Annons

Lars Ring:Den stora dramatiken ägde rum vid sidan om scenen

Teateråret 2017 kom att bli svårslaget dramatiskt: #metoo, #tystnadtagning och uppror mot chefer har skakat om svensk scenkonst under 2017.

Under strecket
Publicerad

Den 19 november läste kvinnliga skådespelare upp anonyma vittnesmål om sexuella övergrepp på Södra Teatern i Stockholm. Uppropet #tystnadtagning kom att prägla teateråret som gick.

Foto: Jonas Ekströmer/TT Bild 1 av 1

Den 19 november läste kvinnliga skådespelare upp anonyma vittnesmål om sexuella övergrepp på Södra Teatern i Stockholm. Uppropet #tystnadtagning kom att prägla teateråret som gick.

Foto: Jonas Ekströmer/TT Bild 1 av 1
Den 19 november läste kvinnliga skådespelare upp anonyma vittnesmål om sexuella övergrepp på Södra Teatern i Stockholm. Uppropet #tystnadtagning kom att prägla teateråret som gick.
Den 19 november läste kvinnliga skådespelare upp anonyma vittnesmål om sexuella övergrepp på Södra Teatern i Stockholm. Uppropet #tystnadtagning kom att prägla teateråret som gick. Foto: Jonas Ekströmer/TT

År 2017 kom att bli svårslaget dramatiskt – inte så mycket på teaterscenerna som runt dem, på själva teatrarna. Det var året då #metoo och #tystnadtagning radikalt kom att förändra svensk teater. 1974 fick ”Jösses flickor” premiär på Stockholms stadsteater, men det tog alltså 43 år innan sången ”Åh, åh, åh tjejer – vi måste höja våra röster för att höras” blev verklighet. Efter tusentals vittnesmål om manliga övergrepp och en obegriplig tystnadskultur går det inte att fortsätta att underställa och utnyttja kvinnor. Flera företeelser ligger bakom: den psykologiska realismen och dess krav på ”äkthet”, men också avsaknaden av fasta ensembler som gjort att skådespelarkåren har en mycket osäker arbetssituation.

Annons
Annons

2017 har varit ett stökigt år på många sätt. Det kom kritik mot Dramatenchefen Eirik Stubø när han sa sig vara tvingad att avskeda personal av ekonomiska skäl. Konstnärligt sett har Stubøs val av repertoar dock lockat en ny publik till pjäser med ofta existentiella teman. Stubø har som regissör en osviklig, musikalisk känsla och vågar skala bort och av. Tolkningen av ”Oidipus/Antigone” var stark och laddad. Regissörskollegan Alexander Mørk-Eidem fick en stor framgång med ”Swede Hollow” av Ola Larsmo på Elverket – lekfullt ensemblespel om svensk emigration, och nutida immigration. Lars Norén skrev en pjäs helt utan repliker – ”Stilla liv” med bilder från ett 1900-tal, blev ett sepiafärgat mysteriespel.

Turbulent var det också på Kulturhuset Stadsteatern. Teaterchefen Anna Takanen fick flera stora succéer mot slutet av 2017 – ungefär samtidigt som vd:n Benny Fredriksson avgått, efter att ha blivit anklagad för maktfullkomlighet. Uppenbarligen var detta uppror i skådespelarkåren en del av #tystnadtagning, även om det mest kom att gälla ledarstil. På Stadsteatern fick Lars Norén en lyckad iscensättning via Sofia Jupither: ”Vintermusik” är en undersökning av åldrandet och hur det påverkar språket, men också en stark och poetisk skildring av isolering och ensamhet.

Det ska bli intressant att följa vad som händer efter att Fredriksson avgått, särskilt som det stora teaterhuset – ungefär samtidigt som Dramaten och Operan – snart ska stängas inför en stor renovering. Möjligen kan behovet av andra, tillfälliga scener för institutionsteatern väcka några av grupperna till liv, genom möten mellan olika konstellationer konstnärer.

Annons
Annons

Mycket kan sägas om gruppteatern: några Stockholmsgrupper – som Galeasen, Tribunalen och särskilt Strindbergs Intima teater med nya chefen Anna Pettersson – håller fanan högt, medan andra byter skepnad eller har tappat sin udd. Turteatern får en ny ledning när Nils Poletti blir chef på Östgötateatern 2018. SvD:s Thaliapris gick detta år just till Jens Ohlin och Hannes Meidal för deras politiska, nyansrika iscensättning av ”Hamlet” på Galeasen.

Göteborgs stadsteater och teaterchefen Pontus Stenshäll har fått kritik för sin estetik, som han tagit med från Moment:teater. En konstnärlig vilja som rymmer en sympatisk form av naivisering. Iscensättningen av ”Utvandrarna” var just sådan, en möjlighet att nå nya publikgrupper och att använda ensemblen och deras olika kulturella erfarenheter. Några blev dock upprörda av den provokativa lekfullheten, försöket att avdramatisera scenkonsten. En modernistisk spelstil, en experimentell form som använder överdrifter och det groteska är nu så sällsynt att den utmanar konsensus.

Medan dekonstruktion och ett avskalat formspråk accepteras verkar ingen numera komma ihåg djärva, utopiska regissörer som Per Verner-Carlsson, den polska fysiska teatern, danska Odinteatret eller Jordcirkus. Är det tid att göra teaterkonsten oförutsägbar igen? Ta fram regissörer som skapar egna världar på scenen?

2017 var också det år då mängder av stora aktörer hastigt och oväntat gick bort: Björn Granath, Michael Nyqvist och Rikard Wolff. Birgitta Ulfsson for tillbaka till Finland för att dö, 89 år gammal och verksam ända till slutet. Hon lämnar ett stort tomrum efter sig, som representant för en intelligent folkteatervilja och en ivrigt envis nordism. Det gör även Hans Alfredson och Gösta Ekman. Alfredson, på många sätt en teaterman, kom att iscensätta Folkhemmet med sina Lindemän. Han regisserade även Gösta Ekman, detta geni som med sitt Papphammar-alter ego slog fast det svenska, tafatta vemodet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons