Annons

Thomas Gür:Den ”vita flykten” är inte vit

Ett av områdena i Sverige polisen benämner som särskilt utsatta.
Ett av områdena i Sverige polisen benämner som särskilt utsatta. Foto: Pavel Koubek/TT

Konstaterandet om ”white flight” har föga med rasism att skaffa som socialt fenomen. Namnet till trots så handlar det inte om att ”vita” flyr när ”icke-vita” flyttar in.

Under strecket
Publicerad

Det finns ett fenomen kopplat till invandring som vi också har sett i Sverige och som felaktigt går under namnet ”white flight”. Den svenska varianten kom fram i en studie som omfattade landets tolv största kommuner under åren 1990–2007 där man kunde se att infödda svenskar flyttar ifrån områden med många utomeuropeiska invandrare. Vändpunkten uppträder redan när de nyinflyttades andel når 3–4 procent. (Forskning & Framsteg 7/2015).

Varje sådan förändring förvandlar också ofrånkomligen stadsbilden. Nyligen skrev Expressens biträdande kulturredaktör Jens Liljestrand om fenomenet. Men när Ivar Arpi här på SvD:s ledarsida skrev om samma företeelse som ett demografiskt mönster, blev han anklagad för rasism av bland andra Per Svensson och Erik Helmerson på DN:s ledarsida.

Men konstaterandet om ”white flight” har föga med rasism att skaffa som socialt fenomen. För namnet till trots så handlar det inte om att ”vita” flyr när ”icke-vita” flyttar in.

Sålunda påpekar ekonomen Thomas Sowell att när irländska invandrare i USA på 1800-talet flyttade in i etablerade bostadsområden, flyttade de ursprungliga invånarna ut. I samma århundrade i Detroit var det svarta ur medelklassen som flydde när de polska invandrarna flyttade in. Samma reaktion följde på nya vågor av andra invandrare, som till exempel när svarta från södern flyttade norrut, och mönstret i USA var kopplat till migration av tidigare jordbrukare som flyttade in till storstäder. Med sådan invandring följde också sämre sanitet. När Boston hemsöktes av en koleraepidemi på 1840-talet drabbade den nästan uteslutande de stadsdelar där de nyinflyttade irländarna bodde.

Annons
Annons

Syftet med att påminna om att det finns tydliga skillnader mellan hur olika grupper agerar är inte att söka lägga skuld på någon befolkningsgrupp. Från den amerikanska erfarenheten vet man att nästan varje etnisk grupp från jordbruksbakgrund har behövt mycket lång tid på sig för att vänja sig vid de sanitära krav som ställs i städer.

Det besvärliga i fallet med irländarna, polackerna eller svarta från södern, var att en hel grupp behövde vänja sig vid att agera på ett sådant sätt som omöjliggjorde smittspridning i tättbefolkade områden (kasta sopor i lockförsedda soptunnor). Till och med när de flesta bemödade sig att agera så, räckte det med att det fanns en minoritet som avvek från mönstret för att alla fick lida av de sjukdomar som spreds.

Och under den tiden tenderar alla som förstår detta samband och har ekonomi nog för det, att avlägsna sig från dem vars närvaro i detta fall innebar ökade sjukdomar.

Att framhålla att liknande sociala mönster finns i Sverige i dag (inte smittspridning men till exempel otrygghet, våld eller organiserad kriminalitet), och att peka på att förnekelsen av sådana mönster och de problem som de för med sig, lett till en politisk motkraft, är inte rasism. Anklagelsen om rasism är däremot ett sätt att vidmakthålla förnekelsen.

Lyckligtvis är den en allt mindre effektiv metod i att söka tysta meningsmotståndare.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons