Annons

Carl Rudbeck:Den skrämmande mångtydigheten

Anka eller hare?
Anka eller hare? Foto: Okänd illustratör, 1892

På gott och ont tenderar språket – i allt från lagar och religiösa urkunder till politikers utspel och modern poesi – att vara mångtydigt. En ny bok skildrar hur bristen på entydighet har hanterats genom historien.

Under strecket
Publicerad

Möjligen kan någon finna det nedsättande om jag kallar litteraturkritik för en parasitär verksamhet. Den lever på andras mödor och inte av egen kraft. Det hindrar förstås inte att den kan vara både briljant, nyttig och ibland – nästan – lika nyskapande som litteraturen själv. 

Tiden då strukturalismen stod i sitt flor och inflytelserika kritiker gjorde sitt bästa för att upphäva skillnaden mellan kritik och litteratur – allt var språk – tycks idag avlägsen. Men alla parasiter – för att nu upprepa ett kanske alltför laddat ord – är inte lika. Somliga skiljer sig från mängden, börjar leva sitt eget liv och blir till klassiker av egen kraft. 

Vilka de är kan diskuteras men om en bok hör dit så är det ”Seven types of ambiguity” från 1930 av den unge Cambridge-studenten William Empson. Den blev något av en Bibel – ateisten Empson må förlåta ordvalet – för de nykritiker som kom att bli stilbildande ett par decennier framöver. I stället för att prata om ett verks historiska kontext eller vad författaren kunde tänkas ha för avsikter med det bestod det kritiska idealet av en minutiös närläsning som blev det allena saliggörande evangeliet. En kritiker, också en akademisk sådan med fast tjänst vid världens finaste universitet, behövde inte längre ett stort forskningsbibliotek; en billig pocketutgåva av texten räckte för att kritikerna skulle kunna göra sina jobb, åtminstone om de var lika snillrika närläsare som Empson. Inte bara det. Mångtydighet, ambiguity, som tidigare hade dåligt rykte, promoverades till ett av litteraturens högsta värden.

Annons
Annons

Det är inte alltid lätt att se en klar skillnad mellan Empsons sju typer. Ibland kan det röra sig om ”lycklig förvirring”, eller att två till synes oförenliga betydelser ges samtidigt. Empson har hämtat sina exempel från den engelska litteraturen – Shakespeare, Milton, Donne, Hopkins och många andra. Men hans inflytande sträckte sig långt utanför det engelska språkets gränser. Empson, som också var en snillrik poet, kom bland annat att spela stor roll för den på sin tid så tongivande svenske kritikern och diktaren Göran Printz-Påhlson.

Empson får inleda och avsluta Anthony Ossa-Richardsons remarkabla bok ”A history of ambiguity” (Princeton University Press) som på ett imponerande vis kartlägger mångtydighetens historia från antiken fram till i stort sett våra dagar. Det är en ganska lång och mäkta lärd bok men skriven med en lätthet och elegans som alltför sällsynta i avhandlingar av denna typ. Den sträcker sig över vida fält för problemet mångtydighet är inte endast eller ens främst en litteraturkritisk fråga utan har vållat huvudbry för filosofer, teologer och jurister som i de flesta fall i mångtydigheten har sett en brist eller svårighet som måste lösas, inte en egenskap som berikar språket.

Som så mycket annat av intresse börjar det med Aristoteles, som insåg att det fanns flera ting, företeelser och händelser här i världen än vad det finns ord. Världen är rikare än språket. Den tanken var vanlig under antiken. Man – eller i varje fall den försvinnande lilla elit som hade tid att fundera över spörsmål av det här slaget – insåg att det var omöjligt att ha ett unikt ord för varje ting i universum. 

Annons
Annons

Borde inte den heliga skrift vara fri från oklarheter och ge en efter frälsning törstande menighet klara besked?

Visst skulle det göra kommunikationen mellan människor klarare men också fullkomligt ohanterlig. Det skulle, skriver Ossa-Richardson, kräva samma minneskapacitet som Ireneo Funes, Jorge Luis Borges påhittade gestalt som ger bestämda namn inte bara till varje objekt utan också till varje förnimmelse och förekomst av varje objekt. I Funes värld är mångtydighet inte längre möjlig medan människor med normala minnesfunktioner tvingas leva med den.

Mångtydighet är kanske ett tecken på litterär rikedom men under seklerna har den oftare varit ett hinder i vägen för meningsutbyte. Den har också varit ett knep för ohederliga och slarviga skribenter och talare. Från antikens sofister till dagens politiker har den varit användbar för att övertyga de lättlurade när de hederliga argumenten tryter men det kan också ske av misstag. Talaren är inte medveten om att ett yttrande kan tolkas på flera sätt. 

Största delen av denna bok sysslar med områden där mångtydighet kan skada det rationella meningsutbytet människor emellan. Om det finns ett område där entydighet är en dygd så är det inom juridiken. Mångtydiga lagar är ett otyg men, skriver Ossa-Richardson, ”som advokater både då och nu vet alltför väl, inget är så omångtydigt att det inte kan orsaka kontroverser.”

Det var inte bara laglärda som hade svårigheter. Också teologer var tvungna ta sig an kniviga tolkningsproblem. Man undrade inte utan goda skäl varför Bibeln innehöll stycken som kunde ge upphov till vitt skilda tolkningar. 

