Henrik Holmberg, Ryhor Bruyeu, Jonas Forsberg, Oleksandr Perepelytsia Illustration: Staffan Löwstedt
Henrik Holmberg, Ryhor Bruyeu, Jonas Forsberg, Oleksandr Perepelytsia Illustration: Staffan Löwstedt

Det är en myt att Sverige skulle vara mellanmjölk

Svenska myndigheter använder ett språkbruk som förefaller ägnat att nullifiera hela ansvarsfrågan. Det skriver författaren Kjell Westö i första delen av SvD:s artikelserie där skribenter söker svaret på Sveriges exceptionalism.

Publicerad

Länge gick jag beredvilligt med på att skriva texter om min syn på Sverige och svenskarna. Jag gjorde det för att jag trodde att jag hade kunskap.

Jag är finländare men hade min första längre erfarenhet av Sverige redan som trettonåring sommaren 1975, då jag tillbringade en månad som lilldräng på den gård i småländska Ideshult där min pappa varit krigsbarn från 1943 till 1946. När jag blev vuxen började jag ta båten till Stockholm så ofta jag kunde: på 1980-talet kändes staden mycket coolare än min yrvakna hemstad Helsingfors.

När jag blivit författare tillbringade jag vinterskrivveckor i Visby och lärde mig älska Gotland. Efter en tid började min svenska läsekrets växa och jag åkte omkring i landet alltmer. Ett år på 2010-talet var jag rentav redo att skattskriva mig i Sverige för kärleks skull, men kontakterna med Skatteverket avskräckte.

Jag tyckte också om att betona hur rikt Sverige var, och antydde gärna att det hade lett till en viss bortskämdhet hos svenskarna.

En gång ringde jag och flyttades från handläggare till handläggare alltmedan en Rolling Stones-låt spelades på panflöjt medan jag väntade. När jag väntade på den sjätte handläggaren, som jag tror befann sig i Örebro, började låten från början ännu en gång, och det var nog då jag beslöt att förbli skriven i Finland.

Av dessa skäl tyckte jag att jag var skickad att säga saker. I princip hade jag rätt: många finländare har lika grunda kunskaper om Sverige som många svenskar har om Finland, och jag visste ändå något. Men problemet var, förstod jag efter en tid, att jag steg i alla fällor och förföll till alla klichéer som fanns, och kom att fara med osanning gång på gång.

Annons

Jag använde mig till exempel av en sliten Alexander Lukas-metafor som finska sportjournalister odlat i årtionden. I idrottssammanhang kallas Sverige ofta för Hannu Hanhi, Alexanders finska namn, och andemeningen är att Sveriges många segrar i allt från fotboll till Mello beror på tur. Men segrar vinns med skicklighet och vilja, medan tur och otur tenderar att jämna ut sig med tiden.

Jag tyckte också om att betona hur rikt Sverige var, och antydde gärna att det hade lett till en viss bortskämdhet hos svenskarna. Men ju mer jag läste in mig på Sveriges nyare historia, desto bättre förstod jag hur den svenska mentaliteten danats av att landet ännu på 1800-talet hörde till Europas fattigaste, precis som den forna östra rikshalvan Finland.

Och till råga på allt övertog jag kritiklöst en kliché som svenskarna själva skapat om sitt land: att det moderna Sverige är själva sinnebilden för försiktighet och måttlighet, landet Lagom, Mellanmjölkens land. I dag tänker jag sedan länge att Sverige är ett smygradikalt land, ett land vars förbindliga yttre döljer en benägenhet för snabba riktningsbyten och för att gå sin egen väg.

Annons

De här minnena återvände i vår, då tyngden av coronapandemin drev skribenter världen över att skriva texter där de försökte förstå vad som pågick och varför såväl olika länders som olika individers reaktioner skilde sig åt.

I Finlands mäktiga tidning Helsingin Sanomat skrev Stockholmskorrespondenten Petja Pelli och Sveriges Radio-journalisten Kyösti Hagert om sin förvåning inför det svenska agerandet. I Dagens Nyheter gick min författarkollega Philip Teir ett steg längre då han jämförde den svenska coronastrategin med en skräckfilm. De fick svar på tal i Hufvudstadsbladet av Maria Küchen, som bad om eftertanke genom att citera 1600-talspoeten John Donne: Ingen människa är en ö.

Küchen, vars inlägg hade rubriken ”Sista brevet från Sverige”, skrev också att tongångarna under coronakrisen hade fått henne att förstå att många finländare borde granska och revidera sin inställning till Sverige och svenskarna. Och kanske är det därför jag sitter här framför min dator en söndag i juni, än en gång på väg att ge mig i kast med det omöjliga.

Annons

Kyösti Hagert skrev i sitt inlägg om den svenska exceptionalismen. Och att det finns en sådan exceptionalism, en svenskarnas känsla av att Sverige är annorlunda än alla andra länder, är med säkerhet sant.

Men jag tror inte att den svenska coronastrategin går att förklara via det begreppet.

”Världens modernaste land”, hette det: det är till exempel den där berömda minister-radhusträdgården i det skinande nya Vällingby och orden om att journalisterna får gå nu, för nu ska den palmeska hemnyckeln plockas fram ur sitt gömställe. Det hände ungefär samtidigt som Tage Erlander berättade Värmlandsanekdoter hos Lennart Hyland och samtidigt som ”den svenska synden” och miljonprogrammet och ombyggnaden av Klara och en hel massa annat, men det hade hänt saker också innan dess: Per Albin Hansson som lyckades sno begreppet folkhem åt socialdemokratin strax innan Hitler och nazisterna laddade hela förleden volk med något nytt och ödesdigert, Stockholmsutställningen 1930, paret Myrdals ”Kris i befolkningsfrågan”, Harpsundsekan och Harpsundsandan, med mera. Och som avundsjuk nordbo bör jag också medge följande: även Finland, Danmark, Norge och Island kan redovisa internationella framgångar, men Sverige har Nobelprisen, Ikea, Abba, H&M, Björn Borg, Spotify, Max Martin, Lisbeth Salander och Zlatan med flera, Sverige har helt enkelt mer.

Annons
Henrik Holmberg, Ryhor Bruyeu, Jonas Forsberg, Oleksandr Perepelytsia Illustration: Staffan Löwstedt
Henrik Holmberg, Ryhor Bruyeu, Jonas Forsberg, Oleksandr Perepelytsia Illustration: Staffan Löwstedt

Ur allt detta och mycket annat har den svenska exceptionalismen fötts. Men jag tror inte att den svenska coronastrategin går att förklara via det begreppet. Helt enkelt för att exceptionalismen finns överallt, jag misstänker att varje land i världen har sin egen variant. I Finland tror vi till exempel att vi är både själfullare och ärligare än våra nordiska grannar. Ni minns ju den gamla skrönan om Lennart Bergelin, som fick punka på en fransk landsväg tillsammans med sin adept Björn Borg, och frågade: ”Do you have what we in Sweden call a skiftnyckel?” I Finland lydde motsvarande språkskröna så här: ”In Finland we have this thing called reilu meininki.” Reilu meininki är ett finskt uttryck som betyder rakhet och ärlighet, fair play, men sanningen är att det finns lurendrejare och falskspelare också i Finland.

Annons

I Frankrike tror man sedan Escoffier och Bocuse och andra att man är världsbäst på kulinarism, men jag tycker ärligt talat att köket verkar tungt och överlastat i många regioner. Italien ska handla om passion och la famiglia, men har länge haft Europas lägsta nativitet. (Not till fransmän och italienare som känner hur vreden börjar stiga: jag älskar era länder och sörjer att jag inte kan resa till dem just nu.) Och för att använda ett tyngre exempel: Amerikas förenta stater kallar sig the land of the free, men har inte lyckats ge sin svarta befolkning ett minimum av frihet, trygghet och värdighet fast man haft hundratals år på sig. Kanske hade statsvetaren Karl Deutsch rätt när han år 1970, i boken ”Nationalism and its alternatives”, skrev att en nation är en grupp människor förenade av en gemensam missuppfattning om sitt ursprung och en gemensam avsky för sina grannar.

Jag tog i tiden med mig många tankar från Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs spännande och omdiskuterade bok ”Är svensken en människa?” (första upplagan 2006). Författarnas generaliseringar må ställvis vara långsökta, men boken hjälpte mig ändå att förstå Sverige bättre än förr. Jag minns tesen om att hela den väldiga välfärdsapparaten, hela det komplexa och snåriga moderna samhället byggts för att svensken ska få fortsätta vara det hen alltid varit – en frihetstörstande individualist och melankoliker. Eller med ett enklare ord: ensam.

Annons

Det är en tanke som en finländare genast kan omfatta (vi fick ett välfärdssamhälle vi också, uppbyggt i racerfart lite senare än Sveriges). Och det finns data som stöder tesen: antalet singelhushåll i städerna, medborgarnas förväntningar på egen njutning och eget självförverkligande, med mera. Ändå är jag osäker på om jag som finländare är beredd att godta tanken för Sveriges del. Jag är medveten om hur otillräcklig varje enskild människas erfarenhet är som underlag för generaliseringar, men väljer trots det att illustrera med ett par privata anekdoter:

En gång tillbringade jag en midsommar i Stockholms skärgård. På midsommardagens morgon vaknade jag sist av alla, hällde upp kaffe åt mig och gick ut. Den gamla villan var så stor att det fanns två farstutrappor, och den jag kom ut på var tom: alla de andra – tre vuxna och ett flertal barn – satt hopträngda och åt frukost på den bortre trappan. Jag vinkade och hojtade god morgon, hämtade en smörgås och slog mig sedan till de andras stora förvåning ner på den tomma trappan. En av de vuxna var min svenska flickvän, och hon frågade senare: ”Varför gjorde du så där, var det en demonstration?” ”Men där var ju fullt”, svarade jag.

Annons

Stränga regelverk hittar man överallt, men det är i Sverige jag upplevt den största ogenomträngligheten när jag kommit på kant med en administratör eller byråkrat i ett ärende av något slag.

Ett annat år följde en svensk vän med till min fars sommarstuga i det inre av Finland. När vi satt på altanen och drack välkomstdrinken frågade svensken var närmaste granne bodde. Min far pekade på en udde tvåhundra meter bort och sa: Där. Vad fint, sa den svenska gästen, ni umgås säkert. Absolut, sa min far, jag tror vi sågs vid postlådorna för tolv år sedan.

Visst, det finns finländare som gärna vill befinna sig tätt intill andra. Men jag tror ändå att det nyss beskrivna särdraget hade betydelse när coronaepidemins första våg skulle kväsas från och med mars. Det känns fortfarande naturligare för oss finländare att söka fysisk distans än för många andra. Visst blev även vi trötta och ledsna av isoleringen i det nedstängda samhället i våras, men jag tror ändå att vi är ännu mer av ensamhetssökande melankoliker än ni.

Annons

En annan tanke i ”Är svensken människa?” var att en trög och stelbent byråkrati faktiskt kan utgöra ett demokratiskt skydd, en garant för att varje medborgare och varje ärende behandlas jämlikt och grundligt. Jag citerar ur minnet här, men jag tror att nyckelordet var anständighet. Det sega och omständliga blir en garant för att medborgarna behandlas just anständigt, som kontrast till ett mer oreglerat samhälle där demokratiska rättigheter kan sättas ur spel ifall en självsvåldig regim får makten. Det är en viktig tanke, i en tid då vi sedan flera år tvingas bevittna ett experiment där en lynnig president styr USA med en blandning av just impulsivitet, egenmäktighet och ren och skär enfald.

Ändå vill jag leverera ett motargument också nu. För det är här det börjar brännas. Stränga regelverk hittar man överallt, men det är i Sverige jag upplevt den största ogenomträngligheten när jag kommit på kant med en administratör eller byråkrat i ett ärende av något slag – och via samtal jag fört så vet jag att jag delar den upplevelsen med många andra. Och den ogenomträngligheten handlar väldigt mycket om språket, om hur orden används.

Annons

Journalisten Peter Al Fakir skrev en text som rörde vid temat i Hufvudstadsbladet nu under våren. Hans artikel, ”Har svenskarna is i hatten eller bryr de sig bara inte?”, var inte en plädering för grannsolidaritet på samma sätt som Maria Küchens. Mer då en jämförelse, där Al Fakir först mindes de barska finlandismer han mötte när han flyttade till Helsingfors som ung redaktör, och sedan myntade ett kontrauttryck: ”svenskismer”.

I Al Fakirs tolkning var en svenskism något som kastar en våt filt över själva sakfrågan, som relativiserar och fördunklar. Som exempel använde han vissa myndighetsfraser när saker gått snett, som det hade vi kunnat göra bättre eller här finns det orsak att vara självkritisk, fraser som till synes tar ansvar men ändå på ett märkligt sätt inte gör det.

Jag kände igen det som Al Fakir beskrev. Den sortens språkbruk förekom från de svenska myndigheternas sida under coronavåren, men det känns fegt och orättvist att pricka de människor som tvingats gå i bräschen för kampen mot en osynlig och farlig fiende, så jag tar igen ett exempel ur egen fatabur:

Annons

Jag har inget företag och har därför stora problem med att få ut mina jobbarvoden i Sverige (det är en annan svensk specialitet, man kan inte längre vara frilans på gammaldags vis, man ska vara företagare, entreprenör). En gång då månaderna bara gick ringde jag upp min kontaktperson och frågade efter arvodet. Och fick då svaret: ”Ja, vi ska ta ett grepp om det här och försöka se efter var vi befinner oss i betalningsprocessen.”

Fraser som den nyss citerade kan få en icke-svensk att känna ett plötsligt och djupt främlingskap, också då hen – som i mitt fall – har svenskan som modersmål. Och det här är en slutsats jag faktiskt kommit till under åren, samtidigt som alla min ungdoms bilder av Sverige och svenskarna avslöjats som falska klichéer: att det finns ett säreget språkbruk bland svenska människor i ansvarsställning, ett språkbruk som på ett märkligt vis förefaller ägnat att avväpna och möjligen nullifiera hela ansvarsfrågan.

Till mina svenska vänner sa jag att så där debatterar vi inte i Finland, för vi vet sedan 1918 vad som följer när man hånar sin meningsmotståndare alltför hårt: våld.

Annons

Peter Al Fakir kallade det omskrivning, jag upplever det mer som ett slags tvångsmässig inlindning. Nu ska vi ta rygg på förloppet och skaffa oss en hållbar lägesbild. Vi upplever kanske att det kunde ha gjorts lite annorlunda där. Vi är i en pågående process och frågan är var i processen vi befinner oss. Med rätt framförhållning når vi ett läge där vi kan känna oss trygga med att kommunicera de fakta vi har. Ja men absolut, det här ska vi ta oss en rejäl titt på.

Efter den sistnämnda frasen hörde jag aldrig mer av den person som skulle ta en rejäl titt på mitt problem.

Generaliseringar håller nästan aldrig, de möter sin motsats och faller samman. När mitt unga interrailande jag hade bestämt sig för att portugiser var försynta och spanjorer bullriga, dröjde det inte länge förrän jag lärde känna en bullrig portugis och en försynt spanjor. Vi övriga nordbor älskar att driva med svensk konfliktskygghet när ni inte hör, men sanningen är att jag i många år förundrat mig över den periodvisa hätskheten i svensk kulturdebatt.

Annons

En tid hade jag som frukostnöje – jag undrar vad det berättar om mig? – att följa med hur de fyra Stockholmstidningarnas ledarskribenter och kulturchefer stack verbala dolkar i varandras ryggar, och till mina svenska vänner sa jag att så där debatterar vi inte i Finland, för vi vet sedan 1918 vad som följer när man hånar sin meningsmotståndare alltför hårt: våld. Men samtidigt är en eldfängd debatt också ett demokratins hälsotecken – i Helsingfors får tidningsläsarna nöja sig med husbondens röst på två olika språk.

Karl Deutsch-lånet här tidigare finns också i Elisabeth Åsbrinks ”Orden som formade Sverige” från 2018. Precis som ”Är svensken människa?” tio år tidigare gav Åsbrinks bok mig massvis med insikter om hur fel jag tänkt om Sverige. Åsbrink avslutar sin resa genom svensk historia med att citera ur Walt Whitmans ”Song of myself”: I am large, I contain multitudes. De raderna riktade den amerikanska 1800-talspoeten både till sig själv och till sitt land, och var man än befinner sig i världen är de lika oemotsägliga i dag som då de skrevs.

Kjell Westö

Författare.

Henrik Holmberg, Ryhor Bruyeu, Jonas Forsberg, Oleksandr Perepelytsia Illustration: Staffan Löwstedt