Annons

Ivar Arpi:Det är demografin, dumbom!

Per Svensson, DN.
Per Svensson, DN. Foto: Lars Pehrson

Är det oanständigt att tro att snabb demografisk förändring leder till ökat flyktingmotstånd? Är det rasism att konstatera att stadsbilden i svenska städer förändrats på mycket kort tid?

Under strecket
Publicerad

Martin Aagård, Aftonbladet.

Foto: Magnus Liljegren/IBLBild 1 av 2

Jens Liljestrand, Expressen.

Foto: Fredrik Persson/TT Bild 2 av 2

Den rekordstora migrationen till Sverige på senare år har förändrat landet, och parallellt med detta har invandringsmotståndet ökat. Migrationen har inneburit en stor kostnad, enligt alla som har räknat på det. Men det är inte bara därför motståndet har ökat. Det handlar även om att för många migranter har kommit för snabbt. Stämmer den analysen?

Men att ens diskutera demografisk förändring som förklaring till politiskt motstånd mot invandring är oanständigt, menar Per Svensson i DN (11/6), i en replik till min ledare i måndags. Jag har ”passerat en gräns” som letar orsakssamband där. Att se hur Svensson agerar samtalspolis och försöker diktera vad man får diskutera gör mig nästan nostalgisk. Kommer ni ihåg när sådana som han ägde det offentliga samtalet? När man inte kunde diskutera migration kritiskt utan att stämplas som rasist? Det kan inte bara vara jag som hör ljudet av vuvuzelor i bakgrunden när jag läser hans text.

Men majoriteten blev inte rättrogna DN-liberaler, trots att de kallades främlingsfientliga. Nej, de flesta blev i stället mer skeptiska till invandring. Är inte det något som även DN:s ledarsida borde vilja förstå orsaken till? Eller stannar Per Svenssons analys vid att oanständigheten har ökat i befolkningen?

Annons
Annons

”Framtiden är deras. Svenskarna tillhör det förgångna.”

På Aftonbladets kultursida menar Martin Aagård att jag är hudfärgsfixerad som ens beskriver förändringen runtom i Sverige (11/6). Men jag är inte ensam om observationen. Jens Liljestrand beskrev exakt samma demografiska förändring på Expressens kultursida lagom till nationaldagsfirandet (5/6). Han hade varit ute på föredragsturné och bevittnade en förändrad landsbygd. Han ropade ”Jalla! Jalla!” till en taxichaufför som inte talade svenska, och gjorde reflektionen att det är han själv, Jens, som är gäst här, inte tvärtom: ”Jag sätter mig tillrätta på mitt förstaklassäte i X2000 klockan 21.57 och tänker att det borde finnas en fråga att ställa här. Om att det är på väg att skapas ett nytt Sverige, en landsbygd där de infödda svenskarna drar sig tillbaka till villorna och centrum blir en plats för de nya, att landsbygden, sedan länge ett långsamt slocknande och avfolkat ålderdomshem, nu också har blivit en flyktingförläggning, ett asylboende, ett nybyggarland, för vissa en återvändsgränd, för andra platsen där människor börjar om.”

”Framtiden är deras. Svenskarna tillhör det förgångna.” Som Johan Hakelius sammanfattade Liljestrands text i samma tidning (8/6).

Vad skrev då Per Svensson om Jens Liljestrands betraktelse? Vad skrev Martin Aagård? Ingenting alls. Om man hyllar förändringen, och dessutom har med en passus där man kritiserar Sverigedemokraterna, då är man anständig. Om man däremot beskriver exakt samma förändring, men även att den leder till ökat invandringsmotstånd, då är man oanständig. Borde inte frågan vara om analysen stämmer i stället?

Annons
Annons

”Under innevarande sekel kommer tidigare majoritetsbefolkningar att bli minoriteter.”

It’s the demography, stupid! I min ledare i måndags parafraserade jag Bill Clintons presidentvalskampanj från 1992. Hans kampanjstrateg James Carville hängde upp en skylt på kampanjens huvudkontor där det stod: The economy, stupid! Han ville påminna valarbetarna om att det var ekonomifrågan som skulle avgöra valet. I invandringsdebatten har många gånger pengafrågan dominerat. Är migrationen till Sverige en kostnad eller en vinst? Det är givetvis viktigt att undersöka, men många forskare menar att det snarare är demografi som förklarar det ökade invandringsmotståndet, inte kostnadsfrågan.

Migrationsforskaren Joakim Ruist skriver såhär i rapporten ”Global migration – orsaker och konsekvenser” (SNS) som kom ut i måndags: ”Många, inklusive jag själv, tror att de kulturella faktorerna i allmänhet har större betydelse än de ekonomiska, men det är svårt att bevisa.”

Men att bevisa det har andra försökt. En del av den forskningen:

I den relativt nyutkomna “Whiteshift: populism and the future of white majorities” (Allen lane, 2018) underkänner statsvetaren Eric Kaufmann de socioekonomiska förklaringsmodellerna till ökat invandringsmotstånd och nationalistpartiers tillväxt. Väljarna reagerar enligt Kaufmann på att deras omgivning i vardagen förändras. Såhär återgav Per Gudmundson tesen i Kaufmanns bok när han skrev om den på ledarsidan (25/10-18):

Bristen på kontroll över migrationen till Europa har orsakat ett kraftigt motstånd mot ytterligare invandring.

Annons
Annons

Martin Aagård, Aftonbladet.

Foto: Magnus Liljegren/IBLBild 1 av 1

”Under innevarande sekel kommer tidigare majoritetsbefolkningar att bli minoriteter. Den demografiska förändringen är den huvudsakliga förklaringen till framväxten av nationalistiska och populistiska rörelser. Dessa kan förstås som reaktioner på en upplevd förlust hos den folkgrupp som trängs undan. Västvärldens majoritetsbefolkningar – amerikaner som valde Donald Trump till president, britter som röstade för brexit eller svenskar som strömmar till Sverigedemokraterna – beter sig därvidlag som andra etniska grupper gjort i utsatta situationer. För att mildra de etniska konflikterna bör majoritetsbefolkningarna få utlopp för sina nationalkänslor.”

Martin Aagård, Aftonbladet.
Martin Aagård, Aftonbladet. Foto: Magnus Liljegren/IBL

Boken ”National populism: The revolt against liberal democracy” (Pelican, 2018) kom ungefär samtidigt. Den är skriven av statsvetarna Roger Eatwell och Matthew Goodwin som leder i bevis att ekonomi inte förklarar nationalismens framväxt i Europa särskilt väl. Som Torbjörn Elensky skrev på Under strecket om boken i går (SvD 11/6): ”Brexit visar exempelvis att stora grupper är beredda på betydande ekonomiska förluster, bara för att, som de uppfattar det, återfå kontrollen över sitt land.”

Det är även vad Joakim Ruist slår fast i sin rapport, för den som, vad det tycks, till skillnad från Per Svensson och Martin Aagård faktiskt läser den. Bristen på kontroll över migrationen till Europa, i synnerhet 2015, har orsakat ett kraftigt motstånd mot ytterligare invandring.

Annons
Annons

I artikeln ”A Rising Tide? The Salience of Immigration and the Rise of Anti‐Immigration Political Parties in Western Europé” (The Political Quarterly, 2018) skriver migrationsforskarna James Dennison och Andrew Geddes att det ökade invandringsmotståndet inte beror på att rasism och främlingsfientlighet har ökat. I stället handlar det om att den kritiska opinionen alltid har varit i majoritet, men först nu har aktiverats hos europeiska befolkningar. Även om invandringsmotståndet alltid har varit kompakt såväl i Sverige som i övriga i Europa, har det inte varit en särskilt prioriterad fråga för väljarna. (Något liknande har beteendeekonomen Karen Stenner argumenterat för, vilket upprepats av bland annat Jonathan Haidt, som är socialpsykolog och professor i etiskt ledarskap.)

Någon smältdegel av amerikanskt 1900-talssnitt verkar det inte vara tal om i något av de undersökta länderna.

I synnerhet migrationskrisen 2015 påverkade den kritiska opinionen eftersom många började uppleva ett hot mot de egna traditionerna, ens säkerhet och landets kultur. Den har bland annat handlat om att invandrare är överrepresenterade i grov brottslighet, att det sprängs och skjuts alltmer i svenska städer, att terrordåd begås av muslimska extremister, att stadsbilden i många städer har förändrats extremt snabbt, att kostnaderna för invandringen i ett antal år har ätit upp vad som kallas för ”reformutrymmet” i budgetar på alla nivåer (det var därför Reinfeldt bad svenskarna att ”öppna sina hjärtan”), och så vidare.

Demografi handlar i sammanhanget om kultur och identitet, inte om hudfärg. När mottagarländer lyckas integrera invandrare upplever man inte frågan som särskilt viktig. Invandringen är inte särskilt hotfull när de som kommer med tiden absorberas av den befintliga befolkningen. Ju mer kulturellt närstående, desto större acceptans. När processen går smidigt är den verkligen berikande i många människors ögon. I synnerhet har svenskar, enligt många opinionsmätningar, haft en positiv attityd till detta. Många som kom till Sverige under 1900-talet har också blivit en del av landet, både i sina egna och andra ögon. Men de senaste decennierna har integrationen gått trögare, bland annat för att många nyanlända i dag fastnar i områden där knappt någon pratar svenska.

Annons
Annons

En bra indikator när man studerar integration är att se till par- och familjebildning över etniska och kulturella gränser. Av invandrare till Västeuropa är det endast turkar och marockaner som fungerar att studera över längre tidsserier, eftersom de är de enda som har befunnit sig tillräckligt länge här. En omfattande studie av stora städer i Sverige, Nederländerna, Schweiz, Frankrike, Tyskland och Belgien återges av Ruist, med ett ganska nedslående resultat: ”Dessa resultat visar därmed på mycket begränsad integration hos migranter från Turkiet och Marocko i Västeuropa.”

Är det främlingsfientligt att vilja bevara sin kultur och sitt lands identitet?

De flesta gifter sig inom den egna gruppen. Någon smältdegel av amerikanskt 1900-talssnitt verkar det inte vara tal om i något av de undersökta länderna.

När Henrik Emilsson, migrationsforskare på Malmö Universitet, var i SvD:s ledarpodd i måndags (10/6) påpekade han att: ”Det som skiljer Sverige från andra länder är att vi fortfarande tror på integrationen. Vi tror att bristande integration är politikens fel. Andra länder tror inte längre att integration är möjligt och därför försöker man avskräcka folk från att komma i stället.”

Okej. Låt oss säga att jag nu har framlagt trovärdigt underlag för att hastig demografisk förändring ökar invandringsmotståndet i ett land, i synnerhet när migranterna inte integreras. Och att det inte bara handlar om ekonomi, utan även om kultur. Nästa fråga är om detta invandringsmotstånd är legitimt. Är det främlingsfientligt att vilja bevara sin kultur och sitt lands identitet?

Annons
Annons

Jens Liljestrand, Expressen.

Foto: Fredrik Persson/TT Bild 1 av 1
Jens Liljestrand, Expressen.
Jens Liljestrand, Expressen. Foto: Fredrik Persson/TT

I ”Exodus” (Penguin, 2013) av Paul Collier beskriver författaren vad som anses vara en ”anständig” reaktion hos Europas majoritetsbefolkningar på migrationen: ”Var inte rasist”, ”Ge plats” och ”Lär dig att lovprisa andra kulturer”. Det sammanfattar ganska väl attityden hos Jens Liljestrand i hans artikel. Han välkomnar att landsbygden har blivit ”en flyktingförläggning” och ”ett asylboende”. Per Svensson firade nationaldagen med att skriva att det enda som ska hyllas i Sverige är det som har blivit. Man får aldrig ha en varm känsla för det som har varit. Man ska aldrig vilja bevara något. Aldrig känna för starkt för sin hembygd, åtminstone får man inte vilja ha den kvar på något vis. Se aldrig bakåt, känn aldrig inåt, var alltid uppåt!

Hur tänker sig Per Svensson att man ska ändra deras uppfattning? Genom att kalla dem oanständiga?

Om det då är den snabba demografiska förändringen som är den huvudsakliga orsaken till det ökade motståndet mot invandring, hur ändrar man människors åsikt om det? Det mest uppseendeväckande med Ruists rapport är att han menar att man helt enkelt kan ”välja” att se förändringen som positiv, i stället för negativ. Går det lika lätt att byta inställning i andra frågor? Skulle man med hjälp av viljekraft exempelvis kunna bli kommunist över en natt?

Välj att gilla läget, skulle man kunna sammanfatta Svenssons och Aagårds budskap. Men de flesta gillar inte läget. Många har inte velat ha denna förändring, och allt fler vill inte ha mer av den. Det handlar inte om hudfärg, återigen, utan om kultur och identitet. Hur tänker sig Per Svensson att man ska ändra deras uppfattning? Genom att kalla dem oanständiga? Är Martin Aagårds strategi att påstå att alla som inte gillar läget är rasister? Den strategin har använts i många år, med känt resultat. Varför skulle folk ändra sig bara för att invektiven trappas upp?

Min egen uppfattning? Nej, det är inte främlingsfientligt att vilja känna sig hemma i sin kultur och sitt lands identitet, och att lyfta fram konsekvenserna av den invandring som inte har integrerats. Det är fullt rimligt. Man behöver inte gilla läget.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons