Annons

”Det är absurt att kalla medvetandet en illusion”

Länge ansågs naturvetenskaplig forskning kring medvetandet som ”flum”. Nu hoppas forskare att snart kunna mäta medvetandets processer. ”Att kalla medvetandet en ’illusion’ är absurt”, säger vetenskapsjournalisten Per Snaprud.

Under strecket
Publicerad

Tack vare vetenskapsjournalisten Per Snaprud har intresset för det tidigare flummiga ämnet ”medvetandet” fått en extra skjuts i sommar.

Foto: Lars Pehrson

"Medvetandet är den största existentiella fråga jag kan komma på", säger Per Snaprud. Han har själv antagit ett offentligt vad om att det till 2029 ska finnas en tillförlitlig "medvetandemätare".

Foto: Lars Pehrson

Tack vare vetenskapsjournalisten Per Snaprud har intresset för det tidigare flummiga ämnet ”medvetandet” fått en extra skjuts i sommar.

Foto: Lars Pehrson
Tack vare vetenskapsjournalisten Per Snaprud har intresset för det tidigare flummiga ämnet ”medvetandet” fått en extra skjuts i sommar.
Tack vare vetenskapsjournalisten Per Snaprud har intresset för det tidigare flummiga ämnet ”medvetandet” fått en extra skjuts i sommar. Foto: Lars Pehrson

Du blir jublande glad när du hittar något som du har letat efter, och finstämd av stillheten i en solnedgång över mojnat hav. Du vet att din älsklingsfärg är blått och hur det känns att minnas en märklig dröm när du vaknar.

Visst är det ändå ”något” att vara just du där inne i kroppen!

Men till skillnad från blodvärden och syreupptagningsförmåga har forskarna hittills inte kunnat mäta dina subjektiva upplevelser. Och det var inte länge sedan som ämnet ”medvetandet” var hopplöst flummigt i naturvetenskapliga kretsar.

Men nu går det att bedriva empirisk forskning också på klardrömmar, nära döden-upplevelser och sömninlärning. Medvetandet börjar bli akademiskt rumsrent. I sommar har intresset dessutom fått en extra skjuts tack vare en svensk vetenskapsjournalist.

Annons
Annons

– Numera är det få som säger att medvetandet inte finns över huvud taget. Att kalla det en ”illusion” är absurt, säger Per Snaprud vars bok ”Medvetandets återkomst” kom ut i maj (Natur & Kultur). Där berättar han inte bara om var forskningen befinner sig just nu, utan också hur han råkat få en avgörande roll i vadslagningen om att komma medvetandets gåta på spåren.

Storyn är så bra att tidskriften New Scientist nappade – och Per fick skriva en artikel om ”medvetande-vadet” och vetenskapens svåraste problem.

Så här gick det till: I juni 1998 deltog filosofen David Chalmers och neurovetaren Christof Koch i en internationell konferens om medvetandet i Bremen. Per Snaprud var där och fick en intervju med Chalmers som nämnde en vadslagning som hade ägt rum på natten.

Frustrerad över att forskningen gick så långsamt hade Christof Koch satt en låda vin på att det inom 25 år skulle gå att mäta spåren av en subjektiv upplevelse i hjärnan. David Chalmers hade satt emot. Inte ens en minsta lilla byggsten av medvetandet skulle gå att fånga än på flera hundra år. Men jakten på ”medvetandets neurala korrelat” som Koch lanserat hade fått fart och handlar om att försöka fastställa de biologiska processer i hjärnan som korrelerar, går hand i hand, med en människas medvetna upplevelse.

Christof Koch förestår i dag forskningscentret Allen Institute for Brain Science i Seattle och har nyligen fått en dryg miljard kronor (120 miljoner dollar) för att kartlägga hjärnan ur alla aspekter. Bland annat vill han göra det möjligt att mäta medvetandet.

Annons
Annons

Den australiske filosofen David Chalmers står fast vid att sådant inte räcker som förklaring till varför medvetandet över huvud taget finns, det han för länge sedan formulerade som the hard problem. Per Snaprud reder ut:

– De lätta problemen menar han är de som går att lösa: hur vi lagrar information, pratar och spelar schack. Varför processerna också har den subjektiva upplevelsen kopplad till sig kallas för det svåra problemet: Varför det känns som något att vara den där schackspelaren.

Vad gör dig själv så intresserad?

– Som doktorand på Karolinska institutet på 1990-talet skulle jag obducera en hjärna. Jag tänkte på hur den där köttbiten kan ge upphov till det inre perspektivet. Vilket mirakel! Medvetandet är den största existentiella fråga jag kan komma på.

Som doktorand skulle jag obducera en hjärna. Jag tänkte på hur den där köttbiten kan ge upphov till det inre perspektivet. Vilket mirakel!

Då stod tvisten mellan dem som menade att materia och medvetande är två helt olika saker, och dem som sa att världen består av medvetslös materia som under vissa förutsättningar får ett medvetande. I marginalen fanns de som tänkte att ett slags världssjäl måste finnas i allt. Det var för flummigt för Per Snaprud.

I dag har idén om att all materia har någon aspekt av medvetande blivit en bubblare i modern medvetandefilosofi och vissa ser den som en lösning på the hard problem.

Denna så kallade panpsykism var för Per länge rent ”larv”, som han säger. Men vid middagen efter en medvetandekonferens i Sverige 2015 hamnade han bredvid Galen Strawson, en analytisk filosof som låg nära Pers eget matematiskt logiska sätt att tänka. Under deras samtal studsade Per till efter en replik av Strawson: ”Det finns inget belägg för att något i universum saknar upplevelse …”

Annons
Annons

"Medvetandet är den största existentiella fråga jag kan komma på", säger Per Snaprud. Han har själv antagit ett offentligt vad om att det till 2029 ska finnas en tillförlitlig "medvetandemätare".

Foto: Lars Pehrson
"Medvetandet är den största existentiella fråga jag kan komma på", säger Per Snaprud. Han har själv antagit ett offentligt vad om att det till 2029 ska finnas en tillförlitlig "medvetandemätare".
"Medvetandet är den största existentiella fråga jag kan komma på", säger Per Snaprud. Han har själv antagit ett offentligt vad om att det till 2029 ska finnas en tillförlitlig "medvetandemätare". Foto: Lars Pehrson

– Först satte jag honom i tokfacket. Men han kändes som en rationell tänkare, så jag började läsa hans uppsatser. Han tog panpsykismen på allvar. Hans argument är att om det bara finns en sorts stoff i universum, och om man inte kan tro att medvetandet uppstår ur något medvetslöst, då måste all materia innehålla medvetande.

Enligt panpsykismen är medvetandet i de minsta partiklarna på en lägsta nivå och bara som små svaga ”gnistor”. Sedan kan de flyta samman till en högre nivå hos varelser med högre medvetande, som i en mänsklig hjärna.

Vad anser du själv om att all materia har ett medvetande?

– Min sura inre naturvetare kan inte hitta ett avgörande problem med det. Men sedan kommer frågan hur dessa små gnistor kan kombineras till den stora brasan som är mitt medvetande nu?

Min sura inre naturvetare kan inte hitta ett avgörande problem med att all materia har ett medvetande. Frågan är hur dessa små gnistor kan kombineras.

Detta är panpsykismens värsta utmaning och kallas ”kombinationsproblemet”. En del forskare förklarar det med hjälp av en gråsten. Nej, den är inte medveten, men dess komponenter kan ha medvetenhet. Nej, bara för att varje proton har ett minimalt medvetande, behöver dessa inte kunna flyta ihop till något större som därmed blir tänkande, menar de.

Annons
Annons

– En gråsten har inte de förutsättningar som krävs för att medvetandets små gnistor ska kunna kombineras, säger Per Snaprud. Däremot verkar våra hjärnor ha det. Men exakt hur får de där förutsättningarna små gnistor att flyta ihop till något stort …

Och när detta sker, vad är då medvetandet?

Forskarna har extremt vaga svar, tycker Per Snaprud.

– En vanlig definition är att det är något som försvinner med drömlös sömn och återuppstår när vi vaknar. Jag förklarar det helst med ”att vara medveten känns som något snarare än som ingenting” – men det är förstås också väldigt vagt.

Per Snaprud har en naturvetenskaplig syn på världen och tycker samtidigt att det panpsykistiska perspektivet gör den vackrare och mer intressant. Visst kan man beskriva ett bi som en automat styrd av kemiska processer, men det gör också den naturvetenskapliga bilden av världen litet avförtrollad.

– Då låtsas man som att medvetandet inte finns. Om vetenskapen ska beskriva världen ska medvetandet inkluderas, vilket panpsykismen gör. Det är en världsbild, ingen religion, och den tillfredsställer mig på ett existentiellt plan.

Man kan inte låtsas som om medvetandet inte finns. Om vetenskapen ska beskriva världen ska medvetandet inkluderas.

När Per Snaprud förra hösten började skriva på boken ville han veta hur vadet mellan Koch och Chalmers framskred. Men nästan 20 år senare hade bägge glömt vad det gick ut på. Efter idogt letande fann Per Snaprud så den inspelade intervjun med David Chalmers från 1998 i en låda i sitt arbetsrum.

– Det var verkligen ett ”eureca moment”, ler Per Snaprud. Sedan var det litet trixigt att få dem på en Skype-intervju tillsammans. Under det samtalet medgav Christof Koch att han nog skulle förlora vadet om det neurala korrelatet.

Trots det satte han tidigare i år upp ett nytt vad om att det till 2029 ska finnas en medvetandemätare som ”pålitligt ska bedöma om en person upplever något eller inte” som Per Snaprud skriver i boken.

David Chalmers tycker oddsen är för dåliga för att sätta emot. Därför finns nu ett offentligt vad som vem som helst kan anta. Per Snaprud har själv satsat ett par tusen på att Koch kommer att misslyckas med medvetandemätaren, men hoppas innerst inne på tvärtom.

Vad skulle du vilja händer i forskningen?

– Kanske önskar jag att en panpsykisk teori skulle visa sig korrekt. Det vore kul. Men om data säger att det är fel, då är det detta som gäller. Det här är inte religion.

Vad roar dig mest?

– Känslan av svindel. Att jag uppfattar att jag har ett liv tack vare medvetandet och att det gör all skillnad. Allt som är värt något för mig finns just bara för att jag har ett medvetande.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons