Annons

Niklas Schiöler:Den svenska dikten är skogstokig

Den bullrande staden är sällan den svenska poetens biotop – det är från naturen och skiftet mellan vinterns stillestånd och sommarens liv vår lyrik framför allt hämtat sin inspiration.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Svenska klassiker på semester – Albert Engström, Gustaf Fröding och Verner von Heidenstam.

Bild 1 av 1

Svenska klassiker på semester – Albert Engström, Gustaf Fröding och Verner von Heidenstam.

Bild 1 av 1
Svenska klassiker på semester – Albert Engström, Gustaf Fröding och Verner von Heidenstam.
Svenska klassiker på semester – Albert Engström, Gustaf Fröding och Verner von Heidenstam.

Utifrån den svenska poesin kan historien om vårt land berättas så här: För tusen år sedan, före nationella gränser och före ett egentligt och utskilt svenskt språk, har äreminnen över hövdingars och storbönders liv, och särskilt deras död, kantigt ristats in i sten. Några sekel senare rimmar biskop Thomas om friheten att undkomma förtryck i en tid då Sverige koncipieras som nation. Under följande århundraden kan man avlyssna hur poeterna på bröllop och begravningar tvingas till retoriska saltomortaler för att förnöja den adlige mecenat de var beroende av och hur de i sina dikter utförligt inskärper att vi arma jordevandrare, furste som fattiglapp, snarare förr än senare ställs till svars inför Gud. På detta 1600-tal expanderar Sverige territoriellt rejält och på välutrustad svenska i ”Hercules” förmanar Stiernhielm svenska adelsynglingar att inte slarva bort sitt samhälleliga ansvar.

Annons
Annons

Omdaningen av idéer och styrelseskick i omvärlden mot slutet av 1700-talet gör inte oväntat avtryck i både svensk poesi och politik. Inte långt därefter kan vi le åt den ömsint återgivna heroismen hos Sven Dufva som näppeligen förmår hindra Sverige från att krympa till ytan, medan medborgarna framöver så sakteliga börjar bli socialt rörligare, också politiskt, som Geijers berömda avfall. Almqvist stegar ut på en fri marknad, Robert von Kræmer äntrar tjutande ångtåg i handelsruschens England och Ola Hansson nyttjar nattsnälltåget för samtidsbegrundan, medan nittitalisterna skönt besjunger ett Sverige som oundvikligen försvinner.

Så tar sig Sverige in i 1900-talet och leder poesin dels till Ragnar Thoursies folkhemsvision i ”Sundbybergs-prologen”, dels till Ekelöfs folkhemska protester med vägran till konformism. Långt bortom de politiskt polerade visionerna vittnar Sonja Åkesson, Kristina Lugn och Cornelis Vreeswijk om guldårens sociala bakgårdar. Hos Stig Larsson kan till och med själva ordet ”staten” injaga fruktan och i vår direkta nutid beskriver Kristian Lundberg statsmakten som inhuman institution gentemot de till nationen nyanlända.

1900-talets poesi blir överlag allt mindre patriotisk, men å andra sidan ökar den kraftigt sitt intresse för omvärlden: världskrigen mullrar förstås i vår poesi, det första hos bland andra Birger Sjöberg och det senare hos så olikartade diktare som Karl Gerhard och Erik Lindegren. Stegvist tar sig sedan hela den globala problematiken in i vår diktning, och allt oftare med kvinnlig signatur, som nyligen i Ida Börjels Ma.

Annons
Annons

Så där kunde man hålla på med otaliga exempel – men som historieskrivning vore den falsk, eller åtminstone själlös, om man inte tog hänsyn till den svenska poesins outsinliga källa: naturen, vår mentalitets motor.

Redan i en av Bröms Gyllenmärs (1600–1679) hopsamlade visor formuleras en för nordbor så grundläggande hållning:

See nu böriar winteren ifrån oss skrida,
Sommeren kommer igen then Blida,
See nu kommer Lust och frögdh igen.
Elskogan kommer och låther sigh skina

Åstundan att livet skall återvända sker påfallande ofta i den svenska poesin från den långa vinterns stelfrusna position, på längtans distans. ”Ej var jag sky, / ej var jag våg: / Död som en is / fjättrad jag låg”, skaldar A. T. Gellerstedt i ”Islossning” (1871), och Taubes Rönnerdahl inbjuds till Bohuslän för att ”lufta vinterdävna tankar”. Där är utgångsläget, att vår och sommar skall väcka både den fysiska lusten och den konstnärliga inspirationen.

När väl den begärliga årshalvan nalkas kan den nordiska naturen prisas som i Lars Wivallius ”Klage-Wijsa/Öfwer thenna Torra och kalla Wåhr” (trol. 1641):

Giff Glädie och Tröst, lät Lärckian ey döö,
Lät lefwa Sommarens Swala.
Hugswala hwart Bröst på Sweriges Öö,
Som nu mon sorgeligt tala.
Giff Sommar, giff Blommor,
Giff godt grönt Höö,
Lät Göken ropa och gala.

Kanske inleds här den intensiva naturkänsla som kommit att prägla så mycken svenskspråkig dikt. Som lovsång till den ljusa årstiden besjunger Wivallius i den långa dikten ”Sädzärlor”, ”Bäär och Äplen” såväl som sörjer för bondens behov.

Och bakom alla dessa sommargåvor står Gud. Så även i ”Een Sommarwisa” som hundratusentals svenskar sjöng för några veckor sedan, den som börjar ”THen blomstertijd nu kommer” och som tillskrivits Israel Kolmodin.

Annons
Annons

Under 1700-talet blir naturen inte bara skänk från ovan utan tillika världslig pedagog genom att utgöra balanserat föredöme: behagfull natur som naturlighet. Pastorala tablåer hos Gustaf Philip Creutz öppnar för erotik och insikter om förgänglighet eller förkroppsligar dygd och måttlighet hos Gustaf Fredrik Gyllenborg.

Då poetiska uppdrag och världsåskådningar vartefter förändras hämtas likväl stoffet från naturen, vilken kan erbjuda de synliga tecken som avslöjar det gudomliga upphovet – ”Jag hör hans röst, der sommar-winden susar, / Der lunden sjunger och der floden brusar” (Johan Olof Wallin) – eller företrädas av de romantikens flyttfåglar som representerar allt från konstnärlig frihet till hem- och hinsideslängtan. Så småningom dämpas metafysiken för en större naturprecision i nittalisternas dimtrolska skogar (Heidenstam), solgassande landsbygdsscener (Fröding) eller uttömmande flora på vers (Karlfeldt).

Samtidigt förflyttar sig den nydanande modernismen i utlandet alltmer in i den sjudande storstadsdjungeln. Baudelaire fäster den mörka blicken mot parisiskt avenyliv, Carl Sandburg rapporterar från Chicagos industriskrammel, T. S. Eliot skärskådar London än från gatan, än från puben, och Ezra Pound kliver ner i tunnelbanan.

När tidens internationella poesi så sätter spår i den svenska förändras åtskilligt i diktens form och stil, och även i ärende, men naturen bibehålls som material för det nya: Pär Lagerkvists ångest modelleras till stiliserade klippor och molntrasor, Edith Södergran färdas från galaxernas vidder till björkar och hallonbacke, och Elmer Diktonius och Gunnar Ekelöf rör sig i nordisk natur hur formellt experimentella de än må vara.

Annons
Annons

I Sverige fortsätter alltså den linnéanska naturobservatören att locka. Med Rabbe Enckell, Harry Martinson, Werner Aspenström och Tomas Tranströmer bara förstärks intresset att med synskärpa beakta och akta småkryp och blommor. Hos den Helsingforsboende Gunnar Björling fylls närvarons ögonblick av solen, måsarna och vattnet. Och havet, ”vågtopparnes snöhvitt bländande punkter”, var likaså riktpunkten för Vilhelm Ekelund.

Var är den stora dikten om eller som utspelas i Stockholm? Carl Snoilsky, Strindberg och Bo Bergman har förvisso bidragit, men är naturpoeten Bellman också vår främste lyriske skildrare av huvudstaden, trots att det på hans tid bodde lika många där som i dagens Borås?

Den svenskspråkiga poesin är helt enkelt en i hög grad icke-urban historia, ja intill våra dagar. Sverige är, liksom Finland, förvisso glest befolkat, människor har alltid haft nära till skog och vatten, och på dessa breddgrader förenas ofta åtrån, till vad det än må vara, med hopp om varmare tider, till grönska och ljus.

Med tilltagande sekularisering av vårt land förefaller tron och upplevelsen av nåderik skönhet ha förflyttat sig än mer till naturen. Det gudomliga återfinns hellre på en skärgårdsö eller i en bokskog än på Sergels torg. Förundran inför världens mångfald gestaltas i vår poesi mycket riktigt nästan undantagslöst i naturen.

Redan hos Karlfeldt är naturen ett tempel och Martinson talar om ”skogens höga pelarsal”. De mysteriösa naturupplevelserna har å sin sida gjort Tranströmer till en poetisk präst för dem som inte tror, och i en av de moraliskt stora dikterna i vår litteratur, Frödings ”En fattig munk från Skara”, når munken sin nya medmänskliga lära genom blommorna, bäcken och fågelsången:

Annons
Annons

Men suset i skogen och forsens röst
och morgonens sken, som går upp i öst,
och regn, som i hösten gråter,
de gåfvo mig kärleken åter.

Naturen är här varken platonsk, själsvibrerande eller samhällsspeglande, utan källa till tacksamhet och inspiration till ett bättre liv. När Ola Hansson ser solen ”skina ända in / i klorofyllets kök” är han ute efter naturens eget skeende. Martinson strävar i en del dikter efter att inte ockupera naturen, blott att högupplöst iaktta dess egenart, så ock i Lennart Sjögrens illusionsfritt diktade natur, oberoende av mänsklig egennytta. I den antropocena tidsåldern kan en sådan hållning komma att bli väsentligare.

Ändå är det hart när omöjligt att språkligt inte antropomorfisera naturen, då det är så djupt nedlagt i medvetandet att överföra det yttre till oss. En vissnad blomma läser vi sällan som enbart detta, utan som död, mänsklig död. Väntan på våren är väntan på själslig pånyttfödelse, varför upplevelsen av vinterns tomhet kan omvandlas till konstnärlig drivkraft. Erik Beckman uppmanar poeten att suga ”på fjälltån – lär dig övervintra!”, Arvid Mörne ber strax före sin död att i den frusna vinternatten undfå några gröna barr som sista livsskymt, och i Karlfeldts ”Vinterorgel” tvingas man genomgå vinterns alla faser tills flyttfåglarna – konsten och livet – äntligt återvänder. Till slut ”kom så du, sol, / gjorde mig fri”, för att fortsätta Gellerstedts dikt.

Ja, där sitter nordbon, medan ”hararna vitna och rönndruvan glöder”, och väntar i vemod efter att blomstertiden skall komma. Redan Wivallius gjorde faktiskt det, för hans klagovisa är en vädjan om den sommar som ännu inte kommit.

Och betänk följande: vinter må vara sinnebild för död, men sommaren är kort… Så var det också för Bellmans samtida Samuel Olof Tilas, som blott fick 28 somrar i jordelivet:

Vår ungdom är en Juni-dag,
Likt skenet täck, men flyktigt far:
Din vår försvinner,
Du missnögd finner
Blott hösten qvar.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons