Annons

Carl-Johan Malmberg:Den som läser en bok läser också sig själv

Artikelförfattaren Carl-Johan Malmberg i sitt hemmabibliotek.
Artikelförfattaren Carl-Johan Malmberg i sitt hemmabibliotek. Foto: Dan Hansson

För bokslukare i alla åldrar är läsning lycka, beroende – och förvandlingsnummer. De stora böckerna rymmer insikter man aldrig blir färdig med. I dag, på Unescos Världsboksdag, väljer författaren och SvD-medarbetaren Carl-Johan Malmberg fyra böcker av särskild betydelse ur sitt bibliotek. 

Under strecket
Publicerad

Det finns beroenden, olika hos olika människor. Hos mig är det allra starkaste läsning – förutom förstås de livsuppehållande mat, dryck, sömn, värme, samvaro med andra. Jag tänker mig att det kommer att vara så livet ut om jag får behålla synen och den mentala förmågan, som det var för min mamma som jag såg läsa en roman bara någon dag innan hon dog vid 92 års ålder. 

Innan jag själv kunde läsa läste andra för mig, i regel mina föräldrar som tyckte om att läsa högt. I skolan lärde jag mig läsa i sjuårsåldern (till skillnad från en bror som kunde läsa vid fyra). Jag minns den plötsliga händelsen i att kunna simma och cykla, men jag minns inte händelsen i att kunna läsa en hel bok på egen hand, gränsen mellan läsa och lyssna är diffus. Men jag minns att jag läste samma böcker man tidigare läst högt för mig, ”Nalle Puhs hörna”, ”Det susar i säven”, ”Mästerdetektiven Kalle Blomkvist”, Mary Nortons böcker om Lånarna. 

När jag var 13 läste jag min första engelska bok, ”Alice in Wonderland”, på ett hotellrum i Manchester. Jag minns händelsen: plötsligt kunde jag läsa en engelsk bok. Vid den här tiden muterade mitt läsande. Det förenades med andra aktiviteter: köpa och samla böcker. Jag har behållit de flesta böcker jag läst under årens lopp. Samtliga de jag nämnde nyss har jag kvar i just de exemplar jag först läste dem – tillsammans med några tusen andra böcker, lästa och olästa. Den viktorianske politikern lord Morley skilde på ”a few books”, några böcker, och ett bibliotek. Ett bibliotek har man om man har fler än femtusen. Och Walter Benjamin menar att ett bibliotek ska bestå av böcker man kan vilja läsa i framtiden. Jag har ett bibliotek, för nuet och framtiden. 

Annons
Annons

Låt mig välja fyra böcker ur det. Det rör sig om skönlitteratur, tre romaner och en versberättelse. De tillhör de bästa böckerna som skrivits. Fast det är inte därför jag valt dem. De har valt mig, och jag har införlivat dem med mig. I mina fyra böcker är dessutom läsning en viktig del av handlingen.

De tillhör de bästa böckerna som skrivits. Fast det är inte därför jag valt dem. De har valt mig, och jag har införlivat dem med mig.

Den första boken är den engelska romanförfattaren Sybille Bedfords ”A compass error” från 1968. ”Ur kurs” heter den i Aida Törnells översättning från året efter. Det är berättelsen om Flavia, en 17-årig flicka, löst modellerad på författaren själv. Vi följer henne under några sommarveckor på 1920-talet, ensam i ett bekvämt hus på franska Rivieran. Hon är självständig, nyfiken, intellektuellt ärelysten – och ständigt läsande. Hon drömmer om en karriär som Oxfordakademiker. 

Jag läste Bedfords roman när den just kommit ut på svenska. Jämnårig med Flavia kände jag igen mig i hennes kärlek till böcker, för mig liksom för henne liktydiga med livet självt. Flavias lycka i läsandet öppnar romanen. Vad som sedan sker, hur Flavia förändras av en kärleksaffär med drag av Choderlos de Laclos ”Farliga förbindelser”, kunde jag inte riktig ta in. Förmågan att ignorera det man inte förstår när man läser är särskilt stor hos ungdomar, man bekymrar sig inte, man tar vad som tilltalar en, går vidare i läsningen. Det jag nu minns från boken är bilden av den läsande Flavia i ett svalt tornrum med utsikt över det heta provensalska landskapet: en tilltalande bild av självtillräcklighet för den tonåring jag var och som drömde om just det.

Annons
Annons

”Hon läste, och strök för ett stycke, försökte sig på en sammanfattning: sex nyckelord och ett datum, bläddrade långsamt och njutningsfullt i en annan bok för att förrätta den magiska ritualen att jämföra en annan källa; läste vidare. Allt var vinning, upptäckt. Hon njöt av att spekulera fritt men inte mindre av kalla fakta: formlöshet och byråkrati, sken och verklighet, abstrakta teorier, tillgången till dricksvatten längs det kejserliga Roms marschvägar. Världen är så rik, så intressant – jag lär känna den – det finns ingen ände på vetandet – ihärdighet – den ena foten framför den andra. Detta är porten till gästabudssalen, och denna dag är lika god som morgondagen.”

Att på tröskeln till livet uppleva Boken som svar på frågorna om vem man är gestaltar Tove Jansson i ”Sent i november” när hon berättar om homsan Toft. Sex varelser, Filifjonkan, Mymlan, Snusmumriken, Hemulen, Onkelskruttet och Homsan, alla mer eller mindre vilsna i tillvaron, söker sig till Mumindalen för att få träffa Muminfamiljen. De har sin längtan och sin saknad och de söker något som familjen får stå för. Men den är bortrest – i ”Pappan och havet” berättas vart – och besökarna får reda sig bäst de kan. De kommer att förändras. De får det de söker – fast inte i den form de trott sig vilja ha det. 

Annons
Annons

”Sent i november”, den sista av Janssons Muminböcker, är både passagerit och mysteriespel, med en rikedom jag inte ens vill försöka göra reda för här: en svårförklarlig sammansmältning av vardagligheter och tillvarons bråddjup, mycket janssonskt. Jag får nöja mig med att peka på en varelse i boken: den snudd på icke-existerande Homsan. Han är ett av Tove Janssons osynliga barn, har man sett honom har han också förnekats. I berättelsen hittar han så småningom sig själv, den han vill och kan vara. Och han gör det genom att få syn på de andra omkring sig; han upphör att vara sitt eget frusna centrum. Han lyckas med det genom att läsa Boken, en tjock naturvetenskaplig avhandling skriven på gammaldags och vacker svenska om protozoer, encelliga urdjur. 

När den nästan stumma Homsan hittar sig själv sker det inte bara genom Boken, Snusmumriken ger honom några viktiga ord på vägen, men utan Boken skulle han knappast ha utvecklats och mognat – ja, han hade inte överlevt. Med Boken berättar han om sig själv för sig själv. Hopkrupen i sitt mörtnät på Muminhusets vind läser han om nummuliten, den sista varelsen av sin art: hur den blir elektrisk och växer och till sist blir jättestor, med en ilska så stark att den kan förgöra hela världen. 

Hur det går? Ja, det kan ni läsa om i ”Sent i november”.

Särskilt hjälpsamma är de vid kriser, när man skärskådar sitt livslopp.

Jag läste Tove Janssons bok 1971, året efter den publicerats, och läser ständigt läser om den; de stora böckerna rymmer insikter man aldrig blir färdig med. Särskilt hjälpsamma är de vid kriser, när man skärskådar sitt livslopp. Några år senare skulle jag möta en annan av världslitteraturens stora allegorier om livsresan: den sufiske 1100-talspoeten Farīd-ud-dīn Attārs versepos ”Mantiq-ut-tayīr”, ”Fågelkonferensen”, eller i Eric Hermelins tolkning från 1929, ”De bevingades samspråk”. Jag hittade den genom Per-Erik Lindahls återupptäckt av Hermelin (1860–1944) och hans volymer av persisk poesi, översatt till märgfull, gammalstavad svenska. De är åtskilliga till antalet men det vackraste av dem är eposet om fåglarna. 

Annons
Annons

Dikten handlar om hur världens alla fåglar träffas i en spontan riksdag. De vill hitta sig en kung. Alla är de fångar i sina liv och sina vanebeteenden. De är hårdragna personligheter, men också lätt igenkännbara: den självömkande Ugglan, den förförande Näktergalen, den ansvarstagande Ankan, den kloka Vipan och många fler. Alla fåglarna är missnöjda. Men de saknar självinsikt. Och ingen av dem vill ändra sig utifrån vad de själva förmår. De vill att någon annan ska göra det – de vill ha en ledare att lyda.

En möjlig sådan kan finnas långt bort i öster, har de hört talas om: sagofågeln Sīmurgh. De beger sig ut på en flygtur för att hitta den underbara fåglarnas fågel. Under resan går de flesta under, kvar blir bara trettio fåglar. Och sīmurgh betyder just de trettio fåglarna på persiska – här ligger sagans lärdom. När fåglarna vid målet för sin mödosamma och äventyrliga färd drabbas av insikten att de själva är Sīmurgh blir de förvirrade:

I häpnad, bragtes alle i bestörtning;

De visste icke, om de voro denne eller den.

När de, mot Sīmurgh, rigtade sin blick,

Var det, förvisso, Sīmurgh, som var där.

Och, om de vände blicken mot sig sjelfve,

Vore de sjelfve denne Sīmurgh, denne andre.

Efter 4 647 dubbelverser slutar Attār sin dikt: 

För utan tvifvel, här varder Ordet knappt;

Här finns ej längre vägens ledare, ej heller vägens ­vandrare, vägen är slut.

Dikten är en lärodikt och en guldgruva av poetiska formuleringar. Vänd blicken inåt, se dig! kunde man väl sammanfatta vad den har att lära oss. Tidigare i dikten blir vi förmanade:

Kasta ej blott en flygtig blick på denna saga;

Annons
Annons

O du som kunskap saknar! Alltsammans är din saga.

Hvad du, af svek, har gjort,

Hade du aldrig gjort, om du haft någon kännedom om ljuset.

Attār föregriper här en grundtanke i senare västerländsk litteratur – den, säg, efter romantiken, fast tanken finns antydd hos Augustinus, Dante och Shakespeare, och har rötter hos de grekiska tragöderna och romerska elegikerna: att vi läser om oss själva när vi läser, oberoende av vad vi läser. 

I Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt”, den fjärde av mina böcker och modern tids – alla tiders? – mest betydande roman, heter det i sista delen, ”Den återfunna tiden”, i den mäktiga sammanfattningen av hela romanbygget:

”Författaren använder uttrycket ’min läsare’ rent vanemässigt, i det förljugna språk som begagnas i förord och dedikationer. Men i själva verket är varje läsare, när han läser, sin egen läsare. Författarens verk är bara ett slags optiskt instrument som erbjuds läsaren för att hjälpa honom att urskilja det som han utan denna bok kanske inte skulle ha sett hos sig själv.”

Prousts ord är mindre förmanande än Attārs nyss i sin saga, mer konstaterande. Fast i själva verket är de är lika uppmanande. De säger: Läs dig!

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons