Annons

Merete Mazzarella:Denna artikel kan kränka känsliga läsare

Rädslan för att uppfattas som kränkande leder till en självcensur som riskerar att ta död på den livsviktiga dialogen mellan olika grupper i samhället, menar författarna till boken ”The coddling of the American mind”. Nu finns dock flera tecken på en backlash mot de senaste årens kränkthetskultur.

Under strecket
Publicerad

Har vi rätt att prova andra folks hattar?

Foto: IBLBild 1 av 1

Har vi rätt att prova andra folks hattar?

Foto: IBLBild 1 av 1
Har vi rätt att prova andra folks hattar?
Har vi rätt att prova andra folks hattar? Foto: IBL

”Nu jävlar har jag igen blivit utsatt för mikroaggression.” Nej, så har jag aldrig hört någon säga, ”mikroaggression” är inte ett ord på allas läppar, men företeelsen – upplevelsen av kränkning – är högaktuell och ordet långtifrån nytt. 2015 skrev Alexandra Pascalidou en krönika i Journalisten där hon konstaterar att termen microaggression lanserades redan 1970, av Harvardprofessorn Chester M Pierce, som använde det för att beteckna en form av flitigt förekommande förolämpningar och oavsiktlig diskriminering som han funnit att svarta amerikaner utsattes för. Idag används termen också om bemötandet av andra socialt utsatta grupper och av kvinnor. Pascalidou fortsätter:

”Mikroaggressioner är rasismens och sexismens nya ansikte. Det är subtila och sofistikerade verbala giftpilar, ofta oavsiktliga, som repeterar och affirmerar stereo­typer, misstänkliggör och nervärderar sina måltavlor. Gärningsmännen eller avsändarna är ofta omedvetna och kan till och med vara välmenande. Skulle de konfronteras försvarar de sig med att anklaga sina måltavlor för överkänslighet eller offermentalitet.”

Annons
Annons

Många universitet har idag riktlinjer för att hantera kränkningar som bygger på samma definition som Pascalidous. I de riktlinjer som Köpenhamns universitet antog i fjol heter det att det är ”den anställdas eller studerandes upplevelse av att vara kränkt som ska vara utgångspunkten”. Alla klagomål ska behandlas ad hoc. Klagomål kan framföras anonymt och den anklagade kallas till rektor för samtal och eventuellt disciplinära åtgärder. 

Men visst väcker definitionen oroliga frågor. Förutsätter aggression inte en avsikt? Om jag oavsiktligt råkar knuffa till någon, skulle handlingen då kunna kallas aggressiv? Och en välmenande handling kan ju vara tölpig, men kan den vara aggressiv? 

Själv kommer jag att tänka på Coleman Silk – universitetslärare och huvudperson i Philip Roths roman ”Skamfläcken” – som när terminen pågått några vecka börjar undra över ett par studenter som anmält sig men inte dykt upp. ”Do they exist or are they spooks?”, frågar han skämtsamt och därmed är hans öde beseglat: det engelska ordet spooks (spöken) används också nedsättande om svarta, och även om Coleman inte haft en aning om att studenterna i fråga är svarta får han avgå.

De bekymrade frågorna både ställs och besvaras i en också i Sverige redan uppmärksammad bok, ”The coddling of the American mind” (Penguin Press) av Jonathan Haidt och Greg Lukianoff, den förre socialpsykolog och den senare jurist och expert på kognitiv beteendeterapi. De är i första hand intresserade av hur unga människor – skolelever och studenter – formas idag och redan ­bokens undertitel antyder deras perspektiv: ”How good in­tentions and bad ideas are setting up a generation for ­failure”. 

Annons
Annons

De goda avsikterna är att göra allt för att beskydda ungdomen, de dåliga idéerna är att unga människor är sköra, att man alltid ska lyssna på sina känslor, att världen består av onda och goda, av förtryckare och offer. 

Det finns med andra ord en ”aggression” vars betydelse har blivit mycket vidare: framför allt i USA kan ”våld” idag lika ­gärna vara verbalt som fysiskt och ”trygghet” betyder i många universitetsmiljöer att slippa konfronteras med åsikter man ogillar. Men om den utvidgade betydelsen av ­”aggression” i uttrycket ”mikroaggression” är särskilt intressant så är det för att det är idén att vi alltid ska lyssna på våra känslor som suddar ut gränsen mellan avsiktligt och oavsiktligt: känner man sig kränkt är man kränkt. 

Flera forskare vid Köpenhamns universitet är oroliga för vad riktlinjerna kan leda till. Den subjektiva upplevelsen av att ha blivit kränkt kan aldrig motbevisas, vilket innebär att den anklagades rättssäkerhet är hotad. Det är fråga om omvänd bevisbörda, man är skyldig tills motsatsen är bevisad. Ofta är anklagelserna dessutom ­oprecisa eftersom de handlar om brott mot oskrivna regler utanför existerande lagstiftning och det går inte att överklaga ett beslut. Det finns, menar de bekymrade, risk för att forskare undviker att delta i kontroversiella kon­ferenser eller forskningsprojekt. Subjektiv upplevelse måste sättas i en kontext och intention måste beaktas. ­Juridisk expertis menar att riktlinjerna gör intrång på ­yttrandefriheten.

En bok som Haidt och Lukianoff förhåller sig starkt kritisk till är psykologen Derald Wing Sues ”Microaggressions in everyday life” (2010), detta därför att han blandar ihop exempel som enligt deras mening borde hållas åtskilda. Det är givet att en svart man känner sig kränkt om en vit kvinna tar ett stadigare grepp om sin handväska när han går förbi, eller om han försöker få en taxi att plocka upp honom och den kör förbi och tar upp en vit passagerare i stället. 

Annons
Annons

Men hur är det om en svart amerikan får höra att han är ”välartikulerad”? Hur är det om någon ber en person med japanskt ursprung som är född och uppvuxen i USA säga några ord på sitt ”modersmål”? Eller om en latino-student får höra att ”USA är en smältdegel”? Visst, den amerikanske japanen kan tycka illa om att bli uppfattad som utlänning, latino-studenten kan uppfatta det som att man vill tvinga hen till assimilering. Men som Haidt och Lukianoff konstaterar kan man i båda fallen tänka sig att replikerna är klumpiga, möjligen, men välmenande – och att ett ­möjligt svar skulle kunna vara: ”Jag gissar att du inte menade något illa när du sa det där men det kan vara bra för dig att veta att somliga skulle kunna tänkas få för sig att...” Det vore att ta makten över situationen snarare än att fastna i rollen som offer, det vore också att bidra till att hålla liv i dialogen mellan olika grupper – den livsviktiga dialog som riskerar att dö ut om det inte finns några gränser för vad som ska uppfattas som sårande. 

Köpenhamns universitet har också velat arbeta förebyggande: inför den traditionella maskeraden som ­juridiska fakulteten i höstas ordnade för nya studenter uppmanades värdarna att ”se till att temat motsvarar fakultetens värdegrund vad gäller mångfald och icke-­diskriminering”: ”Dräkter som anspelar på stereotyper beträffande etnicitet, sexualitet, religion o s v får inte användas.” Inga indianer alltså, och inga mexikaner i sombreros. 

Ledningen tänkte möjligen på en incident för tre år sedan vid Bowdoin College i den amerikanska delstaten Maine. Två studenter, både medlemmar i studentkårs­styrelsen, bjöd in till ett tequila party för att fira en kamrats födelsedag och vid tillfället försågs alla gäster med sombreros i miniatyrformat. När bilder från festen lades ut på sociala medier utbröt en storm av protester över denna ”etniska stereotypisering” och den lade sig inte ­förrän de två värdarna körts ut från sin studentbostad och åtalats. Också gästerna anklagades för ”brist på grund­läggande empati” och straffades. Styrelsen förklarade sig solidarisk med alla studenter som ”sårats eller på annat sätt påverkats av incidenten” och krävde att administrationen skulle skapa ”a safe space” – ett tryggt utrymme – för alla de studenter som varit eller känt sig drabbade av den, i första hand då mexikaner och andra latinos som ”blivit utsatta för kulturell appropriering”.

Annons
Annons

När författaren Lionel Shriver samma år höll tal vid en litteraturfestival i den ­australiska staden Brisbane gjorde hon det iförd en sombrero. Hon gjorde sig ­lustig över händelserna vid Bowdoin ­College, hon förklarade att hon själv är tysk-amerikan och att vad henne beträffar så får vem som helst hjärtans gärna iföra sig tyrolerhatt och läderbyxor. Sedan utvecklade hon sitt ämne i riktning mot litteraturen: ”Vem är det som approprierar mest? Vem tar över andra människors röster, accenter, dialekter och specifika idiom? /.../ Det är den skönlitterära författaren.”

Också när det gäller skönlitteratur har man diskuterat vem som har rätt att skriva om vem och om vad, Lionel Shriver kräver för sin del frihet. Sombreroskandalen ­symboliserar, menar hon, att vi inte har rätt att prova ­andra människors hattar och om vi verkligen tvingas ­hålla tassarna borta från andra människors erfarenheter så kommer fiktionen att självdö.

I USA är reaktionen mot kränkthetskulturen idag ett faktum. Vid årsskiftet hade 54 universitet antagit en ­dek­laration om yttrandefrihet som University of Chicago ­formulerat och som ger ”största möjliga utrymme att tala, skriva, lyssna, utmana och lära sig” och att ”diskutera ­vilket problem som helst”: 

”Självklart kommer olika personers idéer ofta och helt naturligt att kollidera. Men det är inte universitetets roll att försöka skydda individer mot idéer och ­åsikter som ter sig ovälkomna, obehagliga eller rentav motbjudande. Även om universitetet sätter stort värde på hövlighet och även om alla delar ansvaret för att upprätthålla en anda av ömsesidig respekt får hövlighet och ömsesidig respekt aldrig berättiga att man förhindrar en idédebatt, hur ­motbjudande någon eller några än kan tycka att idéerna är.”

Annons
Annons

Men tillbaka till Shriver, som är intressant eftersom hon har både rätt och fel. Hon har rätt i att författare inte ska behöva begränsas till att skriva om sig och sitt, men hon verkar blind för det faktum att etniska stereotyper har med makt och hierarkier att göra. Att leka med tyska ­stereotyper är inte lika känsligt som att leka med mexikanska, och faktum är att man i någon mening måste vara ­utsatt för att kunna klaga över mikroaggression. 

Själv är jag ­innerligt trött på folk som frågar: ”Har du tänkt på att ditt efternamn liknar namnet på en ost?” Vid det här laget ­tänker jag framför allt på de tiotals männi­skor som undrat om jag tänkt på det men jag inser ändå att jag inte har rätt att klaga. Hur ska vi göra för att skilja mellan dem som verkligen har rätt att klaga och dem som inte har det?

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons