Annons

Torgny Nordin:Den sjätte utrotningen står vi själva för

Människan förändrar planeten i så stor utsträckning att jorden anses ha trätt in i en ny geologisk era: antropocen. Fem globala massutrotningar har dramatiskt minskat antalet arter – den sjätte är människans verk.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Den brittiske zoologen sir Richard Owen med ben från en utdöd moafågel, 1840-talet. Foto: AOP.

Bild 1 av 1

Den brittiske zoologen sir Richard Owen med ben från en utdöd moafågel, 1840-talet. Foto: AOP.

Bild 1 av 1
Den brittiske zoologen sir Richard Owen med ben från en utdöd moafågel, 1840-talet. Foto: AOP.
Den brittiske zoologen sir Richard Owen med ben från en utdöd moafågel, 1840-talet. Foto: AOP.

Ett gåtfullt träd är Pseudopanax crassifolius. Det beskrevs av svenske botanisten Daniel Solander när han tillsammans med Joseph Banks och James Cook seglade med Endeavour längs Nya Zeelands nord- och östkust hösten 1769. Under en exkursion i de strandnära sydbokskogarna upptäckte Solander två – antog han – väsensskilda trädarter vilka växte nära varandra. Ett av dem var högvuxet, grovstammigt och bredbladigt, medan det andra var raka motsatsen; spensligt som en bambukäpp, försett med styva och meterlånga, men knappt centimeterbreda blad, utrustade med bakåtriktade förhårdnader som mest liknande en fiskekroks hullingar.

Först långt senare insåg botanisterna att de bägge träden i själva verket tillhör samma art, nämligen Pseudopanax crassifolius. De långsmala, lansliknande bladen och den klena stammen kännetecknar det unga trädet vilket, när det i 20-årsåldern nått en höjd av drygt tre meter, överraskande förvandlas till något som mer påminner om en sparbanksek än en ranglig käpp.

Annons
Annons

Nyligen tältade jag under några pseudopanaxträd inne i urskogen på subantarktiska Stewartön söder om nyzeeländska Sydön. De unga trädens avancerade försvarssystem är knappast ämnat att hålla människor borta, vilket emellertid inte hindrade bladen från att rispa sönder kläder och bara armar. Det måste alltså vara ett betydligt större hot trädet i den evolutionära kapprustningen väpnat sig mot. Fast det finns inga jättelika djur i området, ingen megafauna som skulle kunna tillfoga trädet någon skada. Det kan onekligen förefalla gåtfullt.

Skogarna ifråga har dock inte alltid varit tomma. Inte långt före Solanders besök såg landskapet helt annorlunda ut, inte minst på Nya Zeelands bägge huvudöar. Rikt var det, med fåglar och en flora vi knappt ens kan ana oss till. Viktigast för den funktionella mångfalden var de nio arterna av moafåglar. En var knappt större än en ejder, några var minst tre meter höga. Ytterligare en art, Pachyornis elephantopus, hade ben tjocka som en elefants, därav namnet.

För runt tusen år sedan drabbades moafåglarna av en mänsklig tsunami. Sjöfarande polynesier, ättlingar till dagens maorier, nådde öarna och utrotningen av moafåglarna tog snabbt fart. Maorierna masslaktade dem med industriell effektivitet vid särskilda kokstationer längs kusten. Därefter brändes skogarna och inget blev sig längre likt. Med moafåglarna försvann en hel värld, för det var många arter vars liv var så intimt sammanflätade med deras att de snart gick samma öde tillmötes.

Nya Zeeland var den sista landmassan av betydelse på jorden som koloniserades av människan och det var följaktligen där den sista stora massutrotningen av en megafauna med tillhörande storskalig förlust av biologisk mångfald utspelade sig. Sista? Nej, snarare senaste eftersom mycket talar för att vi redan är en god bit på väg in i en ny – global – massutrotning.

Annons
Annons

**Den amerikanska journalisten Elizabeht Kolbert **problematiserar i sin nya bok ”The sixth extinction. An unnatural history” (Henry Holt and Co.) frågan om massutrotning och storskaligt utdöende i nutid och forntid. Det är knappast en överdrift att ämnet är svåröverskådligt samt i flera avseenden berör delområden där den vetenskapliga osäkerheten ännu är betydande. Kolbert navigerar dock skickligt genom lagren av paleontologiska rön och hennes vederhäftiga argumentation gör att boken framstår som ett utmärkt exempel på när vetenskapsjournalistik är som bäst.

Som titeln låter ana är Kolberts ambition dels att beskriva det sjätte utdöendet, vilket förutsätter såväl övertygande exempel som att de fem tidigare utdöendena analyseras och diskuteras. Dels drivs tesen att massutrotning inte är ett naturligt fenomen. Frågan om vad som är naturligt eller inte i naturen är förstås ett knepigt spörsmål där det är lätt att gå vilse i begreppsligt moras. Kolberts ståndpunkt är dock okomplicerad och rimlig; hon menar att exempelvis massutrotningen vid slutet av kritperioden – för 66 miljoner år sedan – då en meteorit från yttre rymden slog ner utanför dagens Mexiko med följd att bland andra dinosaurierna försvann, är att betrakta som en lika onaturlig händelse som när maorierna utrotade moafåglarna. Och detsamma kan, menar Kolbert, också sägas om de fyra tidigare stora utdöendena.

Frågan huruvida vi just nu står på tröskeln till, eller rentav redan befinner oss i en global, sjätte massutrotning, försöker författaren besvara genom ett konstruktivt växelbruk av historiska och samtida perspektiv. Delar av hennes bok är en journalistisk reseberättelse med nedslag hos försvinnande pilgiftsgrodor i Mellanamerika, krympande andinska molnskogar, sjuka korallrev i Australien, fragmenterade regnskogar i Amazonas, djurparker och forskningsstationer som huserar de sista javanoshörningarna och hawaiikråkorna – och så vidare.

Annons
Annons

Andra spår i boken diskuterar grundläggande biologisk och geologisk teoribildning och gör nedslag i paleontologins vetenskapshistoria. Av särskild betydelse är fransmannen Georges Cuvier (1769–1832) som först lanserade begreppet utrotning av vilket följde den då hisnande insikten om att det funnits en annan värld före vår och att livet således har en lång och dramatisk historia. Tanken var revolutionär och det var säkert ingen slump att den väcktes just i Frankrike vid 1700-talets slut. Den konkreta anledningen var emellertid de häpnadsväckande fynd som gjorts i USA av en amerikansk mammut.

Cuviers förlorade arter, espèces perdues, resulterade i en fullkomlig mani för fossiler. Och denna så kallade mammutfeber kom att känneteckna hela den viktorianska eran och fick även en central roll i utvecklingen av och synen på evolutionsläran. Darwins åsikt var exempelvis att utrotning är en del av evolutionen, ja, till och med dess förutsättning.

I takt med att kunskapen fördjupats om jordens fem massutrotningar har dock insikten växt om att fenomenet svårligen kan ses som något annat än en katastrof. Det tydligaste exemplet är det största massutdöendet av dem alla vilket inträffade i slutet av perm, för cirka 250 miljoner år sedan. Resultatet blev att haven nästan helt tömdes på liv, bland annat försvann samtliga trilobiter, alltså den mångfacetterade djurgrupp som i ett par hundra miljoner år dominerat livet.

Orsakerna till det som skedde i slutet av perm liksom de andra förhistoriska utdöendena skiftar mellan drastiskt höjda temperaturer, plötsliga globala nedfrysningar och meteoritnedslag. Av det följer en annan insikt, nämligen att vi saknar en täckande förklaring och teori för massutrotningar av det enkla skälet att orsakerna inte är desamma. Det enda gemensamma förefaller vara tidsfaktorn; åtminstone i geologisk mening har utdöendena gått oerhört fort.

Annons
Annons

Livet och naturen är inte konstanta, varför det hela tiden pågår ett ytterst långsamt artutdöende, en process som brukar kallas bakgrundsutrotning. I dag sker emellertid utdöendet av djur och växter med en hastighet som är tiotusen gånger högre än bakgrundsutrotningen vilket, enligt biologen E O Wilson, gör att vi mentalt bör förbereda oss på en reduktion av biologisk mångfald i paritet med massutrotningen vid slutet kritperioden, det vill säga när dinosaurierna försvann.

Denna fundamentala förändring av jorden har gjort att många menar att vi trätt in i en ny geologisk era. Biologen Eugene Stormer samt kemisten och Nobelpristagaren Paul Crutzen har sålunda introducerat termen antropocensom beteckning på vår pågående transformering av jordens ekologi, geologi och klimat. Vanligtvis anses antropocen börja med industriella revolutionen och de processer som initierat dagens försurade hav, globala uppvärmning och dramatiska förluster av naturmiljöer et cetera.

Elizabeth Kolbert diskuterar antropocen, men breddar perspektivet väsentligt genom en kritisk jämförelse av de stora megafaunornas utrotning och människans spridning över jorden för tiotals tusen år sedan. Här ligger bokens största poänger.

Kännetecknande för antropocen är bland annat den destruktiva spridningen av invasiva arter. Allt från råttor och grisar till bakterier och virus sprids till jordens alla hörn i rasande fart med förödande konsekvenser för lokala floror och faunor. Geografin har relativiserats och det är som om mänskligheten lyckats med konststycket att köra geologin baklänges – från superkontinenten Pangea, där alla landmassor hängde ihop, har vi återigen etablerat ett slags superkontinent där allt fraktas kors och tvärs och blixtsnabbt blandas med allt.

Annons
Annons

Bland alla invasiva arter finns, enligt Kolbert och många med henne, en vars menliga påverkan är oändligt större än alla andras: människan. De kausala sambanden är visserligen svåra att leda i bevis, men om kronologin över vår spridning över världen jämförs med megafaunornas utdöende framträder en tydlig bild. Kort tid efter människans ankomst försvinner de stora djuren; i Europa och Australien går de först förlorade och därefter följer de väldiga megafaunorna i Nord- och Sydamerika. Sist ut är Nya Zeeland där megafaunan helt utgjordes av fåglar.

Elizabeth Kolberts avslutande poäng är att antropocen – den sjätte utrotningen – i själva verket är synonym med människans framträdande för tusentals år sedan. Slutsatsen är stämd i moll. Vi är visserligen talrikare än någonsin, men vi har aldrig varit ensammare. Och i rask takt försvinner världens härlighet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons