Nordkoreanska 26-åringen Gong tillhör ett privilegierat skikt, men är på många sätt lik en ung kvinna i Europa eller USA. "Jag älskar smink, märkeskläder och popmusik" säger Gong som dock aldrig skulle komma på tanken att kritisera regimen.
Nordkoreanska 26-åringen Gong tillhör ett privilegierat skikt, men är på många sätt lik en ung kvinna i Europa eller USA. "Jag älskar smink, märkeskläder och popmusik" säger Gong som dock aldrig skulle komma på tanken att kritisera regimen. Foto: Yvonne Åsell

”Homosexualitet måste vara trend som går över”

PYONGYANG | Hur ser vardagen ut i ett av världens mest slutna och mytomspunna länder? När SvD reser till Nordkorea uppstår fler frågor än svar. Vad är egentligen verklighet och vad är en välregisserad uppvisning av den kommunistiska diktaturen?

Uppdaterad
Publicerad
Efter reklamen visas:
Hon lever i världens mest slutna land

Gong kastar en kritisk blick i fickspegeln medan bussen skakar fram genom centrala Pyongyang. Stryker på rosa läppglans, släpper ut hästsvansen, rättar till den svartprickiga märkesblusen och vänder blicken mot trottoarerna. Det är morgonrusning och välklädda nordkoreaner är på väg till skolor och jobb.

– Så där brukade jag stressa när jag pluggade på universitetet. Varje morgon skulle jag hinna med tunnelbanan halv sju för att vara på plats för första lektionen klockan åtta. Nu är det bättre, jag har en buss som hämtar mig till jobbet varje morgon.

Hon ler när hon talar om åren vid Kim Il-Sung-universitetet. Det var jobbiga engelskstudier men också mysiga kvällar med vänner som diskuterade prov, pojkvänner och parfymer. Sedan tre år jobbar hon som guide på en resebyrå som lyder under Nordkoreas sportministerium.

Det är så vi lär känna henne. Eller snarare: får en bild av henne och vardagslivet som 26-årig kvinna i världens mest slutna land. Som utlänning och dessutom journalist kommer man ingen inpå livet eller under huden i Nordkorea. Gong är dessutom vår ständige följeslagare och övervakare.

Så har vi hört om homosexuella, till och med transvestiter. Det måste vara en trend som går över. Verkar helt vanvettigt.

Vi tillbringar sju intensiva dygn tillsammans i ett land som liknar en annan planet. Ett land där en totalitär regim lägger medborgarnas liv till rätta från vaggan till graven, och människor lever i en propagandakokong. Ett land där personkulten är gränslös och där Kim Jong-Un ses som pappa, mamma och Gud i en och samma person. En nation där alla bär en röd brosch med tidigare ledarna Kim Il-Sung och Kim Jong-Il.

Annons

Men också ett land där ifrågasättande och kritik kan sluta i ett skoningslöst arbetsläger.

Det blir timmar av samtal och frågor. Fram tonar bilden av ett Nordkorea där vanliga människor lever vanliga liv i ett synnerligen ovanligt land. Och där det faktiskt finns en nyfikenhet på vad som finns utanför.

– Jag har hört om Facebook och Twitter, vad är det egentligen? Varför håller ni på med sådant? Så har vi hört om homosexuella, till och med transvestiter. Det måste vara en trend som går över. Verkar helt vanvettigt, säger Gong.

Hon verkar uppriktigt nyfiken, men lite skärrad över vad hon har hört kallas ”sociala medier”. I Nordkorea finns bara ett slags intranät med information från godkända inhemska medier. Så kan de följa att det pågår ett handelskrig mellan Kina och USA och att Islamiska Staten härjar i Syrien. Därmed får de veta lite om omvärlden – men inte hur omvärlden uppfattar deras land.

1/2

I tunnelbanan i Pyongyang är det kliniskt rent och snyggt. Stora glaskronor hänger i taken och inne i vagnarna finns bekväma lädersäten. Varje dag uppges 400 000 personer ta tunnelbanan runtom i staden.

Foto: Yvonne Åsell
2/2

Tunnelbanan består av två linjer och var klar att använda 1973. Den totala spårlängden är 22,5 km.

Foto: Yvonne Åsell

Gong är ändå inte särskilt intresserad av storpolitik. Hon gillar mode, flärd och smink. Hon är tokig i hudkrämer och parfymer. Estée Lauder, Chanel och Shiseido, ”fast våra nordkoreanska hudkrämer är bäst”. Hemma i garderoben hänger kjolar och blusar från favoritmärket Uniqlo samt 24th Century och Adidas. I knät har hon en Kina-tillverkad Prada-handväska.

Annons

Hon skulle ”aldrig komma på tanken” att kritisera landets ledare. Hon berättar skräckslaget om hur man i ”kapitalistiska väst själv måste leta lägenhet och hitta jobb”.

Några gånger i veckan går hon på gym eller spelar badminton med tjejkompisarna. Ofta sitter de och lyssnar på musik, helst bandet Moranbong med sångerskor klädda i korta kjolar och stövlar. På helgerna brukar det bli bio, ”helst romantiska komedier”, eller karaoke, och på söndagarna oftast picknick i någon park. Om hennes lön på hundra dollar i månaden räcker till det.

Gong tillhör visserligen ett privilegierat skikt i Nordkorea, långt från alla har det lika bra. Men på många sätt verkar hon inte olik en 26-åring i London, Paris eller Stockholm. Kanske är hon också exempel på en yngre generation nordkoreaner som börjat få smak på landets trevande öppenhet mot omvärlden.

Hon skulle förstås ”aldrig komma på tanken” att kritisera landets ledare. Hon berättar skräckslaget om hur man i ”kapitalistiska väst själv måste leta lägenhet och hitta jobb”. Men helt världsfrånvänd är hon inte.

Annons

– Jag har aldrig varit utanför Nordkorea, men skulle gärna besöka andra länder. Tänk att få åka till Paris. Det låter så romantiskt. USA intresserar mig inte. Den där Trump verkar ju galen.

– Fast jag har inga pengar till några resor ändå. Min lön går till smink och extra kött när matkupongerna inte räcker.

1/2

Laga, bygga, odla och vara självförsörjande – det är mottot i den nordkoreanska statsideologin ”juche”. Mannen i hålet i väggen är skomakare.

Foto: Yvonne Åsell
2/2

En av Nordkoreas många "morgonorkestrar" som i gryningen varje dag spelar och uppträder runtom i Pyongyang och ropar slagord om landets ledare för att uppmuntra människor på väg till jobbet.

Foto: Yvonne Åsell

I Nordkorea lever människor med hjälp av matkuponger som ska täcka basbehoven av bland annat kött, fisk, spannmål, ägg och dricksvatten. De betalar bara 10-15 procent av priset i matbutikerna. I de få butiker vi passerar i Pyongyang tycks det finnas mat och konserver även om sanktionerna sannolikt gjort att det är magrare än tidigare. Några svaga och svältande människor ser vi inte på gatorna.

Samma sak är det med utbildning, sjukvård, tandvård, värme, arbete och lägenhet. Allt är gratis och tillhandahålls av staten. Givetvis på villkor att man accepterar systemet, dyrkar den store ledaren och inte yppar kritik.

Allt bygger på Nordkoreas statsideologi Juche om att invånarna ska styra sitt eget öde, och kastsystemet songbun som innebär att alla har en given plats i samhällskroppen.

Annons

Män i Nordkorea lagar bara mat två gånger om året; på Mors Dag och Internationella kvinnodagen.

– Utlänningar har en fördomsfull bild av Nordkorea. De tror att vi alla är kommuniströda i ansiktet, har små horn på huvudet och uppför oss som robotar. De tror att vi svälter, är fattiga och olyckliga. Det är fake news. De vill sätta en etikett på oss bara för att vi lever i ett socialistiskt system men vi är som alla andra människor med intressen, drömmar och rädslor.

Vad är du rädd för?

– Att inte bli gift. Jag måste hitta en man före 30 och gifta mig. Annars blir jag för gammal, och ingen vill ha mig. Och så vill jag ha två barn. Söner.

– Två tjejkompisar har gift sig senaste året. Men jag har ingen pojkvän och bor fortfarande hemma hos mamma och pappa. Det är lite jobbigt. Mamma och jag tjafsar ofta om bäddning och städning. Fast jag får ju ingen lägenhet förrän jag gifter mig.

Gong suckar lätt. Så lyser hon upp och pekar mot ett höghus som vi just passerar i centrala Pyongyang. Det är 30 våningar högt som flertalet av stadens skyskrapor.

Annons

– Där bor vi. På trettonde våningen. Möblerna ingick i lägenheten. Det är helt okej. Det enda jag önskar är att pappa kunde laga mat lite oftare.

– Män i Nordkorea lagar bara mat två gånger om året; på Mors Dag och Internationella kvinnodagen. Nordkoreanska män gillar inte heller att diska. De måste lära sig att hjälpa till mer hemma.

SvD:s följeslagare Gong arbetar sedan tre år som guide på en ­resebyrå som lyder under Nordkoreas sportministerium.
SvD:s följeslagare Gong arbetar sedan tre år som guide på en ­resebyrå som lyder under Nordkoreas sportministerium. Foto: Yvonne Åsell

Vi tar tunnelbanan. Denna omtalade konstruktion med ljuskronor i taken och gigantiska mosaikmålningar på väggarna. Koreansk opera dånar ur högtalarna medan tystlåtna passagerare strömmar ut och in i tågen. Det är skinande rent, inte ett godispapper eller tuggummi så långt ögat når.

Pyongyangs tunnelbana är en av de djupaste i världen och når 110 meter under jord. Den har två linjer och 17 stationer med namn som Välstånd, Triumf, Facklan, Seger och Paradis.

Annons

Pyongyangs tunnelbana är en av de djupaste i världen och når 110 meter under jord. Om kriget bryter ut kan den användas som skyddsbunker. Den har två linjer och 17 stationer med namn som Välstånd, Triumf, Facklan, Seger och Paradis.

På väg till stationen Triumf med en gyllene jättestaty av Kim Il-Sung, möter vi studenten Kim Jong Nam. Han ska på föreläsning på universitetet, och berättar att han är nervös inför sin tenta i fysik nästa vecka.

– Jag har inte läst på ordentligt. Mina föräldrar är oroliga. Jag får liksom inte misslyckas.

Han tittar med lätt oro runt vagnen. Fäster blicken några sekunder vid en liten pojke med en röd boll som sitter i knät på sin mamma. De ler hastigt mot varandra. Så stannar tåget vid en station och Kim Jong Nam försvinner ut i ett moln av passagerare.

Jag kan inte låta bli att undra hur det kommer att gå för honom. Klarar han tentan? Blir han erkänd fysiker? Kommer han liksom flertalet i detta land att acceptera sin lott, det jobb, hem och liv regimen ger honom och den livslånga lojalitet han väntas ge tillbaka? Eller bryter han med systemet och flyr till en annan värld? Hur länge håller ett sådant här system?

Annons
Hemma hos familjen Sim hänger det finaste de har på väggen: fotografiet när Kim Jong-Un kom och hälsade på. "Vi fick en vacker blomsterservis och en ny tv av honom, det var fantastiskt."
Hemma hos familjen Sim hänger det finaste de har på väggen: fotografiet när Kim Jong-Un kom och hälsade på. "Vi fick en vacker blomsterservis och en ny tv av honom, det var fantastiskt." Foto: Yvonne Åsell

Frågorna dröjer kvar när vi kliver in hemma hos en nordkoreansk familj. Vi har bett att få träffa dem för att bättre förstå vardagslivet. Självklart serveras vi en välregisserad ”modellfamilj”. Men det är ändå chans att komma innanför några av dessa tusentals små lägenhetsfönster vi ser från gatorna.

Changjon-gatan, block 1, våning 3, lägenhet 1. En leende hissvakt trycker upp oss till tredje våningen, där universitetslärarna Sim Dong Su och Han Un Sun bor i en sparsamt möblerad lägenhet. De två döttrarna är gifta och utflyttade och Sims mamma gick nyligen bort.

Den store ledaren hällde upp i glasen och skålade med oss. Bättre än så kan livet inte bli.

De fem små rummen är prydligt städade, köket skinande rent och från balkongen ser man bronsstatyerna av Kim Il-Sung och Kim Jong-Il. I vardagsrummet står tv:n på med militärparader och bilder av en handskakande Kim Jong-Un. På väggen ovanför hänger familjens heligaste ägodel: fotografiet av när Nordkoreas ledare kom och hälsade på.

Annons

– Det var den 4 september 2012. Helt oväntat. Vi hade bara bott här en månad. Det var den största stunden i mitt liv. Jag såg ljuset.

Sim Dong Un blir alldeles rosig om kinderna när han berättar om besöket.

– Den stora ledaren gick runt och inspekterade lägenheten. Vartenda rum, även toaletten. Han undrade om vi hade varmvatten så det räcker. Sedan gav han oss en ny tv och en jättefin porslinsservis.

Stolt visar han glasskåpet med den blåblommiga servisen från Kim Jong-Un. Tallrikar och spröda koppar som paret sannolikt aldrig tänker använda. I skåpet ligger också ett 40-tal färgglada barnböcker samt fyra urdruckna flaskor ”soju”, traditionell rissprit. Även detta gåvor från Kim.

– Den store ledaren hällde upp i glasen och skålade med oss. Bättre än så kan livet inte bli.

”Jag såg ljuset”. Det säger Sim om mötet med Kim Jong-Un som kom till hans hem, skänkte en tv, barnböcker, porslinsservis och sprit. Nu hänger fotografiet på väggen som familjens mest värdefulla ägsdodel.
”Jag såg ljuset”. Det säger Sim om mötet med Kim Jong-Un som kom till hans hem, skänkte en tv, barnböcker, porslinsservis och sprit. Nu hänger fotografiet på väggen som familjens mest värdefulla ägsdodel. Foto: Yvonne Åsell
Annons

Sim bjuder på vattenmelon, äppleskivor och vindruvor. Vi sitter på den brunspräckliga mattan i vardagsrummet, och samtalet glider över på familjens framtidsdröm.

Med vår store ledare är det möjligt. Med honom är allting möjligt. Tro mig.

– Återföreningen. Nordkorea och Sydkorea måste bli ett enat land. Vi är samma folk med samma språk, rötter och kultur. Vi hör ihop, men har tvingats isär av amerikanerna.

Drömmen om återförening hörs från nästan alla nordkoreaner vi träffar. Det finns en uppenbar sorg över den 70-åriga delningen av Koreahalvön. Med Nordkoreas försiktiga öppning mot omvärlden hoppas många på ett närmande till Sydkorea. Sim spänner ögonen i mig.

– Med vår store ledare är det möjligt. Med honom är allting möjligt. Tro mig.

Efter reklamen visas:
Uppvisning i en nordkoreansk förskola
Foto: Yvonne Åsell
Annons

Vad är sant i allt detta? Ger Gong oss en verklig bild av sin vardag? Är Nordkorea på allvar en halvfungerande planekonomi där allt är gratis och människor tillfreds? Är familjen Sim en familj på riktigt eller bara hopsatta personer i en välregisserad teater? Tror människor verkligen på envåldshärskaren Kim Jong-Un?

Vi kommer att lämna Nordkorea med fler frågor än vi kom med. Detta är ett land som många i västvärlden älskar att hata, och som är inbjudande enkelt att förlöjliga och fördöma. Men kanske kan vi inte helt förstå.

Landet verkar inte gå på knäna. Fast vi kan inte vara säkra.

Vi tror ändå att Gong berättar sanningen om sitt eget liv, fastän hon givetvis inte delar alla sina tankar. Nordkoreanerna verkar inte heller olyckliga eller förtryckta, men möjligen undernärda, indoktrinerade från födseln och plågsamt isolerade. Vi ser bilar på gatorna, mat i affärerna, nybyggen runtom i Pyongyang som fått delar av staden att kallas ”Pyonghattan”. Landet verkar inte gå på knäna. Fast vi kan inte vara säkra.

Annons

Tyvärr ges vi bara en bild under resan – den rosenröda. I ett rasande tempo transporteras vi till praktfulla daghem där föräldrarna lämnar in barnen under hela veckor och hämtar upp dem på lördagarna. Vi får besöka hypermoderna cancersjukhus och tandläkarmottagningar med topputrustning som slunkit igenom sanktionerna. Lärarutbildningar med robotelever presenteras med stolthet, liksom spektakulära shower med drillade barn i sidenkostymer.

Drillade barn som uppträder med yttersta disciplin. Vi ges en show på På Chang Gwang Kindergarten i Pyongyang – en av flera mönsterskolor som regimen visar oss. Daghemmet är en sorts barnstuga där barnen lämnas under veckorna och bara träffar föräldrarna på söndagen, vilket är vanligt i Nordkorea. ”För att föräldrarna ska kunna arbeta i lugn och ro”, får vi höra.
Drillade barn som uppträder med yttersta disciplin. Vi ges en show på På Chang Gwang Kindergarten i Pyongyang – en av flera mönsterskolor som regimen visar oss. Daghemmet är en sorts barnstuga där barnen lämnas under veckorna och bara träffar föräldrarna på söndagen, vilket är vanligt i Nordkorea. ”För att föräldrarna ska kunna arbeta i lugn och ro”, får vi höra. Foto: Yvonne Åsell

Det är en skarp kontrast mot vittnesmål från överlevare från Nordkoreas ökända fångläger och avhoppare som flytt. Amerikansk-koreanske missionären Kenneth Bae har berättat hur han under dödshot skyfflade kol och bar stenbumlingar efter att ha dömts till 15 års straffarbete. Och nordkoreanen Shin Dong-Hyuk har beskrivit tiden i fångläger som ett skräckkabinett där han tvingades äta gräs, råttor och insekter. FN har liknat fånglägren med omkring 100 000 fångar vid nazismens koncentrationsläger.

FN har liknat fånglägren med omkring 100 000 fångar vid nazismens koncentrationsläger.

Av detta ser vi ingenting – och lägren kommer aldrig på tal under våra sju dagar här.

Däremot får vi höra mycket om framtidstro. När vi en sen kväll sitter och pratar om Gongs framtidsplaner halkar hon återigen in på giftermålet. Den dag då hon får vandra fram till de stora bronsstatyerna av Kim och Kim, ”mina föräldrar”, och buga tillsammans med sin älskade.

– Jag vill ha en modern bröllopsfest. Inga tal. Helst en tvättmaskin i bröllopspresent. Smekmånad i skidbacken i Wonsan. Fast bara ett par dagar, sedan måste vi ju jobba igen.

Efter reklamen visas:
Så splittrades Korea till två helt olika länder

I tunnelbanan i Pyongyang är det kliniskt rent och snyggt. Stora glaskronor hänger i taken och inne i vagnarna finns bekväma lädersäten. Varje dag uppges 400 000 personer ta tunnelbanan runtom i staden.

Foto: Yvonne ÅsellBild 1 av 9

Tunnelbanan består av två linjer och var klar att använda 1973. Den totala spårlängden är 22,5 km.

Foto: Yvonne ÅsellBild 2 av 9

Laga, bygga, odla och vara självförsörjande – det är mottot i den nordkoreanska statsideologin ”juche”. Mannen i hålet i väggen är skomakare.

Foto: Yvonne ÅsellBild 3 av 9

En av Nordkoreas många "morgonorkestrar" som i gryningen varje dag spelar och uppträder runtom i Pyongyang och ropar slagord om landets ledare för att uppmuntra människor på väg till jobbet.

Foto: Yvonne Åsell Bild 4 av 9

SvD:s följeslagare Gong arbetar sedan tre år som guide på en ­resebyrå som lyder under Nordkoreas sportministerium.

Foto: Yvonne ÅsellBild 5 av 9

Hemma hos familjen Sim hänger det finaste de har på väggen: fotografiet när Kim Jong-Un kom och hälsade på. "Vi fick en vacker blomsterservis och en ny tv av honom, det var fantastiskt."

Foto: Yvonne ÅsellBild 6 av 9

”Jag såg ljuset”. Det säger Sim om mötet med Kim Jong-Un som kom till hans hem, skänkte en tv, barnböcker, porslinsservis och sprit. Nu hänger fotografiet på väggen som familjens mest värdefulla ägsdodel.

Foto: Yvonne ÅsellBild 7 av 9
Foto: Yvonne ÅsellBild 8 av 9

Drillade barn som uppträder med yttersta disciplin. Vi ges en show på På Chang Gwang Kindergarten i Pyongyang – en av flera mönsterskolor som regimen visar oss. Daghemmet är en sorts barnstuga där barnen lämnas under veckorna och bara träffar föräldrarna på söndagen, vilket är vanligt i Nordkorea. ”För att föräldrarna ska kunna arbeta i lugn och ro”, får vi höra.

Foto: Yvonne ÅsellBild 9 av 9