Annons

Jonas Ellerström:Desmond Morris – långt liv bland apor och surrealister

Desmond Morris (född 1928) är en välkänd tv-personlighet  i Storbritannien, men bland mycket annat också konstnär och expert på surrealistisk konst. Bilden är från 2001.
Desmond Morris (född 1928) är en välkänd tv-personlighet i Storbritannien, men bland mycket annat också konstnär och expert på surrealistisk konst. Bilden är från 2001. Foto: Ken Rake/TT

Zoolog, författare, programledare i tv och konstnär. Den 92-årige Desmond Morris är i högsta grad produktiv, och har under senare år släppt två böcker om sin stora passion bredvid aporna – de surrealistiska konstnärernas liv och verk. 

Under strecket
Publicerad

Desmond Morris i sitt hem i Oxford 2011.

Foto: Mike Lawn/TTBild 1 av 2
Bild 2 av 2

Lika naturligt som det har varit för forskare att tala om strömningar och riktningar inom konsten och litteraturen, lika stor brist på etiketter tycks det råda i dag. Konstnärerna och författarna skriver inte heller längre några manifest, startar inga ismer. Det långa 1900-talets alla skolor och gruppbildningar tycks höra modernismen och dess motrörelser till, och liksom dem vara överspelade fenomen.

På sina håll finns naturligtvis motståndsfickor, poeter och bildskapare som tror på ett idéinnehåll i konsten och på tankemönster som sträcker sig längre än de individuella. I vissa fall menar de också att tidigare beteckningar fortfarande är relevanta, att begreppen inte tömts på innehåll. Surrealismen överlevde alla andra upproriska och nyskapande rörelser från förra seklet, skrev nyligen den engelske zoologen, författaren och konstnären Desmond Morris, och menar att just surrealismen fortfarande är en aktiv kraft.

Morris, som fyllde 92 i januari, är det alldeles oemotsägligt själv. För den stora publiken är han naturligtvis mest känd som författare till ”Den nakna apan” (1967), hans berömda studie av människan som djurart. Den amerikanska pocketutgåva jag köpte tidigare i år hävdar att ”Den nakna apan” hör till världens 100 mest sålda böcker; oavsett grunderna för den statistiken är det remarkabelt nog att en mer än 50 år gammal naturvetenskaplig bok fortfarande trycks i nya upplagor.

Annons
Annons

Desmond Morris i sitt hem i Oxford 2011.

Foto: Mike Lawn/TTBild 1 av 1

”Den nakna apan” har översatts till 23 språk och väckt både beundran och irritation.

”Den nakna apan” har översatts till 23 språk och väckt både beundran och irritation; på tidigt 1980-tal hölls en rättegång i New York efter det att gymnasieskolor på Long Island plockat bort boken från bibliotekshyllorna. I grunden är Morris bok helt enkelt den logiska följden av Darwins utvecklingsteori. När människan visats vara ett djur bland andra borde vi studera henne som sådan, inte fortsätta att betrakta den självbetitlade Homo sapiens som skild från andra arter. Morris hade bästa tänkbara möjligheter att göra detta, han hade lagt fram sin avhandling i Oxford redan 1954 och länge arbetat med etologisk inriktning, det vill säga studerat djurs beteende.

Desmond Morris i sitt hem i Oxford 2011.
Desmond Morris i sitt hem i Oxford 2011. Foto: Mike Lawn/TT

Desmond Morris lika enkla som geniala och ännu 1967 svårt provokativa idé var alltså att objektivt iaktta människans beteendemönster, inte som en psykolog eller sociolog utan som en utanförstående observatör. Läst i dag är ”Den nakna apan” – titeln syftar naturligtvis på människo­djuret – fortfarande en spännande bok, men har föga förvånande inte samma sprängkraft som då den publicerades under den psykedeliska revolutionens år 1967. Det betyder inte att Morris välskrivna, välargumenterade och aldrig ytligt utmanande studie av människans långtifrån ädla natur inte kan återfå sin subversiva potential. Människan har en tendens att se vad hon vill se i sina speglar, liksom att förtiga eller förtränga de rön som inte stämmer med hennes självbild.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Morris fortsatte att publicera böcker om människan och om hennes förhållande till sina fränder bland djuren. Kanske gick det på rutin så småningom – ”Det mänskliga menageriet” (1969) och ”Människan – en fälthandbok” (1977) är tveklöst bra böcker utefter samma argumentationslinjer som ”Den nakna apan”, men 80-talets böcker om hundar, katter och hästar med undertitlarna ”varför de är som de är och gör som de gör” gled ut i ett populärvetenskapligt moras.

Nu är Desmond Morris uppenbarligen en naturligt och ohejdbart produktiv person. Inkomsterna från ”Den nakna apan” (12 miljoner sålda exemplar) hade gått att slå sig till ro på, men Morris fortsatte att vid sidan av sitt arbete på London Zoo och för tv-bolaget Granada, åt vilka han gjorde han mängder av tv-program om djurs beteende, skicka ut böcker i en strid ström. Det är bara för den intresserade läsaren att sålla i flödet, att ta det fullgångna med det halvinspirerade. Morris bok om läktarkulturen, ”Fotbollsfolket” (1981) var exempelvis för en svensk publik men även för stora delar av den engelska långt före sin tid.

Först på senare år har Desmond Morris emellertid skrivit ett par böcker om det område som varit hans stora engagemang vid sidan av etologin, och det ända sedan tonåren, nämligen den surrealistiska bildkonsten. Det kan tyckas överraskande att en naturvetenskapsman är så upptagen av en visserligen högst medvetet och avsiktligt irrationell konstriktning som surrealismen, men Morris är inte den enda akademiska eller populärvetenskapliga forskare som haft detta dubbla intresse och betraktat det som självklart och berikande. Jag tänker på den svenske filosofen och författaren Jan Berg, verksam vid Technische Universität München, som översatte Paul Éluard och André Breton parallellt med att han redigerade en Gesamtausgabe av den mycket logiske tyske logikern Bernard Bolzano.

Annons
Annons

Desmond Morris, uppvuxen i Swindon, kom under studieåren i kontakt med den surrealistgrupp i Birmingham, Englands andra stad, som leddes av målaren Conroy Maddox. Han hade sin första soloutställning 1948, vid 20 års ålder, och debuterade i rikshuvudstaden på det legendariska Lonon Gallery två år senare, med en utställning han delade med Joan Miró. När Morris nu vid hög ålder ser tillbaka på den här tiden gör han det med både glädje och klarsyn – han reste till Paris bara några år efter krigsslutet och sökte upp surrealistkaféerna men fann inget av 1920- och 30-talens intensiva debattklimat och experimentlusta, bara spöket av en rörelse som hade varit helt omvälvande men nu tappat hållning och styrfart.

Kanske fanns det rentav mer energi i de engelska grupper som leddes av Maddox respektive den egensinnige exilbelgaren E L T (Édouard Léon Théodore) Mesens och hans ställvis rätt upp och ner bisarra rival, tsarättlingen Tony del Renzio. Käbblet och antagonismen och palatsrevolutionerna var inte olika de kring André Breton i Paris, men i och med att de engelska grupperna varit senare i starten och inte behövt fly landet under kriget – låt vara att den kontinuerliga verksamheten tog en paus – fanns det mer energi till förnyat arbete efter 1945.

Det är en underbart väl redigerad och formgiven bok, med ett bildmaterial som i så gott som samtliga fall lyckas vara spännande

För Desmond Morris har surrealismen, och specifikt den surrealistiska bildkonsten och filmen, fortsatt att vara ett livselixir. Flera böcker om och med hans måleri har publicerats, den viktigaste är väl ”The surrealist world of Desmond Morris” (1991) av Michel Remy, den främste kännaren av den brittiska surrealismen. Men även planschverket ”The secret surrealist: The paintings of Desmond Morris” (1987), med inledning av Philip Oakes, ger en god översikt (fram till sitt publiceringsdatum, såklart) av Morris inte alltid självständiga men alltid entusiastiska bildvärld. Han är en sann surrealist i så måtto att han inte gett sig ut på någon konstnärlig karriär – han målar som det viktigaste ledet i utforskningen av sig själv som människa.

Annons
Annons

Här möter forskarens blick och skärpta uppmärksamhet det egna undermedvetna. Och när Morris nu i två sena böcker upprättat en personlig katalog över den surrealistiska konsten är det framför allt målarnas och skulptörernas liv han intresserat sig för. Konstvetenskapliga analyser vill han inte företa sig, hävdar han på ett par ställen i ”The lives of the surrealists” (2019), vilket inte hindrar att han gör utomordentliga iakttagelser kring Eduardo Mattas mer biomorfa än i vanlig mening föreställande målningar. Konsten är liv, livet konst: denna romantiska, tidigmodernistiska och inte minst surrealistiska grundsats är också den 90-årige Desmond Morris.

I ”The lives of the surrealists”, utgiven av klassiska konstboksförlaget Thames & Hudson, avhandlar Morris 32 europeiska och amerikanska surrealister, från Eileen Agar till Dorothea Tanning. Det är en underbart väl redigerad och formgiven bok, med ett bildmaterial som i så gott som samtliga fall lyckas vara spännande, oväntat och ändå illustrativt och klargörande. Den två år tidigare boken ”69 surrealists” är utgiven på ett mindre, walesiskt förlag, har å andra sidan inga bilder alls och är närmast amatörmässigt formgiven. Innehållsligt är den oupphörligt spännande, eftersom Morris här tar upp mindre omskrivna konstnärer, figurer ur den internationella surrealismens marginaler som, bara för att ta några exempel, skotskan Ithell Colquhoun, belgaren Leo Dohmen, nyzeeländaren Len Lye och engelskan Edith Rimmington.

Morris är bäst när han skriver om personer han känt eller haft kontakt med, och de är för all del inte bara britter. Hans gamle medutställare från det av Mesens (med Institute of Contemporary Art-grundaren Roland Penroses pengar) drivna London Gallery, Joan Miró, kom femton år senare till London och ville besöka Morris arbetsplats, London Zoo. Morris ordnade en specialvisning för Miró och beskriver med underbar detaljrikedom och fascination hur Miró förhöll sig till de utvalda djuren och tvärtom. Lee Miller, gift med Penrose, tog ett foto av den katalanske konstnären (för övrigt kanske den störste inspiratören för målaren Morris) med en hornkorp sittande på handleden. Morris mindes en tidig Miróteckning av en orm och tog med honom till reptilhuset, där han inte utan risk – Miró var ingen storväxt person – draperade en enorm pyton runt konstnärens axlar, armar och midja. Miró vacklade under ormens tyngd men återfann balansen och stod stolt och leende med ormen som en extra, organisk kostym runt sig.

Lite synd är det kanske att Desmond Morris valt att skriva om surrealisterna en och en. Böckerna blir mer en antydan till det större porträtt som hade varit möjligt, av en rörelse som i sina bästa stunder var en livshållning snarare än en konstriktning. Men faktarikedomen, de många mindre kända namnen och författarens engagemang kompenserar väl.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons