I nya romanen skriver Jonas Gardell om sin mamma.
I nya romanen skriver Jonas Gardell om sin mamma. Foto: Lars Pehrson

”Den värld som var vår håller långsamt på att försvinna”

Flera nära vänner har avlidit de senaste åren. När en ny generation börjat ta över och mammaapplåderna tystnat tränar Jonas Gardell sig på att inte vara så relevant längre. En del av bokslutet är en roman om moderns villkorslösa kärlek.

Publicerad

Någonstans längs Söders turiststråk har en pausande busschaufför fått jackpot och smygfotar Sveriges mest kända baptist. 

Det kan låta konstigt. Nog är frikyrkorötterna omskrivna. Men i storyn om Jonas Gardell har de varit motpol, den inskränkta startpunkten på vägen till något annat. Till rollen som ett av hbtq-rörelsens frontnamn, till utlevelsen, och framför allt – till friheten.

550 nyskrivna romansidor reviderar bilden. Frihetstörsten, drivkraft sedan skolgårdstiden, var aldrig en brytning med väckelsearvet. Den är en fortsättning.

–Jag har aldrig fått ihop den där paradoxen av tukt och frihetskamp som präglat mig så starkt. Först nu har jag förstått varför, den finns inbyggd i frikyrkan från första början. Arbetet med boken har gett nycklar till mig själv som jag inte haft tidigare.

”Till minne av en villkorslös kärlek” är titeln. Det är en bok om en mor som genom berättandet skapar världen, och om en son som ärver både ord och värld, skam och hopp. Det är också en bok om för- och efterkrigs-Sverige och om de existentiella behov som aldrig rymdes i det moderna projektet men som ändå eller just därför ekade bland småhus och miljonprogramstreor landet runt.

Jag har aldrig fått ihop den där paradoxen av tukt och frihetskamp som präglat mig så starkt

Mindre högtidligt kan man säga att det är en bok om morsgrisen Jonas och varför han blev som han blev.

”Det finns ett antal delar i mitt liv som jag ständigt återvänder till. Förbundet mellan mor och son. Den fantastiska mamman som nöts ner och går under. Pappan som lämnar”, säger Jonas Gardell.
”Det finns ett antal delar i mitt liv som jag ständigt återvänder till. Förbundet mellan mor och son. Den fantastiska mamman som nöts ner och går under. Pappan som lämnar”, säger Jonas Gardell. Foto: Privat
Annons

I researcharbetet om släktens historia har han bekantat sig med en rad okända ämnen. Sillfiske. Örebros skoindustri. Och, som sagt, frikyrkans födelse. Den som han trodde sig ha koll på men som efter ett halvårs inläsning trädde fram i nytt ljus.

Jonas Gardell tillhör sjätte generationens baptist. Det är så långt tillbaka som det är möjligt att vara det i Sverige.

– Frikyrkan associeras idag med en konservativ borgerlighet. Men frikyrkans stora bidrag till samhällsbygget är den radikala frihetskampen. Det väckelsens folk hävdade var att varje individ är myndig att själv tolka Guds ord och att man inte längre tänker underkasta sig prästens förklaring. Från den positionen blir det också snart självklart att ha åsikter om sophantering och skolväsende.

Samtidigt: Vid sidan om individens resning fanns motsatsen. Kraven på lydnad. Sedlighet.

Frikyrkan associeras idag med en konservativ borgerlighet. Men frikyrkans stora bidrag till samhällsbygget är den radikala frihetskampen

– Bara fem år efter första dopet har baptiströrelsen konferens med stadgar, regler och hela paketet. Det är som om man gör allt för att visa att man inte är några samhällsomstörtare.

Annons

Istället blir man plikttrogna reformister. Inte för inte har svensk tjänstemannakår befolkats av frikyrkofolk. Och inte för inte har historien om väckelsens rebeller fallit i glömska, trots att de – som Jonas Gardell visar i boken – har format mentaliteten hos generationer.

– Alla dessa fromma hantverkare och torpare, de kunde aldrig föreställa sig att kampen för att själv få välja församling skulle innebära att många valde bort Gud överhuvudtaget. Frikyrkan är förutsättningen för det sekulariserade Sverige. Jag tycker det säger något viktigt om stridens villkor, hur det vi kämpar för ofta får konsekvenser som vi aldrig kan ana.

Allt detta kan te sig abstrakt. Men det kokar ner till något synnerligen konkret: Ingegärd Rasmussen. Excentrisk frikyrkodotter. Existentialist. Mamma till fyra barn. Under förlossningen av det näst yngsta nära att dö, men vid åsynen av den hjälplösa kraken återbördad till livet vilket gett upphov till en bärande beståndsdel i familjemytologin.

Det näst yngsta barnet var givetvis Jonas.

Annons

Vana Gardell-läsare kan konstatera att boken kretsar kring kända teman.

– Det finns ett antal delar i mitt liv som jag ständigt återvänder till, de är som grus jag kastar upp och som varje gång kommer ner i nytt mönster. Förbundet mellan mor och son. Den fantastiska mamman som nöts ner och går under. Pappan som lämnar. Den sociala skammen och det stora tigandet. Maktförlusten av att bli våldtagen som barn.

”Romanen handlar om hur livet kan bli så smärtsamt att det uppstår en spricka i verkligheten och om hur vi måste formulera alternativa berättelser för att orka vidare”, säger Jonas Gardell.
”Romanen handlar om hur livet kan bli så smärtsamt att det uppstår en spricka i verkligheten och om hur vi måste formulera alternativa berättelser för att orka vidare”, säger Jonas Gardell. Foto: Lars Pehrson

Visst är det sanningen som glimmar där i gruset. Men det är legendens sanning, inte dokumentärens. Den som till exempel tror att faderns försvinnande gick till som det står i boken, som ett slags plötsligt uppryckande på en parkeringsplats i Enköping, har inte riktigt förstått.

– Romanen är en käftsmäll mot Knausgård. Vi lever i en tid där litteraturen ska vara autentisk. Författare får be om ursäkt i Oprah när det visar sig att det de skrivit inte var självupplevt. Så kommer jag med en roman där alla har riktiga namn och där det finns fotnoter att hänvisa till, samtidigt som berättaren i boken säger ”Men det här stämmer ju inte överhuvudtaget!”.

Annons

Romanen handlar om hur livet kan bli så smärtsamt att det uppstår en spricka i verkligheten och om hur vi måste formulera alternativa berättelser för att orka vidare

Mark Levengood, införstådd med makens förflutna sedan decennier, stod som ett frågetecken efter att ha läst manus. ”Men har det här hänt?”, sade han. ”Och det här?!”

”Jaaa…”, sade Jonas och såg outgrundlig ut.

– Romanen handlar om hur livet kan bli så smärtsamt att det uppstår en spricka i verkligheten och om hur vi måste formulera alternativa berättelser för att orka vidare.

Det må vara som det vill med fakta. De präglande värderingarna är korrekt återgivna. Och de är i stora stycken en helig allians mellan frikyrkligheten och existentialismen, vidarebefordrade via mamma Ingegärd.

– De är båda ett slags… framgångsteologier, skulle jag säga om ordet inte var så belastat. De är bra att ha när det går bra för en, svårare när man håller på och kantrar.

Omsorgen om de svaga i samhället är stor. Men de svaga är alltid de andra. Själv måste man vara stark. Hellre låta öroninflammationen spräcka trumhinnan än att ta en tablett. Hellre låta en femårig pojke med dödsskräck kapsejsa med sin optimistjolle än att erbjuda hjälp.

Annons

Man ska också förvalta sitt pund. Eftersom livet ska levas som ett vittnesbörd om Gud blir varje förlust ett tecken på bristande tro.

– Det är en förklaringsmodell som är nästan omöjlig att leva med när man börjar lida nederlag, som min mamma gjorde, och som sedan utvecklades till missbruk, psykisk ohälsa och demens.

Den som växer upp i frikyrkan skolas in i att alltid se sig själv som resurs i relation till andra.

– Verkligen. En oerhört träffande beskrivning. Det finns något både självtillräckligt och självutplånande i det.

”Till minne av en villkorslös kärlek” är skriven från en utgångspunkt där Jonas Gardell bara finns som minne för eftervärlden. Historieskrivningen har påbörjats, författarskapet och livsbanan ska få sin dom.

”Jag närmar mig min barndoms syn på himlen. Jag pratade med Mark häromdagen, om att vi ska vara ihop i nästa liv också, tillsammans med släkten och alla de bibliska figurerna.”
”Jag närmar mig min barndoms syn på himlen. Jag pratade med Mark häromdagen, om att vi ska vara ihop i nästa liv också, tillsammans med släkten och alla de bibliska figurerna.” Foto: Lars Pehrson
Annons

Vi har alla i hemlighet fantiserat om vad folk skulle säga vid vår begravning. Många skäms över de tankarna. Du har istället förvandlat dem till en hel bok.

– Haha! Men en bok där jag är ganska grym emot mig själv dock. Det grundas visserligen ett stipendium i mitt namn, men det delas bara ut i två år för sedan är ingen riktigt intresserad längre. Biblioteken börjar snart plocka bort mina böcker.

Romanen är en käftsmäll mot Knausgård

I grunden handlar det om att träna sig på att inte längre vara relevant. Året som gått har varit speciellt, säger Jonas Gardell. Flera nära vänner har avlidit och känslan av odödlighet har försvunnit. Det gjorde den i och för sig redan för längesen, under aidsåren. Men ganska snart kom den tillbaka. Nu är den mer definitivt förlorad. Han hoppas givetvis kunna leva i trettio år till; Jonas Gardell är alls icke döende. Men det var inte hans vänner heller, tills de en dag gick till vårdcentralen med oförklarlig trötthet som visade sig vara något annat.

Även människor han beundrat och arbetat med är borta – Lena Nyman, Sif Ruud, Gösta Ekman…

Annons

– Jag har förstått det här året att den värld som var vår långsamt håller på att försvinna. Istället kommer nya generationer med nya referenser, prioriteringar där vi inte längre är intressanta.

Av de allmänmänskliga insikterna blir det personliga texter. Just nu jobbar Jonas Gardell med en föreställning som ska ha premiär nästa år. Han tar upp mobilen, letar upp en av de senaste sångerna och börjar läsa högt. Texten handlar om vemodet över att aldrig riktigt ha nått fram trots mångårig vänskap, och kom till då en kamrat låg på dödsbädden.

Snabbt letar han upp ännu en sång, den handlar om honom själv och Mark.

– Efter 32 år tillsammans kan vi ändå vara som en gåta för varandra. Men det finns ögonblick när vi sover tillsammans, ögonblick av nåd, då vi ändå finns där för varandra. Jag tänker mer och mer att det enda som är värt att räkna är de där ögonblicken.

Det finns ögonblick när vi sover tillsammans, ögonblick av nåd, då vi ändå finns där för varandra

Herregud så existentiellt det här blir! Jonas Gardell rätar på ryggen. Den fotande busschauffören är försvunnen sedan länge. I fjärran syns Gröna Lund. Turisternas mobiler riktas dit.

Annons

Döden, glömskan, dimman – kalla det vad du vill – kan givetvis attackeras på andra sätt än genom vemodiga sångtexter.

Till exempel kan man räcka ut en stafettpinne. Precis som de stora branschnamnen en gång släppte in Jonas Gardell och lärde honom yrkets hemligheter, kan han nu själv släppa in yngre förmågor. Vara en Ernst-Hugo Järegård eller en Lena Nyman för dem.

Ulrik Munther, som anlitats för att skriva musik till nya föreställningen, är 24 år. Jonas Gardells nästa långfilm, filmatiseringen av ”En komikers uppväxt”, ska regisseras av Rojda Sekersöz, 28.

Den andra åtgärden är att ordna ekonomin.

– Om något händer ska det inte vara så krångligt efter mig. Jag har just sålt viktiga delar av mina tillgångar och skattar allt under sommaren och hösten. De pengar som sedan är kvar är mina. Ska jag ge bort dem ska jag göra det nu. Vill jag resa till Japan ska jag göra det nu. Förstår du?

Detsamma gäller välgörenhetsarbetet. Barn ska inte behöva ärva sina föräldrars prioriteringar. Bara för att Jonas Gardell haft en stiftelse som sysslat med behjärtansvärda ändamål är det inte säkert att hans ungar vill sitta i den styrelsen resten av sina liv.

Annons

– De får väl snorta kokain för pengarna. Eller, det vill jag ju inte…men det måste vara deras sak.

Det är helt enkelt bokslutstider.

”Några vänner har jag, men inte många”, säger Jonas Gardell.
”Några vänner har jag, men inte många”, säger Jonas Gardell. Foto: Lars Pehrson

Du brukar säga att du inte har några vänner.

– Några har jag, men inte många. En av mitt livs sorger är att jag socialt inte lyckats så bra. I boken beskriver jag det som att jag alltid känt att jag haltar i otakt. Det är som att det är vissa koder jag inte förstår.

När det gäller socialt samspel?

– Ja. Som när man var med i fotboll som liten och skulle stå i cirkel och skrika ”Vilka är bäst?” ”Enebybergs IF!”. Då kunde jag ställa mig utanför och vänta tills de var klara. Jag har aldrig riktigt förstått principerna för gemenskapsbildande.

Gensvar vill dock alla ha. Inte minst om man är född till morsgris, ordet är Jonas Gardells eget, och från start fått förtjusta mammaapplåder för minsta krumbukt. Det är därför boken heter som den gör – minnet av den villkorslösa kärleken dör aldrig utan ekar genom mobbning, våldtäkt, svaghetsfobi och fördömelse:

Annons

”Här föds också troligen den känsla jag bär med mig hela livet av att inte bli erkänd av en missunnsam omvärld för kvaliteter jag uppenbarligen har. Och eftersom erkännandet jag tycker mig vara värd förvägras mig finns det något som skaver mellan mig och den övriga mänskligheten.”

Solitären, skavet och smärtan som bara lindras om man når ut. Om man vinner publiken.

Jag frågar vilka som skulle vara de viktigaste frågorna om han var partiledare. Jonas Gardell brister ut i ett roat ”Jag har tänkt tanken!”, som om både frågan och svaret var ett ironiskt nålstick mot den megalomana personan.

Så blir han allvarlig:

– Jag skulle föra en diskussion om vad vi vill med samhället. Vad är vårt samhälle? Nu firar vi nationaldag som aldrig förr och viftar med flaggor och ska vara fosterländska. Men vad betyder det att vara svensk bortom att Ebba Busch Thor klär sig i folkdräkt? Det är en sån hittepå-idé om Sverige.

Vi har på en mängd plan frigjort oss från sakerna vi gjorde gemensamt, konstaterar Jonas Gardell. Det är på många sätt utmärkt, menar han. Det är bra att vi inte bara berättar en historia utan flera.

Annons

Men den utbredda idén om valfrihet som det högsta goda delar han inte.

– När vi säljer ut det vi ägt tillsammans, säljer vi också ut själva idén om ett gemensamt vårt. Den idén är ett viktigt kitt för att hålla ihop samhället. Om alla själva ska ro båten i land så kommer vi få väldigt många kapsejsade båtar. Och om vi hade kunnat hjälpa varandra, är det inte bättre att få båtarna i land då? Det är en fråga om vilka vi vill vara. Hur förvaltar vi vårt pund? Tar jag vara på min broder?

Nog lever väckelseterminologin. Det är förstås en ödets ironi att en av Sveriges folkligaste kulturkändisar är bärare av två av landets mest särpräglade subkulturer, det vill säga frikyrkan och gay-rörelsen – som dessutom oftast varit i strid med varandra. Men det som för både utomstående och inblandade ser ut som en djup motsättning är samtidigt en nära besläktad kamp för individens rätt att få vara sig själv.

För Jonas Gardell är berättelsen, tron på berättelsen ett sätt att hedra dem båda.

– Min roman är en skapelseberättelse. Modern är den stora berättaren. Men hon kräver att du tror på berättelserna. Det är vad Gud gör i Bibeln hela tiden. Berättelserna, hur motstridiga de än är, är vad som gör att världen blir till och håller samman.

Annons

Jonas Gardell är lite nervös inför boksläppet – kommer folk känna sig lurade av den svävande historieskrivningen? Kommer de att stå lika frågande som Mark?

Samtidigt är det jätteviktigt, säger han, att inte tillerkänna en version av historien makten över andra.

– Som tillhörande en grupp som definierats utifrån människors vanföreställningar om orgier och våldtäkter är jag livrädd för idén om den enda sanna berättelsen.

Inte ens den villkorslösa kärleken, den som gett boken dess titel, var om sanningen ska fram helt villkorslös. Det hände att kärleken svek och avgrunden öppnade sig.

”Jag hade väldigt bråttom att bli vuxen. Vår verklighet var så smärtsam. Jag förstod att det här med att vara barn är helt värdelöst. Barn kan inte försvara sig.”
”Jag hade väldigt bråttom att bli vuxen. Vår verklighet var så smärtsam. Jag förstod att det här med att vara barn är helt värdelöst. Barn kan inte försvara sig.” Foto: Lars Pehrson

Tack vare boken har Jonas Gardell fått ny förståelse för sin mamma. En återkommande scen var hennes stora omtanke om glasgrisen, den hon fick av Jonas pappa efter ett smärtsamt missfall. Berättelsen om hur det lilla fostret en dag låg blodigt i toalettskålen berättades regelbundet, och varje år ställdes glasgrisen upp i julkrubban. För Jonas och hans syskon var den bara ett av alla djuren de lekte med och som hamnade i ständig röra tillsammans med åsnan, oxen, lammen.

Om något händer ska det inte vara så krångligt efter mig. Jag har just sålt viktiga delar av mina tillgångar och skattar allt under sommaren och hösten

Mamma var snabbt framme. Ställde glasgrisen närmast Jesus.

– Det var först nu när jag skrev romanen som jag fick syn på den detaljen och förstår vad den betyder. Den var ett slags besvärjelse, att även den som aldrig fick födas är nära Gud. Hennes starka tro på att Guds kärlek omfattar alla var ett sätt att skapa mening åt en av hennes livs stora förluster.

Varje kväll bad Jonas aftonbön. ”Gode Gud välsigna mamma, pappa, Mattias, Per, Jonas, Stina, mormor, farmor, faster… och alla andra i hela världen, amen.”

– Det där med ”alla andra i hela världen” var alltid väldigt viktigt, även om det i praktiken innebar att vi egentligen aldrig hade behövt räkna upp namnen först. Men det gjorde vi. Och jag ber fortfarande exakt samma bön varje kväll.

”Det finns ett antal delar i mitt liv som jag ständigt återvänder till. Förbundet mellan mor och son. Den fantastiska mamman som nöts ner och går under. Pappan som lämnar”, säger Jonas Gardell.

Foto: Privat Bild 1 av 5

”Romanen handlar om hur livet kan bli så smärtsamt att det uppstår en spricka i verkligheten och om hur vi måste formulera alternativa berättelser för att orka vidare”, säger Jonas Gardell.

Foto: Lars Pehrson Bild 2 av 5

”Jag närmar mig min barndoms syn på himlen. Jag pratade med Mark häromdagen, om att vi ska vara ihop i nästa liv också, tillsammans med släkten och alla de bibliska figurerna.”

Foto: Lars Pehrson Bild 3 av 5

”Några vänner har jag, men inte många”, säger Jonas Gardell.

Foto: Lars Pehrson Bild 4 av 5

”Jag hade väldigt bråttom att bli vuxen. Vår verklighet var så smärtsam. Jag förstod att det här med att vara barn är helt värdelöst. Barn kan inte försvara sig.”

Foto: Lars Pehrson Bild 5 av 5