Annons

Kristoffer Leandoer:Despentes är en Balzac för vår tid

I höstas kom den sista delen i Virginie Despentes 1200 sidor långa trilogi om den olycksdrabbade skivhandlaren Vernon Subutex. Som få fångar Despentes ­stämningen i ett samhälle präglat av terror och social instabilitet och hennes ­mäktiga verk blir därför både ett samtidsdokument och en provisorisk utopi.

Under strecket
Publicerad

Virginie Despentes är en av Frankrikes mest intressanta samtida författare. I höstas kom den sista delen i hennes uppmärksammade trilogi om Vernon Subutex.

Foto: IBL Bild 1 av 1

Virginie Despentes är en av Frankrikes mest intressanta samtida författare. I höstas kom den sista delen i hennes uppmärksammade trilogi om Vernon Subutex.

Foto: IBL Bild 1 av 1
Virginie Despentes är en av Frankrikes mest intressanta samtida författare. I höstas kom den sista delen i hennes uppmärksammade trilogi om Vernon Subutex.
Virginie Despentes är en av Frankrikes mest intressanta samtida författare. I höstas kom den sista delen i hennes uppmärksammade trilogi om Vernon Subutex. Foto: IBL

Historien om vår tid är alltid en annan än den man tror och berättas alltid på ett ­annat sätt och från ett annat håll än det vi lärt oss att rikta våra förväntningar mot. Kanske måste man inte ta sig till maktens boningar, kanske är det Zadie Smiths ”Swing time” och historien om två danstokiga tjejer från Kilburn High Road som skär det vassaste snittet genom MTV-­generationens reträtt från den riktiga världen in i föreställningarnas. Den gamla punkaren Virginie Despentes – som för övrigt tagit plats i årets jury för Goncourtpriset – tar samtidsskildringen ännu längre bort från de media- och maktcentrum där den förväntas uppehålla sig. Med första delen av sin romantrilogi ”Vernon Subutex” annonserade Despentes år 2015 sin avsikt att åstadkomma en brett upplagd krönika över dagens Frankrike, en veritabel rundmålning, en samtidsfresk. Hennes tillvägagångssätt var att konsekvent vända sig bort från de platser där de politiska besluten fattas till de platser där dessa beslut växlas in i konsekvenser. Det är offren som intresserar Despentes, enbart offren.

Annons
Annons

Virginie Despentes är född 1969 i Nancy i nordöstra Frankrike och debuterade 1993 med romanen ”Baise-moi”. Med debattboken ”King Kong Théorie” (2006) fick hon epitetet ”drottning av skräpfeminismen”, féminisme trash, genom att konsekvent dra varje teori, varje tecken på samhällelig obalans, till dess mest blodiga konsekvens: hennes läsare bör ha hört till dem som blev minst förvånade över de senaste årens terrordåd; sådana har Despentes redan beskrivit minutiöst i romanen ”Apokalyps baby” (på svenska 2012).

Huvudpersonen Vernon Subutex är en medelålders ­ensamstående man med god smak och kvinnotycke, innehavare av den i punk- och rockkretsar smått kultförklarade skivaffären Revolver som efter 25 år faller offer för digitaliseringen och tvingas i konkurs. Vernon är till en början en extremt igenkännlig typ, den åldrade rockaren som börjat bli sina egna minnens parasit och anser att allt var bättre förr: en människa med god smak men med låg initiativförmåga vars utanförskap är ett resultat av livslång vägran att delta i samhället lika mycket av bekvämlighet som utifrån ett genomtänkt ideologiskt val. Han lever ändå relativt gott på sitt lager när han handgripligen vräks från sin lägenhet och hamnar på gatan med inga andra tillgångar än sitt Facebookkonto, telefonens adresslista samt den avlidne rockstjärnan Alex Bleachs efterlämnade och outgivna inspelningar. (Romanen får också ett thrillerelement genom att dessa inspelningar antas ha ett extremt högt marknadsvärde och därför jagas av ljusskygga element.) 

Annons
Annons

Med hjälp av sin Facebookstatus försöker Vernon i det längsta dölja att han i praktiken blivit hemlös och övernattar än här, än där, tar sig från nattkvarter till nattkvarter, från bortförklaring till bortförklaring, och blir allt mindre kräsen och allt mer kantstött under resans gång. På så sätt utför han en odyssé genom det samtida Paris som på samma gång är en nedåtgående spiral genom ett samhälle som, i likhet med vårt, bestämt sig för att det inte längre behöver omfatta alla sina medborgare med samma ­omsorg. Vernon möter nyrika och nyfattiga, börsklippare och snabbköpskassörer, avdankade porrstjärnor och papperslösa, hackers, kontorsråttor och före detta basister i en gång lovande punkband. Det är samma obevekliga sociala nedåtrörelse som i 1800-talsklassiker som Balzacs ”Pappa Goriot” eller dansken J P Jacobsens ”Fru Marie Grubbe”. Första delen av romantrilogin slutar med att Vernon tar ett oåterkalleligt steg i sin deklassering från egenföretagare och butiksägare: han flyttar ut på gatan och tillbringar sin första natt som hemlös. 

Jag uppfattar Despentes som ganska ointresserad av det som brukar kallas ”samtidsmarkörer”. Hon skildrar människor som lever helt i nuet och det hennes radar fångar in är olika aspekter av denna fångenskap. Despentes stänger in sina gestalter i samtiden även mentalt. På sin höjd tillåts de längta efter vinylskivan, i övrigt får de leva med smartphones, terrorism, gps, teveserien ”The walking dead”, ett växande prekariat och en alltmer ­utbredd rasism och sexualisering. De lever i en värld utan transcendens och utan minne, en värld där en viss typ av ansträngningar inte ens är värda att fingera: ”Ingen gör anspråk på att vara intellektuell längre.” De är instängda
i ett finmaskigt nät av konsumtion, tillgängliga dygnet runt. Despentes nekar sin litterära text varje möjlighet att slippa ut ur nuet. ”Vernon Subutex” är helt solidarisk med sina gestalter och delar deras villkor: det här är litteratur som inte utspelar sig mot en horisont av tidigare litteratur. Den är utan anspelningar, utan historia. I likhet med Michel Houellebecq använder Despentes också ett avsiktligt tonlöst, platt språk, även om hennes tillåter sig en ­betydligt högre grad av energitillförsel från samtidsspråket, slang, modeuttryck, hur folk faktiskt pratar med varandra.

Annons
Annons

Som läsare tror man sig förstå vart det är på väg, man tror att Vernons fall genom samhällslagren bara ska fortsätta, tills rundmålningen är fullbordad och Despentes skrivit sin version av Balzacs ”Den mänskliga komedin”. Men ­redan i ”Vernon Subutex 2” visar det sig att det inte alls är författarens avsikt: hon vill ta sin berättelse långt bortom realismens domäner. Det som intresserat henne med Vernon Subutex förvandling till uteliggare är inte möjligheten att skildra ett representativt tvärsnitt, utan tvärtom att identifiera särskilt utsatta zoner, särskilt utsatta grupper i samtiden och förlägga sin berättelse där. 

Efter att ha ådragit sig en skada är Vernon ovanligt ­fåmäld och slår sig till ro under ett träd i parken. Undan för undan börjar människor söka sig till honom. Först är det andra uteliggare, missbrukare, men sedan blir det de missnöjda och utstötta – marginaliserade av alla schatteringar. 

De utstötta? Vem sökte sina lärjungar där? Från helig dåre med en lätt buddhistisk touch förvandlas den forne skivhandlaren gradvis till frälsargestalt, Jesus Kristus, som återkommit i skepnad av en åldrad rock-dj, och den avlidne popstjärnan Bleach blir Johannes Döparen, ­föregångaren som varskodde om hans ankomst. Mycket motvilligt befinner sig Vernon i centrum och ser så småningom till att göra det enda han någonsin gjort i centrum för människors uppmärksamhet: han spelar musik för dem.  

Samma dag som första delen i ”Vernon Subutex” kom ut förändrades förutsättningarna för hela trilogin. Det var nämligen den 7 januari 2015, samma dag som Houellebecqs ­”Underkastelse” kom ut, och samma dag som attacken mot Charlie Hebdo ägde rum. Det kan tyckas otroligt att fiktionen och verkligheten företar ett så samtidigt anlopp mot undergången, ändå är det sant: den 7 januari 2015 är inget datum som kommer att försvinna ur det franska minnet i första taget.

Annons
Annons

Men om trilogin till en början skildrar ett samhälle där terrorattackerna är omedelbart förestående, ett samhälle ­dominerat av våld och hot om våld – ett samhälle på väg mot Charlie Hebdo och Bataclan – så avslutas den i ett samhälle där Charlie Hebdo och Bataclan faktiskt har hänt. Precis som Proust fick skriva in första världskriget i sitt pågående romanprojekt, får Despentes skriva in verkliga terrorhandlingar i sin stora romanexposé över terrorns klimat: historiens gång blir ett test på respektive ­romans förmåga att omfatta verkligheten inom sina egna berättarmässiga ramar, ett hållfasthetsprov av den verklighetsmodell man konstruerat. I Prousts händer blir första världskriget till en mörk kaotisk tid som påskyndar de ­sociala omkastningar som påbörjats av erotikens och ambitionens krafter. Hos Virginie Despentes blir terrordåden mer en bekräftelse, ett kvitto på något som hennes romanfigurer vet, en panik de redan känner inför människor i kollektiv: under socialiseringens tunna hinna väntar våldet. När nu i höst ”Vernon Subutex 3” kommit ut och fullbordat trilogin kan man överblicka ett projekt som med tre romaner om sammanlagt 1200 sidor text redan genom sitt blotta omfång är unikt i samtidslitteraturen. På vilket sätt särskiljer sig Despentes bild av dagens Frankrike från andras?

Precis som Houellebecqs romaner är romantrilogin ”Vernon Subutex” i formell mening science fiction genom att den skildrar ett tänkt scenarios framtida konsekvenser. Det intressanta är kanske inte huruvida den mot­villige sektledaren även blir religionsstiftare, utan att Despentes verkligen ansträngt sig för att inom det tänk­baras ramar skapa en provisorisk utopi, visa hur man praktiskt kan leva i ett samhälle som stöter ut och övervakar på samma gång, ett samhälle på kant med det levande. I korta stycken är ”Vernon Subutex” en sekulär predikan, konfessionslös buddhism, där vägen till befrielse går genom att sluta vilja ha något, sluta begära, sluta frukta: ”Vernon är inte längre rädd, varken för ledan eller ensamheten, tystnaden eller mörkret.” Det är en nomadisk livsform utanför nätets och bekräftelsesökandets fångst­armar som här kommer till uttryck.

Annons
Annons

Det svåraste är att acceptera att allt förändras. ”Vernon Subutex” är framför allt ett porträtt av en generation född på 1960-talet, den sista av efterkrigsgenerationerna som fått det stadigt bättre och som krävt att få visa sina känslor direkt, utan att behöva artikulera sig först, en generation som i första hand uttryckt sig genom sina konsumtionsmönster och som nu på delvis goda grunder undrar om den lyckats göra sig förstådd. När jag läser Olivia Laings skildring i ”Den ensamma staden” av New Yorks underjordiska queerscen på 1970-talet tycker jag mig identifiera den provisoriska utopi som Despentes skisserar i sin mäktiga trilogi. Det är en konstnärlig och politisk utopi som, med Laings ord, med nödvändighet skapas av ”riskvilliga individer som ingick i oppositionella subkulturer, människor som formulerade nya idéer om sexualitet, konst och social rättvisa”.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons