Annons

Katarina Wennstam:”Det är som om de aldrig har funnits”

Under strecket
Publicerad

**Det är som om **de aldrig har funnits. Som att de som är borta verkligen har upphört att existera, som att deras liv och död inte spelar någon roll.

Jag tänker på offren, på deras familjer, när jag hör en intervju som mer tar formen av ett gräl i Studio Ett. Justitierådet och tidigare Justitiekanslern Göran Lambertz försvarar sin nyutkomna bok ”Quickologi”, och programledaren Jörgen Huitfeldt ställer en rad pålästa frågor. De talar länge om spårhunden Zampo, om markeringar i en kohage, om spillning och fosfor. Han markerade inte, säger Lambertz. Det gjorde han, säger programledaren. Jo. Nej. Jo. Nej. Med förbehåll för att de sade tvärtom, det var som att försöka hänga med i en hetsig pingismatch.

**Och ändå pratade **ingen om de som ingen längre pratar om. Offren. De som är borta. Döda eller bara försvunna. Kanske mördade.

Jag tänker ofta på de anhöriga. När Sture Bergwall toppar nyheterna som en fri man, när Göran Lambertz skriver sin bok, när GW rasar, när en journalistkår som tidigare sprang åt ett håll, det vill säga åt seriemördarhållet, nu springer åt det motsatta, det som heter justitiemord.

Annons
Annons

Men sällan pratar vi om de som inte finns längre. Om hur det känns för familjerna att gång på gång höra om sina försvunna barn, om försvinnanden som fortfarande är en gåta. Om hur det är att få höra att någon säger sig ha styckat ens barn i småbitar, för att sedan säga att det inte alls var så. Om hur det är att fortfarande inte veta.

Jag undrar så hur det är att lyssna till en diskussion på radio, som snarare låter som ett fylletjafs, när det faktiskt kan handla om eventuella spår efter en död kropp. En människa som en gång fanns, men som inte längre lever.

Ibland handlar det om kränkningar. Om det är kränkande att säga att Sture Bergwall kanske är skyldig, trots att han idag är frikänd. Är det kränkande att insinuera att en av landets duktigaste reportrar hade grumliga skäl till att avslöja missförhållandena med Quickdomarna, när han har avlidit och inte kan försvara sig? Får man kalla en tidigare hyllad Justitiekansler för dåre?

Men det talas inte så mycket om de andra kränkningarna. Om anhöriga som inte har någon som helst kontroll över löpsedlar eller återanvändandet av bilderna på de försvunna. Hur deras barn med åren har blivit en företeelse snarare än ett liv.

Jag minns hur anhöriga till offret i det uppmärksammade styckmordet 1984 förgäves bad media att sluta använda hennes namn. De ville minnas henne på ett annat sätt än som en styckad kropp som alla hade en åsikt om, oavsett om man trodde på obducenten och allmänläkaren eller tyckte precis tvärtom.

Jag kan inte tänka mig något vidrigare än att förlora en anhörig och inte få veta vad som har hänt med honom eller henne. Att år efter år malas ner av en sorg som ackompanjeras av ovisshet.

Men kanske kan det trots allt bli värre. Och det är att vara anhörig till ett offer som blir mer av en rättsskandal än ett förlorat liv.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons