Kalvmärkningshagen i Boarkka, Padjelanta nationalpark, kl. 23:20
Kalvmärkningshagen i Boarkka, Padjelanta nationalpark, kl. 23:20 Foto: Emma-Sofia Olsson

”Det är de här nätterna man jobbar för hela året”

Kalvmärkningen i juli är en stor familjehögtid för de renägande samerna. I skenet av midnattssolen arbetar man i nätternas svalka med att lokalisera sina renar, som här i Jåhkågasska sameby natten den 11 juli 2018. Platsen är Boarkka i Padjelanta nationalpark två mil från norska gränsen i Norrbotten.

Publicerad

Samerna kallas ibland för de åtta årstidernas folk. Höstvintern kommer med höstsamling, vinter med bete i vinterland och på vårvintern är det dags för vårflytt. Sedan kommer våren då kalvarna föds, försommaren när de växer på sig och sedan är det dags för kalvmärkning.

Det är först nu man ser hur vintern gått och hur hårt rovdjuren fått farit fram med renhjorden. Efter kalvmärkningen kommer höstsommarens bete innan höstens sarvslakt. Hanrenen kallas för sarv eller tjur, är djuret kastrerat kallas han härk, honrenen heter vaja, -ko eller simla.

”Blir Kallakgruvan verklighet är det en katastrof, då vet jag inte om vi kan fortsätta”, säger John-Mathis Länta, Blir den stora järnmalmsgruvan verklighet kommer den att ligga i samebyns smalaste passage och hindra renarna.
”Blir Kallakgruvan verklighet är det en katastrof, då vet jag inte om vi kan fortsätta”, säger John-Mathis Länta, Blir den stora järnmalmsgruvan verklighet kommer den att ligga i samebyns smalaste passage och hindra renarna. Foto: Emma-Sofia Olsson
Annons

John-Mathis Länta, Jåhkågasska sameby

– Hur man ser vilken vaja som är ens egen? Haha, det är en träningssak, som att lära sig läsa.

John-Mathis Länta bor i Jokkmokk är 25 år och renskötare på heltid. Med koncentrationen hos en schackspelare spanar står han klockan 02 på natten och spanar in in öronen på vajorna, det är nämligen på öronens unika konturer och snitt man ser vem som äger renen. Han har som alla andra här sitt eget märke. Renarna springer rytmiskt. Plötsligt blixtrar hans blick till och med lugna vana rörelser drar han snaran runt bakbenen på en kalv, får ner den på marken, håller bakbenen och gör några snitt i örats brosk där kalven saknar känsel.

Tyst i kalvens öra säger han:

Annons

– Spring och bli stor!

Kalven sprätter i väg.

”De flesta har jobb vid sidan om renskötseln för att klara sig ekonomiskt”, säger Ylva Maria Pavval från Tuorpon sameby.
”De flesta har jobb vid sidan om renskötseln för att klara sig ekonomiskt”, säger Ylva Maria Pavval från Tuorpon sameby. Foto: Emma-Sofia Olsson

Ylva Maria Pavval, Tuorpon sameby

Som så många andra renskötare får 34-åriga Ylva Maria Pavval även jobba med annat och driver bland annat ett MMA-kampsportgym inne i Jokkmokk.

Hon kommer från en närliggande sameby som heter Tuorpon. Representanter från andra samebyar är också på plats eftersom renarna blandats i hjordarna under vintern.

Annons

– I år verkar det ha gått bättre än vi trott, säger hon och greppar sin snara med bägge händer innan fotograferingen.

Johan Blind från Tuorpon sameby tycker om kalvmärkningens sammanhållning. ”Det är väldigt socialt och man träffar mycket folk.”
Johan Blind från Tuorpon sameby tycker om kalvmärkningens sammanhållning. ”Det är väldigt socialt och man träffar mycket folk.” Foto: Emma-Sofia Olsson

Ivrigt pratande med tre andra i kalvmärkningshagen står Johan Blind från grannsamebyn Tuorpon.

– Kalvmärkningen är på ett djupare plan otroligt viktig för vår identitet som samer. Det är här vi bygger och förstärker den.

Han tittar mot de omkring tusen renarna som rytmiskt springer runt motsols. Två småbarn går bekymmerslöst rakt genom havet av mullrande hovar och renarna väjer undan som vatten i en bäck som delar sig.

Annons
Tältlägret och kalvmärkningshagen i Boarkka, klockan 20.29.
Tältlägret och kalvmärkningshagen i Boarkka, klockan 20.29. Foto: Emma-Sofia Olsson

Bäcken skär rakt genom det grönböljande och snölegor lurar i skuggorna. Vi befinner oss två dagsmarscher från norska gränsen och två till närmaste bilväg när de de dyker upp, tältkåtorna i Boarkka. Här ligger Jåhkågasska samebys viste för kalvmärkningen några dygn i juli. Annars är sommarvistet en mil bort i Arasluokta.

AnnaKarin Länta från Jåhkågasska sameby.
AnnaKarin Länta från Jåhkågasska sameby. Foto: Emma-Sofia Olsson

– Jag vill att barnen ska få chans att se om de vill jobba som renskötare, säger

Annons

AnnaKarin Länta.

20 familjer från Jåhkågasska sameby är på plats vid kalvmärkningen plus omkring 30 renskötare från närliggande samebyar.

Jåhkågasska sameby består av ungefär 20 renskötselfamiljer och andra renägare. Totalt är runt 50-60 personer delaktiga i samebyns skötsel av de 4500 renarna.

Klockan har passerat 02.30 och solen reser sig makligt glödande bakom fjällmassivet bakom Simon Gunnare från Tuorpon sameby. Oftast använder man snaror som sitter på stavar i stället för lasson på kalvmärkningen för att inte skrämma upp kalvarna i onödan.
Klockan har passerat 02.30 och solen reser sig makligt glödande bakom fjällmassivet bakom Simon Gunnare från Tuorpon sameby. Oftast använder man snaror som sitter på stavar i stället för lasson på kalvmärkningen för att inte skrämma upp kalvarna i onödan. Foto: Emma-Sofia Olsson

– Det är de här nätterna man jobbar för hela året, säger Simon Gunnare.

Kalvmärkningshagen i Boarkka i gryningstimmarna.
Kalvmärkningshagen i Boarkka i gryningstimmarna. Foto: Emma-Sofia Olsson
Annons

Padjelanta nationalpark pratar med mindre bokstäver och rundare uttryck än skarpskurna och närliggande Sarek.

Lena Viltok från Jåhkågasska sameby pratar även hon om att föra vidare det samiska arvet till en ny generation. – ”Vi ger vår son det här livet, starka band till renarna och till platsen.  Då kan han välja det om han vill. ”
Lena Viltok från Jåhkågasska sameby pratar även hon om att föra vidare det samiska arvet till en ny generation. – ”Vi ger vår son det här livet, starka band till renarna och till platsen. Då kan han välja det om han vill. ” Foto: Emma-Sofia Olsson

Lena Viltok har förutom renskötseln ett andra starkt ben att vila på i den samiska kulturen. Sedan 2003 har hon livnärt sig på duodji, samisk slöjd och 2016 fick hon ett mästarbrev från Statens hantverksråd. Det var första gången som en sameslöjdare tilldelades utmärkelsen som går till en hantverkare som ett bevis på stort yrkeskunnande. Tidigare har det inte varit möjligt för att söka då det inte funnits några kriterier för hur duojdi ska bedömas. 2017 tilldelades hon också stiftelsen Kaija Anstensens Minnesfonds stipendium.

Vid regnbågens slut står Marcus Sjaggo från Jåhkågasska sameby.
Vid regnbågens slut står Marcus Sjaggo från Jåhkågasska sameby. Foto: Emma-Sofia Olsson

– Första gången jag var med på kalvmärkning var jag 7 år, säger Marcus Sjaggo som trots att han är van inte kan låta bli att fascineras av nattljuset.

Erik Harnesk från Tuorpon sameby lutar sig mot sin snara.
Erik Harnesk från Tuorpon sameby lutar sig mot sin snara. Foto: Emma-Sofia Olsson

Ingen vaja med Erik Harnesks renmärke har ännu passerat hans blick. Med åren lär sig många också andra familjemedlemmars och vänners renmärken och kan märka åt dem.

– Det här är årets höjdpunkt, för mig är det här början på hela renskötselåret, säger han.

”Blir Kallakgruvan verklighet är det en katastrof, då vet jag inte om vi kan fortsätta”, säger John-Mathis Länta, Blir den stora järnmalmsgruvan verklighet kommer den att ligga i samebyns smalaste passage och hindra renarna.

Foto: Emma-Sofia Olsson Bild 1 av 10

”De flesta har jobb vid sidan om renskötseln för att klara sig ekonomiskt”, säger Ylva Maria Pavval från Tuorpon sameby.

Foto: Emma-Sofia Olsson Bild 2 av 10

Johan Blind från Tuorpon sameby tycker om kalvmärkningens sammanhållning. ”Det är väldigt socialt och man träffar mycket folk.”

Foto: Emma-Sofia Olsson Bild 3 av 10

Tältlägret och kalvmärkningshagen i Boarkka, klockan 20.29.

Foto: Emma-Sofia Olsson Bild 4 av 10

AnnaKarin Länta från Jåhkågasska sameby.

Foto: Emma-Sofia Olsson Bild 5 av 10

Klockan har passerat 02.30 och solen reser sig makligt glödande bakom fjällmassivet bakom Simon Gunnare från Tuorpon sameby. Oftast använder man snaror som sitter på stavar i stället för lasson på kalvmärkningen för att inte skrämma upp kalvarna i onödan.

Foto: Emma-Sofia Olsson Bild 6 av 10

Kalvmärkningshagen i Boarkka i gryningstimmarna.

Foto: Emma-Sofia Olsson Bild 7 av 10

Lena Viltok från Jåhkågasska sameby pratar även hon om att föra vidare det samiska arvet till en ny generation. – ”Vi ger vår son det här livet, starka band till renarna och till platsen. Då kan han välja det om han vill. ”

Foto: Emma-Sofia Olsson Bild 8 av 10

Vid regnbågens slut står Marcus Sjaggo från Jåhkågasska sameby.

Foto: Emma-Sofia Olsson Bild 9 av 10

Erik Harnesk från Tuorpon sameby lutar sig mot sin snara.

Foto: Emma-Sofia Olsson Bild 10 av 10