Annons

DeporteesDeportees själfulla rock får tårarna att rinna

Umeåbandet Deportees med Thomas Hedlund på trummor, Peder Stenberg, sång, och Anders Stenberg, gitarr.
Umeåbandet Deportees med Thomas Hedlund på trummor, Peder Stenberg, sång, och Anders Stenberg, gitarr. Foto: Elin Berge

Indierockbandet Deportees har gått från att vara ett band i mängden till en udda fågel. Med sin säregna autenticitet, besjälade musik och extrema kompetens visar trion att tiden är långt ifrån ute för band som dem.

Under strecket
Publicerad

Deportees

Genre
Konsert
Var
Fasching

Det finns ingen startsträcka på Deportees exklusiva och intima spelning på trånga Fasching. Det är indierockbandets första spelning i Stockholm sedan 2016, och de har nya ep:n ”Bright eyes” att fira och testa inför publik. Tre år är bevisligen en lång tid för fansen, 350 biljetter såldes slut på ynka fyra minuter och redan innan bandet går på den lilla scenen är det trängsel längst fram.

Deportees öppnar med nya ep:ns starkaste spår ”Time is the tiger”, och stämningen är omedelbart som på en maratonspelnings upplopp. Singeln är egentligen inte en direkt upptempolåt, ändå hoppar Peder Stenberg fram och tillbaka medan resten av bandet spelar frenetiskt på sina instrument. Inte sällan fler än ett i taget. För kvällen är trion från Umeå och Vindeln, med Anders Stenberg på gitarr och Thomas Hedlund på trummor, lyxigt förstärkt med sin producent Måns Lundberg, Jennie Abrahamson och Linnea Olsson. 

Med samma intensitet förflyter hela spelningen och jag kommer på mig själv med att knappt tänka en tanke, istället bara känna, och känna mig förstådd. Så som när det blir 00-tals-nostalgiskt i ”Under the pavement – the beach”, när Peder Stenberg verkar mena varje andetag i ”Bright eyes” eller när hans lillebror Anders Stenberg spelar ömsint gråt på sin elgitarr när den tjocka ljudväggen bakom honom tystnat.

Annons
Annons

Deras sex skivor ger dem en otrolig bredd och dynamik att spela med i repertoaren.

Deportees debuterade 2004 med det Phoenix-influerade albumet ”All prayed up”, och har sedan dess sakta med en enorm envishet, trohet och ambition jobbat sig upp till en självklar del av indierock-Sverige. Deras sex skivor ger dem en otrolig bredd och dynamik att spela med i repertoaren. Lustigt nog är de 2019 ett av väldigt få band av den sorten som en gång fanns i övertal. I dag är de flesta akter alls inga band, utan artister eller rap-grupper, och Deportees känns som den där mytomspunna kackerlackan som överlever kärnvapenkriget. Men ja… på ett positivt sätt!

”Vi är tre 40-åringar som spelar rock och har släppt sex album så jag vet inte hur heta vi är” summerade Peder Stenberg det hela välfunnet i en intervju med Café nyligen. Heta är de kanske inte, men de har något viktigare. En själ att dela med sin publik.

När Deportees avslutar med att sjunga en utbroderad ”A heart like yours in a time like this” från 2011 med en tårögd publik som kör lämnar de mig full av framtidstro.

Det finns fortfarande en plats för riktigt bra organiska, klassiska rockband. Det kanske finns en ficka i framtiden.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons