Annons

Bengt Kristensson Uggla:Det är mänskligt att tolka

Paul Ricœur värjde sig ständigt mot dogmer och ortodoxi. Genom sin öppna hermeneutiska metod skapade han kontakt mellan olika filosofiska skolor och bidrog till att förnya en rad traditioner. Den sista giganten i den franska 1900-talsfilosofin har gått ur tiden.

Under strecket
Publicerad

UNDER STRECKET

När den franske filosofen Paul Ricœur i höstas, som en slutgiltig markering av den enastående starka ställning han kommit att inta i samtidens intellektuella liv, tilldelades det prestigefyllda John W Kluge Prize in the Human Sciences, var han redan sedan en tid sjuk och svag. Han kunde därför inte längre företa den resa över Atlanten som i växande grad annars kommit att prägla hans filosofiska profil. I samband med den officiella prishögtiden vid Library of Congress i Washington, medvetet placerat i december i nära anslutning till Nobelfestligheterna, fick han begränsa sig till att medverka via storbildsvideo från sin Parisbostad där han höll en föreläsning under rubriken ”Att hävda den personliga kapaciteten och plädera för ömsesidig bekräftelse”.

Natten mellan onsdag och torsdag förra veckan insomnade Ricœur för alltid, helt stilla och odramatiskt, i sitt hem i Châtenay-Malabry. Han blev 92 år gammal och dog i det hus i Emmanuel Mouniers trädgård dit han inbjudits att bosätta sig tillsammans med andra intellektuella när han vid mitten av 50-talet flyttade från sin första lärostol i Strasbourg för att bli professor vid Sorbonne. Och det var snarare här, i en intellektuell mylla präglad av en personalistisk humanism och de engagerade politiska samtalen i kretsen kring tidskriften Esprit, än i de sterila lärosalarna vid prestigeuniversitetet på vänstra stranden, som Ricœur hämtade näring till sitt filosofiska liv.

Annons
Annons

Under sin långa livsresa fram till den Kluge-föreläsning i december förra året som kom att kröna hans bana utvecklade Ricœur ett av 1900-talets mest omfattande försök att förnya vår förståelse av vad ett mänskligt liv är och kan vara. Intresset för den filosofiska antropologin präglade redan hans tidiga existensfilosofiska böcker om Karl Jaspers och Gabriel Marcel. Den vidareutvecklades med inspiration från Husserl genom 50-talets fenomenologiskt inspirerade viljefilosofi och via 60-talets dramatiska möte med strukturalismen och den ”misstankens hermeneutik” som han formulerade med hjälp av Nietzsche, Freud och Marx. Frågan om människans villkor fungerade också som implicit förutsättning för den texthermeneutik genom vilken han på 70-talet väckte internationell uppmärksamhet. Denna problematik om det mänskliga präglade också de stora undersökningarna av hur metaforer och berättelser konfigurerar de menings- och identitetsbildande processerna, för att åter utvecklas till en systematisk problematik i de senare encyklopediska verken ”Minne, historia, glömska” (2000) och ”Parcours de la reconnaissance” (2004), som blev Ricœurs sista stora verk.

I sitt handlingsfilosofiska projekt balanserar Ricœur genomgående förståelsen av människan som vilja och kapacitet - homo capax (den kapabla människan) - mot den nödvändiga insikten om livets sårbarhet, ondskans verklighet och lidandets tragiska dimensioner - Cogito blessé (ett sårat cogito). Den grundton som präglar detta ödmjuka tänkande utmärker sig av en radikal öppenhet för att lyssna och lära av andra, en djup personlig övertygelse som förenat sig med distanseringens kritiska funktion, och därmed en beredskap att inte bara utmana andras tänkande utan att också sätta sitt eget tänkande på spel. Filosofin blir en kommunikation på bristningsgränsen!

Annons
Annons

Paul Ricœur föddes 1913 och genom sin livsbana kom hans tänkande att omsluta nästan hela 1900-talet. Inom den franska filosofin har han, genom att spänna över generationer och skolbildningar som i övrigt inte haft många mötesplatser eller gemensamma nämnare, med tiden kommit att inta en närmast unik ställning. Han anträdde sin intellektuella bana på 30-talet i ett landskap dominerat av existensfilosofer och fenomenologer, arbetade sedan i stark motvind med att relatera sitt tänkande till olika slags strukturalister under 60-talet och senare även till de filosofer som verkade under de följande årtiondenas poststrukturalistiska upplösning av de stora skolbildningarna. Från Merleau-Ponty och Barthes till Deleuze och Derrida - för Ricœur ingick de samtliga i ett ”symfilosoferande”, ett gemensamt filosoferande, och han överlevde på ett förunderligt sätt dem alla. Nu har också Ricœur, den sista av giganterna i den franska 1900-talsfilosofin, gått ur tiden.

Men Ricœur var mer än en ”fransk” filosof. Redan från början rörde sig hans tänkande över såväl franskt som tyskt territorium, men han lät sig också inspireras av många andra europeiska tanketraditioner. Tidigare än de flesta kom han att ta intryck av den engelskspråkiga filosofin och under tiden som professor vid University of Chicago under 70- och 80-talen etablerade han sig som en ”transatlantisk” filosof som mödosamt sökte relatera kontinentala och anglosaxiska traditioner till varandra, därtill med många samtalspartners from alla kontinenter.

Annons
Annons

Så länge som filosofin präglades av starka skolbildningar med övermodiga pretentioner om originalitet framstod Ricœurs gränsöverskridande filosofiska stil måhända som lite udda och hans position som svävande. Men i en historisk samtid då filosofins olika språkvärldar på allvar börjat öppna sig mot varandra har denne gränsgångare emellertid kommit att framstå som en närmast oundgänglig resurs för att orientera sig i ett nytt, svåröverskådligt landskap. Ricœur har lämnat ett arv efter sig som lämpar sig osedvanligt väl för investeringar i filosofins framtid i en mångkulturell värld av globalisering.

Ambitionen att förmedla mellan de olika filosofiska tankevärldar som dominerat det tjugonde århundradets filosofi manifesterades som tydligast i Ricœurs stora upptäcktsresa genom identitetsproblematiken via språket, handlingen, narrativiteten och etiken i ”Soi-même comme un autre” (1990). Genom denna nästan osannolikt omfattande undersökning vidareutvecklar Ricœur samtidigt sin förståelse av människan som homo capax: först med hjälp av en språkfilosofisk (”jag kan tala”) och en handlingsfilosofisk undersökning (”jag kan handla”), sedan i form av en narrativ (”jag kan berätta”) respektive moralfilosofisk undersökning (”jag kan ta ansvar”), som han också omtalar som sin ”lilla etik”. Tio år senare, i boken ”Minne, historia, glömska” som nyligen utkommit i svensk översättning (Daidalos 2005), kompletterar han så sin bestämning av det mänskliga, genom att lyfta fram förmågan att minnas (”jag kan minnas”) i spänningen mellan minne och glömska, skuld och förlåtelse. Om människor inte skall bli offer for sig själva, utan förbli fria i världen, är det nödvändigt att de kan frigöra sig från sitt tidigare handlande bakåt i tiden, men också att de äger förmåga att ansvarsfullt binda sitt handlande framåt i tiden genom att ge löften. Med tiden upptäckte Ricœur också att han faktiskt hade en tvillingsjäl i Hannah Arendt, och att de båda hämtat grundläggande filosofisk inspiration från Karl Jaspers.

Annons
Annons

Ricœurs filosofiska antropologi utvecklas inom ramen för en reflexiv struktur, där självet på ett uppseendeväckande sätt universaliseras. Frågan om identiteten handlar här således inte bara om jaget i första person, utan inkluderar även personliga pronomina i såväl andra som tredje person - liksom ett komplext självförhållande - helt i linje med titeln på Ricœurs bok från 1990: ”En själv som en annan”. Respekten för andra och förmågan till självrespekt hänger oskiljaktigt samman i en filosofisk reflexion som beskriver människan som ofullständig, så att hon hela tiden måste vända sig utåt för att finna sig själv. I en samtid präglad av olika former av ”balkanisering” och ”särartstänkande” tillhör Ricœur de tänkare som mödosamt fortsätter att utprova förutsättningarna för en möjlig universalism - dock utan den reduktionism som strävar efter absolut kunskap och att kolonisera den andre.

Genom sin förmedlande förmåga har Ricœur bidragit till att förnya en rad olika filosofiska traditioner. Men framför allt framstår han som hermeneutikens viktigaste företrädare och stora förnyare. Tilltron till att det verkligen betyder något att läsa texter grundlades tidigt i hans liv och övertygelsen om att den hermeneutiska erfarenheten kan föra med sig genuina överraskningar har alltid präglat Ricœurs tänkande. Redan som mycket ung fick han erfara hur själva läsakten kan fungera som ett slags livräddare. Som föräldralöst barn i krigets ruinlandskap fungerade således biblioteket som hans viktigaste lekplats. Det är heller ingen tillfällighet att det var just ett bibliotek som han försökte bygga upp inom ramen för det ”universitet” han organiserade tillsammans med sina medfångar under åren som krigsfånge 1940- 45, och att han när han ifrågasattes som föreläsare under en urspårad studentrevolt motiverade varför auditoriet ändå skall lyssna på honom med orden: ”Jag har läst fler böcker än ni!”

Annons
Annons

Men för Ricœur är hermeneutiken ingen avgränsad humanvetenskaplig metodlära som kan legitimera förekomsten av en isolerad livsvärldsrationalitet i kontrast till de anstormande naturvetenskaperna. Hermeneutikens enastående betydelse i vår tid hänger i stället samman med dess radikala öppenhet, dess förmåga att på en och samma gång legitimera och begränsa anspråken hos mängden av de olika teorier och perspektiv som utvecklats i samtiden.

Hermeneutiken tar således formen av en ”tolkningarnas konflikt” där olika perspektiv, förstådda just som tolkningar, på ett konfliktfyllt sätt bryts mot varandra. Alltid kritiskt, men aldrig utan att noga lyssna på motpartens bästa argument. Alltid konfliktfyllt i syfte att utveckla en bättre förståelse, men aldrig vare sig genom våldsamhet eller falsk försoning. Alltid med en kritik som också inkluderar en självkritisk beredskap till uppbrott, aldrig prestigeladdat och dogmatiskt. Som var och en förstår lämpar sig denna hermeneutik synnerligen dåligt för den som är lagd åt ortodoxier, vilket kan förklara varför Ricœur alltid värjt sig mot skolbildande ambitioner.

Europa och världen har förlorat en av tolkningens stora mästare, men också en av de främsta försvararna av det mänskliga. Det ansvar som väntar oss är att ta vara på de möjligheter till såväl bekräftelse och uppmuntran som kritik och självkritik som framöver kan utvecklas genom ett skapande tolkningsarbete i ”världen framför texten”.

När vi gör det kan vi också erfara hur karaktären hos den mänskliga kapaciteten utvecklar sig i den dialektiska spänningen mellan frihetens och nödvändighetens riken. För vad är det som händer när vi läser? Tolkningsprocessen innebär en komplex tillblivelseprocess i vilken produktionen av mening paradoxalt samspelar med receptionen av mening. Text och tolkning definierar varandra ömsesidigt så att textens paradoxala ställning får sin direkta motsvarighet i tolkningens dialektik, helt i linje med den gåtfullhet som redan präglar det förhållande att svarta bokstavstecken på ett vitt papper kan generera mening och få världar att framträda. Texten kan ses som bärare av ett överskott av mening, vilket gör tolkningen till en reduktion genom vilken vi utväljer några enstaka i mängden av möjliga meningar. Men texten kan också förstås utifrån sin brist på mening och då kommer tolkningen snarare att framstå som en akt som fullbordar något ofullbordat, i linje med föreställningen om att författaren bara skriver ”halva” boken, eftersom ”resten” kommer till när vi läser den. Därför är texttolkningen enligt Ricœur också en modell för hur läsaren erhåller sin subjektiva dimension: ”Att förstå är inte att låta sig speglas i texten, utan att utsätta sig för texten. Det innebär att motta ett rikare själv genom att tillägna sig de möjliga världar som tolkningen utvecklar.”

Hermeneutiken visar således också vägen för en möjlig humanism. En förståelse av det mänskliga där tolkningarnas konflikt inte behöver resultera i ett krig, utan i stället kan utgöra förutsättningen för det paradoxala samskapande under som vi kallar kultur. Det är mänskligt att tolka!

Bengt Kristensson Uggla
Bengt Kristensson Uggla är Amos Anderson professor i filosofi, kultur och företagsledning vid Åbo Akademi

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons