Efter inbördeskriget förklarade han att det vore viktigt att ”det finska statsskeppets roder läggs i en kraftfull hand, som ej beröres av partikiven och ej genom kompromisser är tvungen att bortslumpa regeringsmakten”. Man kan gissa vems händer han tänkte på. Han stödde den högerradikala Lappo­rörelsens antikommunism och så sent som 1933 skrev han i ett brev: ”Ja, Gud välsigne allt vad demokrati och parlamentarism heter, jag är för gammal för att på fullt allvar appricera detta.”

När Sovjet anföll Finland 1939 var Mannerheim redan 72 år men han lämnade resolut pensionärstillvaron och blev igen överbefälhavare. Nu rådde det inget tvivel om att det var självständigheten han försvarade, nu stod nationen samlad och en hel värld beundrade det tappra lilla landet. Annat var det med fortsättningskriget då Finland kämpade på Tysklands sida. Den officiella versionen – som Ahlander och Lindqvist köper – var att Finland 1941 drogs med mot sin vilja och utkämpade ett separatkrig, men som Meinander övertygande visar började de gemensamma finsk-tyska krigsförberedelserna redan 1940 med en regelrätt militär­allians som resultat. Lindqvists och Ahlanders tolkning beror troligen på att de inte läser finska – att skriva Mannerheims biografi utan att kunna finska är som att skriva Olof Palmes utan att kunna svenska.

Annons
Annons

Gustaf Mannerheim i yngre och äldre år.

Foto: Mannerheim-museet, Helmut LaxinBild 1 av 1
Gustaf Mannerheim i yngre och äldre år.
Gustaf Mannerheim i yngre och äldre år. Foto: Mannerheim-museet, Helmut Laxin

Vid krigsslutet såg man Mannerheim som den enda som kunde få folket att acceptera de hårda fredsvillkoren och han valdes därför till president men nu kände han sig gammal och sjuk och efter knappt två år avgick han. De sista åren ägnade han åt att skriva sina minnen och sköta sin hälsa i Schweiz där han dog 1951.

Och anekdoterna? Min favorit finns hos Ahlander: ­”General Walden och Mannerheim råkade under kriget i diskussion om hur den perfekta såsen till en viss rätt skulle tillagas. Då Walden för en gångs skull insisterade på sin version, röt Mannerheim plötsligt till: ’Herr general!’ varvid Walden flög upp, gjorde ställningssteg och svarade: ’Herr fältmarskalk!’” 

Min egen anekdot? Min far var ung diplomat i Bern de år Mannerheim vistades på det schweiziska Valmont-sanatoriet och reste då och då dit för att bistå med olika ärenden. En gång beslöt han att jag – som då var tre år – och min mor skulle få följa med, ingalunda för att hälsa på marskalken utan för att picknicka i naturen. Just den dagen föreslog marskalken en promenad, och när de kom ut såg min far till sin fasa att hans familj befann sig inom synhåll och att jag satt på pottan. Livrädd för att jag skulle få syn på honom och komma springande med stjärten bar lyckades han ­hastigt övertala Mannerheim att ta en annan väg. 

Vad kan man då till slut säga om mannens betydelse? Meinander betonar att man inte ska förebrå hans val 1941: om Finland förblivit neutralt hade det troligen ockuperats av Sovjet eller delats mellan Sovjet och Tyskland. Hans eget förhållande till tyskarna förblev svalt och han prisade aldrig Hitler. Han var en stor tillgång för vårt land tack vare sin geopolitiska överblick, sin vilja att orientera ­Finland mot Sverige och det övriga Norden, sitt sinne för Rysslands säkerhetsintressen och – inte minst – för att han med sin personlighet satte sig i respekt hos såväl ­Hitler och Stalin som Churchill. Och han har som sagt aldrig upphört att sysselsätta finländarnas fantasi.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons