Annons

Jesper Sandström:Den svenska modellens baksida

Foto: Jesper Sandström

Vår självgodhet utmärker oss.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Vad passar väl bättre, såhär på Sveriges egentliga nationaldag, än att skriva om nationalism? Den formella högtiden, tre veckor tidigare, är en rätt håglös historia, ett firande dels av vårt utbrott ur Kalmarunionen, dels av 1809 års regeringsform. Betydelsefulla händelser förvisso, men svåra för nutida svenskar att förhålla sig till, och knappast några naturliga källor till fest och glädjeyra.

Ett mer konkret, historiskt exempel på att den svenska folksjälen kanske främst är snapsberusad, med blomsterkrans på sned i den ljusa sommarnatten, fick vi i Sovjetunionen, i mars 1957. Sverige vann hockey-VM, men värdarna hade ingen inspelning av vår relativt nyetablerade nationalsång. Det svenska laget ombads då att sjunga den själva, men hade ingen vidare koll på texten, och framförde därför i stället Helan går.

Drucken dans kring gigantiska, i allt väsentligt icke-religiösa, fruktbarhetssymboler, och allmän lössläppthet. En illustration så god som någon av Sveriges ytterlighetsposition i den globala värderingsmätningen World Values Survey, där vi sticker ut som mer sekulära och mer individualistiska än något annat land.

Annons
Annons

Alla håller dock inte med om att vår avsaknad av nationaldagsyra beror på firandet av händelser de flesta av oss har svårt att relatera till. Vissa pekar på en förment ödmjuk och antinationalistisk hållning hos svenska tyckare och tänkare. Exempelvis Mona Sahlin, som menade att svenskar kan vara avundsjuka på invandrare, eftersom de har en kultur medan vi har ”midsommar och sådana töntiga saker”. Eller Reinfeldts lakoniska konstaterande ”ursvenskt är bara barbariet”, en parafras på vad Esaias Tegnér sade redan 1836.

Speglar dessa uttalanden en hållning hos svenskar i allmänhet, är vi särskilt ickepatriotiska? Gina Gustavsson, docent i statsvetenskap som forskat på ämnet, menar att vi lyckats lura både världen och oss själva att så är fallet. Men om vi med patriotism menar känslor av stolthet, kärlek och självförhärligande gentemot det egna landet, då har vi väldigt gott om sådan. Fler än nio av tio tillfrågade svenskar är stolta över sin nationalitet.

Tyvärr är vi också världsledande, åtminstone bland 33 deltagande länder i International Social Survey, däribland USA, Ryssland och Ungern, när det kommer till okritisk, chauvinistisk nationalism. Endast sex procent av svenskarna instämde tydligt i påståendet ”Världen vore en bättre plats om svenskar erkände Sveriges tillkortakommanden”.

Sådana siffror kanske överraskar. I det offentliga samtalet låter det ibland som om nationalismen länge var död, men återuppväcktes i samband med migrationskrisen och förstärktes ytterligare i jakten på enighet i kampen mot corona.

Annons
Annons

Det är dock en verklighetsbeskrivning jag inte alls känner igen mig i. Så länge jag kan minnas har många runtomkring mig, även politiskt ointresserade, uppvisat en ganska aggressiv nationalism. Inte genom flaggviftande och parader, men väl i en närmast Trumpmässig övertygelse om att den svenska modellen för att göra saker och ting är överlägsen. Med tillhörande vrede mot och misstänkliggörande av den som antyder något annat, förstås.

Det går igen i det stora och i det lilla. I skolan får vi lära oss att arbetarrörelse och facklig kamp har gett oss mycket av vårt välstånd. Ingen berättar att arbetarnas löneandel, under hela tiden har varit i princip densamma i USA, trots deras jämförelsevis extremt låga grad av fackanslutning.

En god vän, född och uppvuxen i Schweiz, bemöttes som om hon gjorde något suspekt, närmast farligt, när hon valde att vara hemma med sina barn i stället för att enligt svensk norm sätta dem i förskola.

Nationalismen har en tendens att bli just sådan; självgod och intolerant mot avvikelser, hur harmlösa de än må vara. Samma tankegångar hördes sist jag besökte ett nationalistiskt scenframträdande, när Jimmie Åkesson intervjuades på Stockholm Central, 2018. Han inledde med att säga sansade saker om att göra majoritetssamhället mer tillgängligt, men spillde snabbt över i illa dolt förakt mot dem som inte vill vara en del av hans ”kollektiva strävan”. Frågan blir då vem som ska definiera en sådan strävan.

Jag snubblade över en diskussion i sociala medier, om vad det bästa med Sverige egentligen är, och ett av svaren inleddes: ”Att jag kan gå och hålla en kille i handen på stan utan att bli knackad.” Det är långt ifrån en självklarhet, ens i många andra västerländska demokratier, och det är en av sakerna jag är väldigt glad över att vi har i Sverige: förhållandevis hög tolerans för människors rätt att leva som de själva vill. Men inte heller den värderingen är universellt svensk. Åkessons talmanskandidat, Björn Söder problematiserade ”normaliseringen” av HBT-personer, och menade att den utgjorde ett sluttande plan i riktning mot tidelag och pedofili.

Annons
Annons

Sådana konflikter uppstår så snart vi försöker forma samhället efter en kollektiv ideologi. Vad är det egentligt svenska? Den i överkant starka tilltron till myndigheter och överhet, som odlats av sossarna i hundra år? Eller den självständighetssträvan och misstro mot sådana auktoriteter som genomsyrade bondesamhället, och fångades av exempelvis Vilhelm Moberg? Underhållen av en framgångsrik teknik- och industrination, eller Kumbaya i skenet av utsläppskompenserad lägereld, tack vare politiskt orsakad elbrist?

Somliga menar att vi behöver mer nationalism, och att vi kan njuta dess frukter i form av samhällsbyggande, tillitsskapande och integration, utan att drabbas av avigsidorna, bara vi gör på rätt sätt. Men det finns skäl att vara skeptisk, särskilt eftersom vårt samhälle redan är mer nationalistiskt än många tror.

Vi kan och bör föra en tydligare diskussion om vad som ger goda ekonomiska och sociala utfall, och vad som inte gör det, för att bekämpa allt från skatteslöseri till hederskultur och segregation. Vi kan lyfta det svenska språkets roll i integrationen. Men det går att göra utan att vi lånar oss till en ideologi som alltför ofta urartar i grundlösa krav på rättning i ledet, och politik enligt devisen ”vi är bäst, ingen protest!” Vi kan och bör hylla och odla Sveriges goda sidor, utan att bygga in oss i ett stort, likriktande kollektiv. Och vi kan börja redan i dag.

Skål, och glad midsommar!

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons