Annons

Andres Lokko:Det är nog väldigt ensamt att vara Morrissey 2019

Morrissey och Roy Wood, arkivbild.
Morrissey och Roy Wood, arkivbild. Foto: Anders Deros/TT

Många brittiska skivbutiker vägrar att ens ta in fysiska exemplar av Morrisseys album. Han sympatiserar med högerextrema krafter, men nya coveralbumet ”California son” är ett oerhört paradoxalt och märkligt verk. Lokko ger er också veckans fem bästa tips.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Häromkvällen uppträdde Morrissey på amerikanska The Tonight Show med Jimmy Fallon. Han framförde sin tolkning av Jobriaths ”Morning starship” från sitt nya album, ”California son”, som ges ut i dag, fredag.

I onsdags fyllde Morrissey 60 år.

Popstjärnor som har betytt något för så många som Morrissey och, i synnerhet, The Smiths, brukar uppmärksammas när de fyller jämt. Morrisseys bemärkelsedag drog obemärkt förbi som en oönskad tistelboll.

Annons

Hos Jimmy Fallon bar Morrissey en pin med det högerextremistiska lilla partiet For Britains partisymbol på kavajslaget.

For Britain grundades av den dokumenterade islamofoben Anne Marie Waters när hon uteslöts ur redan högerextrema Ukip. När Nigel Farage beskriver en som ”nazist och rasist” är det gissningsvis ganska illa ställt.

Men Morrissey hyllar entusiastiskt Anne Marie Waters så fort det finns en mikrofon eller ett tangentbord i närheten.

”California son” är hans första renodlade coveralbum och ett oerhört paradoxalt och märkligt verk.

Morrisseys skivbolag har, möjligen efter instruktioner av artisten själv, undvikit att tillgodose specifika internationella medier med förhandslyssning av musiken.

Sånger av så politiska röster som Bob Dylan, Phil Ochs, Laura Nyro och Buffy Saint-Marie framstår, när de framförs av en rasistisk röst, som obegripliga, nästan ironiska. Den fäbless Morrissey länge – och numera inte alls överraskande – närde för engelsk skinhead-punk med nationalistisk vit makt-lyrik lyser med sin frånvaro.

Istället sjunger han Dionne Warwicks Burt Bacharach-komponerade ”Loneliness remembers what happiness forgets” med en väldigt vacker text av Hal David. Just den sången har varit en av Moz favoritsånger redan innan han och Johnny Marr ens hade bildat The Smiths.

Han pratade om den när jag intervjuade honom i Paris inför soloalbumet ”Your arsenal” i början av 1990-talet och Jobriath diskuterade vi under en annan intervju, den här gången på ett skidortshotell utanför Salt Lake City, inför ”Vauxhall & I”.

Morrissey, arkivbild.
Morrissey, arkivbild. Foto: BJÖRN LARSSON ROSVALL /TT

Jobriath var den första öppet homosexuella artist som kontrakterades till ett stort skivbolag. Han avled i aids 1983. Morrisseys kamp för att skriva in Jobriath med lite större bokstäver i rockhistorien har pågått i decennier. I dag är jag rädd att Morrisseys omfamning snarare får motsatt effekt.

Det är nog väldigt ensamt att vara Morrissey 2019. Men på sätt och vis är just ensamheten den allra sista återstående länken till den artist han en gång var.

Trots att Morrisseys radikalisering nu har eskalerat betydligt längre än The Smiths ens existerade så är det fortfarande svårt att riktigt begripa hur denna ömtåliga själ från utkanterna av Manchester som mer högljutt än kanske någon annan artist hade Margret Thatcher som sin nemesis och deklarerade hur det ”takes guts to be gentle and kind” hamnade här.

Men alldeles ensam är han inte. Glatt och entusiastiskt deklarerade Roy Wood, även han en, milt uttryckt, excentrisk brittisk nationalklenod, inför gårdagens EU-val i Storbritannien att han vid 72-års ålder har gått med i Nigel Farages xenofobiska The Brexit Party.

Wood är, utöver sin konsekvent knasiga garderob (den är värd att bildgoogla), mest känd för sin tidlösa julhit ”I wish it could be Christmas every day” under artistnamnet Wizzard. Han var också medlem i The Move och startade Electric Light Orchestra tillsammans med Jeff Lynne.

Under rubriken ”I wish it could be Brexit every day” berättade Wood om sitt politiska uppvaknande och sin kärlek till häxmästaren Farage för Birmingham News och fortsatte på sociala medier samt sin egen hemsida.

Ett dygn senare är tweetsen i ämnet raderade och hemsidan marknadsför återigen blott Woods kommande julkonserter.

Samtidigt vägrar många brittiska skivbutiker att ens ta in fysiska exemplar av Morrisseys album.

Det här är en av de finaste sakerna med popmusik. Den är och förblir en konstyttring vars själva fundament är antirasistiskt, antitotalitärt och för evigt xenofobins mest orubbliga fiende.

LOKKO TIPSAR: Lyssna, läs och se !

1. Emma Warren – Make some space (bok)

I skenet av alla de musikscener som just nu hotas av nedläggning i och kring Stockholm är den brittiska journalisten Emma Warrens nya bok – som publiceras den här veckan – om jazzklubben Total Refreshment Centre i östra London dubbelt aktuell och angelägen. Kommunen stängde den förra året efter klagomål från grannar som tyckte att det tutades lite för högt i lurar. Låter det bekant? Men den är dessutom precis lika läsvärd för berättelsen om den kreativa inre krets som just där lade grunden för Londons sprakande nya politiska jazzscen.

2. Mythologen – Antisocial background music 2017–2019 (kommande album)

Göteborgs Alexander Palmestål har startat en alldeles egen big beat-revival under sitt artistnamn Mythologen. Det ekar högst tillfredsställande av ödsliga fabrikslokaler och väldigt sent 1990-tal och för att understryka intentionen samplar han Primal Screams Bobby Gillespie i ett spår som bär hans förnamn.

3. Marcos Valle – Alma (singel)

Marcos Valle.
Marcos Valle. Foto: Fasching

Efter nästan ett decenniums tystnad inleds den snart Stockholmsaktuella brasilianske legenden Valle med en ypperligt fluffig mjukfusion-singel. Musik så smooth, så varmt omslutande, att Fredrik Strage har belagt den med besöksförbud.

4. Tyler, The Creator – Igor (album)

Den uppenbara hjärtesorgen i lyriken om mannen som lämnade Tyler skänker den så soulballad-baserade samplingsglädjen på ”Igor” en väldigt rörande inramning. Rent musikaliskt närmar sig hans symbios av diffus nostalgi och pågående sorg förvånansvärt ofta The Avalanches idévärld.

5. FKA Twigs – Cellophane live at the Wallace Collection (video)

FKA Twigs.
FKA Twigs. Foto: fkatwigs /Instagram

Jag är visst förtjust i skyhöga pretentioner i en popkontext just nu. Och FKA Twigs uppfyller alla kriterier när hon förvandlar sig själv till Cheltenhams Björk medan hon sakralt besjunger konstverken i Londons The Wallace Collection i en hyllning till Vivienne Westwoods sömnadsteknik.

FKA twigs - Cellophane, Live at the Wallace Collectionfkatwigs.ffm.to
Annons
Annons

Morrissey, arkivbild.

Foto: BJÖRN LARSSON ROSVALL /TT Bild 1 av 6
Bild 2 av 6
Bild 3 av 6

Marcos Valle.

Foto: Fasching Bild 4 av 6
Bild 5 av 6

FKA Twigs.

Foto: fkatwigs /Instagram Bild 6 av 6
Annons
Annons
Annons