Annons
Annons

Om, som det har sagts, västerlandets filosofi är en serie fotnoter till Platon så är den kristna hermeneutikens historia en serie fotnoter till Augustinus. Hans ”Om den kristna doktrinen” är den kanoniska texten i detta sammanhang. Också Augustinus urskiljer flera typer av mångtydighet och felet, och i de flesta fall var det ett fel, kan ligga hos både skribenter och läsare, alltifrån triviala kopieringsfel till ord med skilda betydelser som uttalas likadant.

Augustinus, som läste Bibeln på latin, menade att sådana mångtydigheter ibland kunde avhjälpas genom att gå tillbaka till grundtexterna på hebreiska och grekiska. Men långt ifrån alltid var det lösningen, speciellt inte när det gällde hebreiskan eftersom den skrevs utan vokaltecken. Som om ett svenskt ord skrevs snd och sedan fick sammanhang och läsarens intelligens avgöra om det ska utläsas som sand, synd, sund eller sänd.  

Men borde inte den heliga skrift vara fri från oklarheter och ge en efter frälsning törstande menighet klara besked? Augustinus såg det som sin uppgift att noggrant skilja den heliga skrifts bokstavliga mening från en bildlig. Jesus använde sig av liknelser som måste tolkas och som sällan är entydiga. En tidig läsare av Bibeln menade att mångtydigheten var avsiktlig. Den fanns för att skydda textens djupa och sanna innebörd från okunniga lekmän. 

Sokrates ironi ”innehåller och väcker en känsla av en olöslig antagonism mellan det absoluta och det relativa, mellan det omöjliga och det nödvändiga”.

En som inte ville veta av detta hermeneutiska finlir var Martin Luther som dogmatiskt förklarade att ”ingen bok skriven här på jorden är klarare än den heliga skrift som är för andra böcker vad solen är för allt annat ljus”. Den inte sällan burdust dogmatiske Luther tog avstånd från sin mer subtila vedersakare Erasmus, som menade att det i Bibeln ”finns rum som Gud inte vill att vi ska gå längre in i” och att vi måste erkänna den gudomliga visdomens majestät och den mänskliga själens svaghet – humanae mentis imbecillitatem

Annons
Annons

Dessa tolkningstvister skulle snart komma att spilla över till litteraturen men i en ofta förenklad form, för som en engelsk författare skrev i slutet av 1600-talet: ”Den heliga skrift må ha flera betydelser förutom den bokstavliga men en människas skriverier har bara en sann mening som är vad författaren avsåg när han skrev det.” Detta skulle ett par hundra år senare bli en stötesten inom den amerikanska nykritiken.

Innan han kommer så långt i sin historia visar Ossa-Richardson att det kanske låter bra att likställa den enda sanna och rätta betydelsen med författarens avsikt, men i många fall har vi ingen aning och kan knappast ens gissa vad den kan ha varit. Han exemplifierar med läsningar av de klassiska tragöderna som ofta var minst lika mångtydiga som Bibeln. Skickliga och fantasifulla klassiska filologer föreslog läsningar som ofta var minst lika uppmärksamma på en texts mångtydighet som Empson men nu handlade det vanligen om oklarheter som måste klaras upp, inte om semantisk rikedom. Ossa-Richardson, med sin stora historiska lärdom (citat på både levande och döda språk ges både i original och i översättning vanligen av honom själv) visar att Empsons känslighet inför den mångtydiga texten inte var fullt så revolutionerande som insulära engelskspråkiga kritiker länge tycks ha trott. 

Tyska romantiker, särskilt Friedrich Schlegel, prisade begreppet ironi men riktigt vad han menade med det är oklart. Liksom mångtydighet är ironi i sin enklaste bemärkelse att säga ett och mena något annat. Sokrates var den stora förebilden. Hans ironi ”innehåller och väcker en känsla av en olöslig antagonism mellan det absoluta och det relativa, mellan det omöjliga och det nödvändiga”. Glasklart är det väl inte men nu är det tyska romantiker vi talar om; de må ha många förtjänster men absolut otvetydighet är inte en av dem. Den romantiska, schlegelska ironin skulle bli ett verktyg som betonade den stora litteraturens komplexitet ”dess oändliga djup, knep och avsikter”. 

Annons
Annons

Schlegels teorier kom att påverka läsningen av inte minst den klassiska litteraturen. Sofokles, han med Oidipus, blir nu läst som en ironiker av rang. När kung Oidipus inser vad han har gjort – mördat sin far och gift sig med sin mor – bländar han sig. I en schlegelsk läsning blir det ett exempel på ett slags ironi, en djup motsättning: ”Ironin ligger i att Oidipus bokstavliga synförmåga åtföljs av en bildlig blindhet medan hans bokstavliga blindhet åtföljs av en bildlig klarsyn.”

Som sig väl bör i en bok om mångtydighens historia är det Empson som får det sista ordet och det är ett ord som leder fram mot några av de allra senaste tendenserna inom litteraturkritik. I Empsons sjunde och sista typ är mångtydigheten avpersonaliserad, en del av språket och kulturen och inte av författarens eventuella avsikter. Den pekar fram mot den strukturalistiska och poststrukturalistiska idén om författarens död men det var en tanke som Empson senare skulle finna löjlig. Delvis har han sig själv att skylla. I det stora projektet att avskaffa författaren kom han att spela en viktig om än oavsiktlig och ofta förbisedd roll.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons