SvD Perfect Guide
Annons
Krönika

Denise Rudberg:”Andra föräldrar gör mig till en pubertal åsna”

Foto: Alamy
Text: Denise Rudberg - 19 maj 2020

Att vara förälder är helt klart det svåraste jag sysslat med. Och med en artonåring och en på sexton ska jag försöka mig på en återblick för att summera de största utmaningarna.

De kan enkelt kokas ner till en sak:

Andra föräldrar.

Dessa innebär nämligen att man kastas in i påtvingade relationer som slungar en tillbaka till skolans hierarkier och i mitt fall en pubertal och känslomässigt underutvecklad person som vill kasta sudd, spöa omgivningen med linjaler och skrika oförskämdheter innehållande könsord. 

Det började med mamma-gruppen. Här skulle man träffa andra nyblivna förstföderskor och SAMTALA. I en ring. Här exploderade det berättelser om barn som inte rapade efter maten och barn som inte kunde bajsa. Högt och lågt i en fin samhörighet. Själv ville jag bara därifrån, för jag kunde inte bry mig mindre om deras ungars avföringsproblem. Jag satt truligt som ett riktigt charmtroll med armarna i kors och vägrade delta. 

Nästa utmaning kom på förskolans föräldramöten. Här samlades tankar och åsikter som tappra pedagoger gjorde sitt yttersta för att bemöta med respekt. Nonsensdiskussioner om att ketchup och socker gick att jämställa med att skjuta in heroin rätt in i ungarnas armveck. (Don’t get me started om vitt mjöl …) Alla dessa evighetslånga diskussioner om vad barnen fick och inte fick äta. Jag fick här motarbeta impulsen att kasta stolar i huvudet på de anorektiskt projicerande föräldrarna. 

Annons
Annons

Som tonårsförälder blev jag snabbt varse allas stigande ångest över alkohol och tobak och den stora rädslan för droger. Högst relevant. Klart inte en trettonåring ska röka braj, köpa smuggelsprit av öststatsmaffian eller kräkas i Karlaplansfontänen. 

Under en föräldralunch utbyttes en hel del starka förtroenden och flera av oss hade stora utmaningar med det rätt utsatta tonårslivet. En av oss berättade sorgset om något hennes barn hamnat i och uttryckte sin rädsla över det inträffade. Då lutade sig en mamma fram och log så vänt som man bara gör när man ska säga något taskigt. 

– Men du, det var väl väldigt tidigt att hamna i ett sånt problem. Alltså jag menar, väldigt tidigt. 

Vi andra satt helt perplexa. Hade kärringen just sparkat på någon som redan låg i fosterställning på marken? Återigen infann sig mina mest primala instinkter och jag ville påtala att människan alltid haft ett ihärdigt och sant rykte om sig att stinka svett. 

Jag är långt ifrån en perfekt förälder, många gånger helt usel. Men jag kämpar på så gott jag kan. Det gör mig dock jäkligt beklämd att vi föräldrar så ofta förstärker varandras ängslan att inte räcka till. Men vad är det med föräldraskapet som plockar fram våra sämsta sidor? 

Jag själv beter mig ju som en pubertal åsna utan impulskontroll.

Jag försöker agera som en vuxen människa, men med bara två år kvar till min yngsta fyller arton så kan jag nog konstatera att loppet är kört. Nu ska jag bara försöka motstå impulsen att skicka en högst opassande film på en masturberande orangutang till tonårsföräldrarnas nystartade Whatsapp-slinga. Samt skicka ett sms med texten: ”Du stinker fortfarande svett, sjukt mycket svett.”

Foto: Alamy

Annons