Annons

Ulla Gudmundson:Det andliga kulturarvets materialla boningar

Sofia Lilly Jönsson tilldelas Per Beskows pris 2020 för yngre akademiker/skribenter som verkar inom mötet mellan teologi, samhälle och kultur.
Sofia Lilly Jönsson tilldelas Per Beskows pris 2020 för yngre akademiker/skribenter som verkar inom mötet mellan teologi, samhälle och kultur. Foto: Rickard L Eriksson

Att byggnader och föremål bär på en inre mening visar författaren och musikern Sofia Lilly Jönsson i sin egensinniga tankebok ”Arosia”. Hon skriver ur ett svenskkyrkligt perspektiv men slår broar till det katolska.

Under strecket
Publicerad

När jag som femåring tvångskommenderats till högmässan i Rättviks kyrka brukade jag roa mig med följande fantasi: jag klättrade upp i den bakersta ljuskronan, satte den i gungning, slängde mig med ett apsprång till nästa, satte den i gungning, krokade armen om basen till triumfkrucifixet, kröp längs bjälken och gömde mig i predikstolens baldakin. 

Så kan ett barn skapa sin egen mening när det ställs inför en ogenomtränglig vägg av ljud, ljus och ord. Numera sjunger jag, läser med och förstår meningen med det som sker. Men den imaginära klättringen i ljuskronor och krucifix dyker upp i minnet när jag läser Sofia Lilly Jönssons bok "Arosia. En berättelse om människor och musik i Västerås stift" (Gidlunds förlag). Inte för att Jönsson rekommenderar just den aktiviteten, men hon tycker att det finns fler fysiska aspekter av kyrkorummet att uppleva än att sitta i bänken. De dolda vrårna och deras funktion. Sakristian, där prästen tar på alba och mässhake inför altartjänsten. Orgelläktaren – klättra runt bland piporna, sitta på pallen, känna på pedalerna. Se på storskärm en skicklig organists händer löpa över klaviaturen medan Bachfugan strömmar ut i rummet.

Annons
Annons

”Man får läsa som man vill”, skriver Jönsson. ”Jag drar och nystar i många trådar, men trådarna kommer från samma nystan.”

”Arosia” är en egensinnig bok, en blandning av essä och reportage, med det starkt personliga, ibland provokativa, anslag som utmärker Jönsson som skribent. Hon skriver utifrån en kristen resonansbotten. Det bärande temat i boken är, som undertiteln anger, den kristna trons konkreta gestaltning i en specifik kyrka, ett specifikt stift. Men boken har ett vidare kulturpolitiskt syfte. Den ställer uppfordrande frågor, inte nya men sådana som måste ställas om och om igen: hur förhåller sig, med Nobelpristagaren Olga Tokarczuks ord, vårt ”skrovliga” nu till vårt ”glatta” förflutna? Vilka är idag de heliga platser som kräver av oss att stanna upp och lyssna? Vad skiljer tradition från kulturarv? Kan det riktigt gamla ibland visa sig vara det mest progressiva? 

Jönssons syn på modernitet påminner om sociologen Bruno Latours: inte en linje men en myggspiral, ständigt nya cirklar där det gamla finns kvar som en del. Tankesprången i ”Arosia” är många. De utvecklas inte men ger impulser. Högt och lågt, handfast och sublimt blandas. Erich Auerbach, författare till klassikern ”Mimesis”, såg just det som typiskt för kristendomen. ”Man får läsa som man vill”, skriver Jönsson. ”Jag drar och nystar i många trådar, men trådarna kommer från samma nystan.”

En av trådarna är strävan att utforska det som döljer sig bakom fasaderna, det omedelbart tillgängliga. Att urskilja de byggstenar som bildar helheter. Frilägga rotsystem. Det handlar både om rum och om tid. Den rumsliga ramen för berättelsen är staden Västerås (Arosia är Västerås latinska namn). Västerås har spelat en framträdande roll i Sveriges historia, både den politiska och den kyrkliga, två sfärer som, påpekar Jönsson, länge inte gick att skilja åt. År 1164 nämns för första gången Västerås som stiftsstad. Det är, slår det mig, samma år som en berömd fransk abbedissa vid namn Héloise dör och begravs vid sin älskades, filosofen Pierre Abélards, sida. Abélard betonade, liksom Sofia Lilly Jönsson, förnuftets och det fria sökandets roll i tron. Han pekar framåt mot reformationen, där Västerås riksdag 1527 brukar ses som det formativa ögonblicket för svensk del.

Annons
Annons

”Min ingång i berättelsen är att gå in i staden”, skriver Sofia Lilly Jönsson. Hon nöjer sig inte med det. Hon vill tränga djupare.

I själva verket var ju brytningen med katolicismen en utdragen ideologisk kamp, stift för stift och församling för församling. Många bruk blev kvar – den svenska reformationen var, som Jönsson påpekar, mild jämförd med den tyska: det är inte svårt för en nutida svensk att känna sig hemma i en katolsk mässa. Västerås stift har en katolsk-luthersk ekumenisk tradition. I Svenska kyrkans kapell i kryptan under birgittinerklostret vid Piazza Farnese i Rom sitter Västerås stiftsvapen: ett minne från Andra Vatikankonciliet då stadens biskop var luthersk observatör. Jönsson skriver ur ett svenskkyrkligt perspektiv, men hon slår broar till det katolska. Inte minst gäller det just rumsligheten – att byggnader och föremål bär på en inre mening. Inuti det materiella kulturarvet finns det immateriella, andliga. 

”Min ingång i berättelsen är att gå in i staden”, skriver Sofia Lilly Jönsson. Hon nöjer sig inte med det. Hon vill tränga djupare. I stället för att bo på hotell insisterar hon på att bo i det enda, knappt använda sovrummet i den gamla komministerbostaden intill domkyrkan. ”Det finns något i det här huset som jag behöver komma i kontakt med.” Jag tror inte det handlar om mystik, utan om fenomenologi: att fysiskt, rumsligt, försätta sig i samma läge som de människor man vill lära känna ur historien. Utsikten från sovrummet mot domkyrkan har knappast förändrats under de århundraden som Jönssons berättelse handlar om. 

Annons
Annons

Och det är just människorna och deras berättelser, det som traderats, som Jönsson vill lyfta fram. Vi möter Johannes Rudbeckius, biskopen som med myndig hand byggde upp en luthersk prästutbildning och gjorde Västerås till ett ledande kyrkomusikaliskt centrum i norra Europa. I Rudbeckius dagbok, ”anteckningar, att göra-lista och kassabok” blandas stort och smått, från att köpa en ”räffskinsmössa åt Erich” till en politisk dagordning över vad som bör beslutas i riksdagen. 

Vi människor vill se rytm och mönster i en kaotisk värld. Jönsson strukturerar sin berättelse efter årtal – 1619 när Rudbeckius tillträder som biskop, 1819 när Johan Olof Wallin blir domprost i Västerås, 1919 när en legendarisk körledare, Bror Samuelson, i Västerås föds. Under Wallins tid i staden publiceras det verk som ska bevara hans namn till eftervärlden – den wallinska psalmboken från 1821. Avsnitten i ”Arosia” om den svenska psalmskattens historia hör till de mest fascinerande i boken. Här möter den bildade kulturen folket. Psalmboken var, påpekar Jönsson, länge den enda bok som flertalet svenskar hade tillgång till. ”Psalmbokskristendom” är inget förklenande uttryck. Den är, skriver Jönsson, en levande fromhetstradition där psalmerna spelar en viktig roll. Inte minst Wallins egna psalmer är mättade med teologi.

Jönsson konstaterar att Vänsterpartiets Rossana Dinamarca inte var så fel ute när hon anklagade dåvarande utbildningsministern Jan Björklund för att med tillåtande av psalmsång i skolan främja ”indoktrinering”. Psalmsången har faktiskt ett didaktiskt syfte, påpekar Jönsson. ”Men vad är det som är så farligt med tro?” frågar hon, provokativt. 

Annons
Annons

Det är spännande att läsa om hur statskyrkan i början av 1800-talet utmanades av en folklig väckelserörelse, med enkla, sångbara budskap och melodier som gick att ta ut på cittra eller gitarr. Jönsson beskriver också den kyrkliga överhetens ansträngningar att med orgelns hjälp standardisera den folkliga psalmsången. Dråplig är anekdoten från Boda i Dalarna, där församlingen envisas med att sjunga ”Den signade dag” på den gamla koralmelodin och överröstar den arme klockaren. Folkkoralerna har, påpekar Jönsson, en tonalitet som är släkt med den gregorianska. 

Mitt eget starkaste minne från tiden som ambassadör i Vatikanen är att se ett svenskt luciatåg skrida uppför Peterskyrkans mittgång, sjungande ”Bereden väg för Herran” på den gamla bodakoralmelodin. Men den som hör en återuppstånden medeltid bedrar sig delvis. ”Bereden väg” skrevs 1812, för Wallins psalmbok, av den finlandssvenske diktaren Frans Michael Franzén. Vad vi i själva verket hör är ett exempel på hur den wallinska psalmboken trängt ner i och slagit rot i folkdjupet.

Jönsson har en bakgrund som musikkritiker, bland annat här i SvD. Hennes bok är tillägnad ”körerna”, underförstått Västerås kyrkokörer. Körsång och dess villkor är ett av bokens bärande teman. Musiken är immateriell, men också här finns en påtaglig rumslighet och sinnlighet. Människokroppen, med lungor, struphuvud, stämband, är klanglådan som frambringar den. Också här handlar det om att nå bakom det omedelbara. ”Konsten skapar illusionen om sin egen värld, som vi får besöka ibland. Jag vill spräcka den illusionen”, skriver Jönsson. Först förstår jag inte, och blir irriterad. När jag vänder blad klarnar det. ”Musikalisk repetition är som att bygga med Lego. Bitar som fogas samman och delas upp, bryts sönder från en helhet, putsas och sätts samman igen.”

Annons
Annons

Musiken är immateriell, men också här finns en påtaglig rumslighet och sinnlighet.

Jag tror att det som Jönsson beskriver är processen för att nå det som litteraturvetaren Kjell Espmark kallat ”den andra enkelheten”. Att gå i närkamp med ett spretigt stoff, smälta samman det till en helhet som i efterhand tycks självklar. Här krävs, påpekar Jönsson, oförskräckt disciplin, krav, hårt arbete. ”Det är roligt att vara bra på det man gör. Det stärker självkänslan, gör att man växer.” 

Att sjunga i kör är att underordna sig körledaren, men också sin egen bekvämlighet. ”Stämkamraternas röster, de andra stämmorna. Att stå ut, härda ut i väntan, lång väntan, på när andra övar sin stämma, på sin tur.” Och samtidigt, som en av de intervjuade körledarna manar: Ta plats! Ta ansvar! Att sjunga i kör ger ovärderlig livskunskap, hävdar Jönsson. 

Jag är beredd att tro det. Kanske kan man säga: en övning i att realisera det allmänna bästa, Thomas av Aquinos bonum comune. Balansen mellan, å ena sidan, vår individuella frihet och vårt ansvar och, å den andra, vårt beroende av andra och nödvändigheten av att kunna hålla tillbaka det egna jaget för helhetens skull. Det är en av många reflexioner som föds ur Sofia Lilly Jönssons bok.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons