X
Annons
X
Krönika

Dick Harrison: Den som vill minska shoppingen har ett styvt jobb

Det var inte så längesen som svenskens värdeföremål kunde räknas på händernas fingrar. Därför var det hisnande för 50-talets människor när affärskedjorna expanderade och shopping snabbt blev en hobby.

Läs mer om Harrisons historia
undefined
Foto: DPA/IBL

Vi måste sluta shoppa, säger miljörapporterna. Vid sidan av flyg, bilism, köttätande och barnafödande är shoppingen huvudskurk i den onda kedja av mänskliga aktiviteter som riskerar att leda till planetens undergång. Men hur länge har vi shoppat? Är det en uråldrig mänsklig tradition som vi nu måste lära oss att dra ned på?

Nej, tvärtom. Faktum är att shopping är en mycket modern sysselsättning. Det slöseri som förknippas med konst- och juvelköp på 1600- och 1700-talen var förunnat en försvinnande liten minoritet av extremt rika aristokrater. Vanligt folk begränsades både av bristen på ekonomiska medel och bristen på utbud. Även om en bonde- eller borgarfamilj fick pengar över till att handla annat än det nödvändigaste – vilket var högst osannolikt – fanns det sällan mycket som gick att införskaffa. Ingen shoppingsinnad turist som går in i ett friluftsmuseum och bekantar sig med interiören i svenska bondgårdar från föregående århundraden lär bli imponerad. Förutom bänkar/sängar, ett bord och kanske en och annan stol hade man knappt några möbler. Antalet värdeföremål kunde räknas på händernas fingrar, och det mesta kunde lätt rymmas i ett litet skåp. Den klassiska bilden av Amerikaemigranten som fick plats med allt lösöre i en kista är alltså inte gripen ur luften.

Kommers på Drottningtorget Malmö, 1920-talet. Foto: Otto Ohms samling/IBL

Detta förändrades på allvar först på 1800-talet, när den industriella revolutionen gjorde det möjligt att massproducera varor, inte minst kläder, som förut varit alldeles för fåtaliga och dyra för att kunna slussas ut på en massmarknad. En annan förändring vid samma tid, som banade väg för ökad handel, var näringsfrihetsförordningarna. Tidigare hade staten gjort allt den kunnat för att begränsa allmogens rätt att sälja och köpa som den ville, utanför de privilegierade städerna och marknaderna, men nu blev det fritt fram – och det utnyttjades.

Annons
X

Knallarna i Boråstrakten utvecklade till och med ett eget språk, månsing, med flera glosor från romani, för att kunna diskutera med varandra över huvudet på kunderna

Den klassiska svenska försäljaren under denna shoppingens första tid var gårdfarihandlaren, en kringresande handelsman som skaffade sig ett bärbart varulager och gjorde turer till gårdar och byar. I mitten av 1800-talet fanns det mellan 5 000 och 7 000 gårdfarihandlare i Sverige. De kändaste stammade från västgötska Sjuhäradsbygden och blev kända som knallar. Just i denna del av Sverige hade försäljningen ovanligt gamla anor, eftersom knallarna sedan lång tid tillbaka åtnjöt särskilda rättigheter att kringgå förbudet mot handel på landsbygden. Knallarna i Boråstrakten utvecklade till och med ett eget språk, månsing, med flera glosor från romani, för att kunna diskutera med varandra över huvudet på kunderna.

Regent Modehus i Stockholm 1951. Foto: TT

Samtidigt som det blev lättare att shoppa på marknader och i det egna hemmet utvecklades varuhusen i storstäderna, detta som en direkt följd av att medelklassen blev större och rikare – och statusmedveten. Storbritannien, som gick i bräschen för industrialiseringen, var tidigt ute, men om britterna var pionjärer var det fransmännen som transformerade den ursprungligen föga imponerande storaffären till ett affärstempel. Under andra hälften av 1800-talet fick les grands magasins världsrykte.

Därmed var shoppingens grundläggande infrastruktur färdigkonstruerad. Allt som behövdes nu var att folkmajoriteten, det vill säga medlemmarna av arbetarklass och lägre medelklass, fick så mycket pengar över att också de kunde ägna sig åt nöjeshandel, och dit var steget inte långt. I början av 1900-talet var till och med lånordet shopping så inarbetat att det började dyka upp i våra uppslagsböcker. I Nordisk familjebok (1917) definierades det som att "gå omkring i butiker och rota igenom varorna (på fruntimmersmanér), alltför ofta utan att köpa någonting".

I Nordisk familjebok (1917) definierades det som att "gå omkring i butiker och rota igenom varorna (på fruntimmersmanér), alltför ofta utan att köpa någonting".

Under de gyllene expansionsåren mellan 1950-talet och 1970-talet expanderade affärskedjorna överallt i städer och kommunala tätorter. Snabbköp, kvartersbutiker, gallerior, lågprisvaruhus och postorderföretag såg dagens ljus. För människor vars förfäder och förmödrar aldrig kunnat drömma om dylika varuutbud var förändringen hisnande. Shopping blev ett fritidsnöje, och med näthandelns ankomst blev det ännu lättare att ägna sig åt den kostsamma men överkomliga hobbyn.

Kort sagt, den som vill få oss att minska på shoppandet har ett styvt jobb framför sig.

Klädaffär 1969. Foto: Ragnhild Haarstad
Annons
X
Annons
X
Foto: DPA/IBL Bild 1 av 4

Kommers på Drottningtorget Malmö, 1920-talet.

Foto: Otto Ohms samling/IBL Bild 2 av 4

Regent Modehus i Stockholm 1951.

Foto: TT Bild 3 av 4

Klädaffär 1969.

Foto: Ragnhild Haarstad Bild 4 av 4
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X