Annons

Andres Lokko:Den som föds där är fast där – alla lagliga utvägar är stängda

Simbiatu Ajikawo som Shelley i säsong 3 av ”Top boy”.
Simbiatu Ajikawo som Shelley i säsong 3 av ”Top boy”. Foto: Chris Harris/Netflix

Den viktigaste brittiska tv-serien i modern tid har knappast rönt någon större uppmärksamhet i Sverige.

Under strecket
Publicerad

Det fanns skäl att vara orolig när rapstjärnan Drake skulle återuppliva den nedlagda brittiska Channel 4-serien ”Top boy” för Netflix.

När den tredje säsongen smögs ut förra helgen hade mer än ett halvt decennium flytt sedan det sista avsnittet av den förra säsongen sändes.

Den viktigaste brittiska tv-serien i modern tid har knappast rönt någon större uppmärksamhet i Sverige.

Det här gangsterlivet pågår som en utdragen axelryckning tills det en dag inte gör det längre.

Vid Summerhouse, en fiktiv council estate (kommunalt subventionerat bostadsområde) i östra London, eskalerar ett krig mellan rivaliserade knarklangande gäng. Det är egentligen den så enkla ramhandlingen.

Men framförallt handlar det om tristess, erbarmlig tristess.

Det ständigt närvarande våldet befinner sig i en kronisk parentes. Våldet löser ingenting, det liksom bara är där. Som något tråkigt, som en tisdag i februari. 

Precis som drogerna. Nödvändiga för ens överlevnad, för att kunna sova eller orka vakna. Ingenting av det romantiska skimmer de må ha omgetts av återstår.

Annons
Annons

”Top boy” avglamouriserar långsamt och metodiskt allt som överhuvudtaget kan avglamouriseras; det är så blekt, uppgivet och nihilistiskt händelselöst. 

Det här gangsterlivet pågår som en utdragen axelryckning tills det en dag inte gör det längre.

För att vara en serie producerad av rapparna Drake och Future från andra sidan Atlanten och med brittiska grime/rap-artister som Dave, Kano, Little Simz och So Solid Crews Asher D i bärande roller är ”Top boy” en fascinerande tyst upplevelse.

”Top boy” understryker effektivt hur central just ödesmättad tystnad är i grime och drill. Hur det är pauseringar snarare än attack som gör grime till den kanske brutalaste musik som produceras i modern tid.

Det är svårt att inte dra paralleller till hur Baltimore porträtterades i ”The wire”: här får Hackney – och Ramsgate – samma behandling när kameran vänds bort från gentrifieringens pop-up-butiker med japansk streetwear, specialimporterat anuskaffe och post-ironiska kepsar.

Londons moderna skyskrapor och skrytbyggen utgör en blinkande horisont från loftgången.

Det där andra livet – bara några få kvarter bort – är osynligt för den genomsnittliga Londonbesökaren som ubrar sig mot Hackney och Dalston för en hedonistisk utekväll.

I en kort scen möts de här världarna i ”Top boy” och en ögonblicklig förvirring uppstår i en utmärkt illustration av hur segregerat London är.

Men först och främst fångar ”Top boy” en så ödesmättad tristess och uppgivenhet. Den är så påtaglig – så omöjlig att fly från – att även brexit-erans normalisering av högerextremism och rasism blott blir kulisser i ett England där nedmonteringar, åtstramningspolitik och privatiseringar har stängt alla lagliga utvägar från Summerhouse.

Den som föds där är fast där.

Londons moderna skyskrapor och skrytbyggen utgör en blinkande horisont från loftgången. Den är inte långt borta, högst en tunnelbanestation eller två. Men i ”Top boy” förblir den suddig, utom räckhåll, som vore det en annan planet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons