Annons

Det är oppositionens plikt att avsätta ministrarna

Annie Lööf (C), Anna KInberg Batra (M), Ebba Busch Thor (KD) och Jan Björklund (L) vill väcka misstroende mot tre ministrar.
Annie Lööf (C), Anna KInberg Batra (M), Ebba Busch Thor (KD) och Jan Björklund (L) vill väcka misstroende mot tre ministrar. Foto: Erik Simander/TT
Under strecket
Publicerad

Att yrka på misstroendeförklaring är det tyngsta vapnet i den parlamentariska arsenalen, och används för att avsätta ministrar.

Det krävs 35 riksdagsledamöter för att väcka frågan. Om förslaget vinner majoritet i riksdagen, alltså minst 175 röster, ska talmannen entlediga ministern.

Misstroendeomröstningar har historiskt varit tämligen sällsynta. Efter införandet av 1974 års regeringsform har det hållits sju stycken. Ingen har samlat tillräckligt med röster. Skrammel med misstroendevapnet behöver dock inte leda fram till omröstning – statsråd kan avgå självmant eller avsättas av en statsminister som vill slippa den formella nesan av ett uttalat misstroende.

Begäran om misstroendeomröstning är alltså ett stort steg. Det kan ge upphov till regeringskris. Statsministern kan utlysa extra val, eller lämna in sin avskedsansökan och därmed utlösa en ny talmansrunda med synnerligen oklart utfall.

Misstroendevapnet ska användas med försiktighet.

Vad som utspelat sig på Transportstyrelsen saknar motstycke i svensk förvaltning. En generaldirektör har tillsammans med övriga ledningen avsiktligen brutit mot lagen på ett sätt som utgjort ett hot både mot enskilda och mot rikets säkerhet.

Annons
Annons

Myndigheten faller under den socialdemokratiska infrastrukturminister Anna Johanssons ansvarsområde. Hon har inte skött sitt uppdrag.

Regeringens sätt att hantera skandalen har inte varit mer förtroendeingivande. Inrikesminister Anders Ygeman (S) fick kännedom i januari 2016 om att Säkerhetspolisen inlett förundersökning gällande regeringens egen myndighet, men underlät att informera statsministern. Inte heller försvarsminister Peter Hultqvist (S), som fick veta i mars 2016, rapporterade informationen om pågående brott mot rikets säkerhet uppåt.

Detta trots att statsministern har inrättat ett särskilt forum i regeringen, det säkerhetspolitiska rådet, för att behandla frågor av just denna karaktär. Regeringen förmår uppenbarligen inte hantera allvarliga kriser.

När Alliansens fyra partiledare på onsdagen förklarar att misstroende ska väckas i riksdagen uppstår naturligtvis spekulationer av taktisk karaktär. Hur smart är det här? Har Stefan Löfven några ess i rockärmen? Hur hårt fick Moderaternas Anna Kinberg Batra vrida om armen på Centerpartiets Annie Lööf för att gå med på att fälla ministrar med Sverigedemokraternas stöd? Vem skulle tjäna mest på ett nyval? Är detta Alliansens återuppvaknande?

Men frågan är större än så.

I grunden handlar den om att försvara svensk förvaltningskultur mot inkompetens, partipolitisk nepotism och korruption. Haveriet på Transportstyrelsen är bara det senaste i en rad förvaltningsmisslyckanden som kommer av att partibok har fått gå före meriter och värdegrundsslagord har ansetts viktigare än lagtext. Ämbetsmän har ersatts av politiska vindflöjlar, och ansvar har spätts ut till homeopatisk grad.

Förfallet har pågått under lång tid, och kan inte enbart skyllas på sittande regering, även om den har förvärrat situationen genom sin utnämningspolitik. Men nuvarande regering uppvisar en fundamental oförmåga att styra. När den egna myndigheten äventyrar rikets säkerhet står regeringen handfallen.

Man kan tycka att det är beklagligt att en relativt fungerande försvarsminister som Peter Hultqvist kommer att behöva gå. Men oppositionen kan inte se mellan fingrarna bara för att det råkar passa.

Utan ansvarsutkrävandet fungerar inte demokratin.

Det är oppositionens plikt att avsätta ministrarna.

SvD 27/7–2017

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons