”Gösta såg det hela väldigt praktiskt: man lever och man dör, det är inget man kan göra något åt. Bara att säga så får jag ju jätteångest av”, säger Marie-Louise Ekman.
”Gösta såg det hela väldigt praktiskt: man lever och man dör, det är inget man kan göra något åt. Bara att säga så får jag ju jätteångest av”, säger Marie-Louise Ekman. Foto: Staffan Löwstedt

”Det blev högst begripligt att man kan dö av sorg”

Gösta och Marie-Louise Ekman umgicks dygnet runt i 30 år. I tomheten efter den älskade maken tappade hon lusten till livet. Men livet har återvänt – även om det har gått långsamt.

– Är det nån som skulle knuffa på mig bakifrån och säga att ”nu får du inte sitta här och sörja mera” så är det ju Gösta, säger hon.

Publicerad

Kärleken började med promenader.

Det var 1989 och Marie-Louise, som ännu inte hette Ekman, hade en arbetslokal på Östermalm. Gösta Ekman brukade gå förbi där och lägga lappar i hennes brevlåda. Snart promenerade de tillsammans. Tog en lunch. En middag.

– Jag kände bara jädrar, vad kul det var att prata! Det var ostoppbart.

Marie-Louise och Gösta Ekman gifte sig snart, efter en filminspelning där de jobbat ihop. Han hade haft ett gott öga till henne ett tag, förstod hon senare, när hon läste i gästböckerna från sina senaste utställningar. Förutom hennes pappa, den före detta reklamchefen på Vasateatern, var det alltid Gösta Ekman som hade skrivit den första hälsningen i boken.

Han skulle fylla 50, hon var 44. I hemlighet hade han önskat sig i födelsedagspresent att få resa till Köpenhamn med henne.

– Det var ju väldigt gulligt.

Gösta Ekman återvände till Dramaten 2013, efter sin första sjukdomsperiod. ”Det visar att ens egen fantasi om andra människor är väldigt begränsad. Det är en så fin bild av en människa att man kan råka ut för väldigt, väldigt traumatiska händelser, och sen stå på benen och vara kapabel till rubbet ett år senare.”
Gösta Ekman återvände till Dramaten 2013, efter sin första sjukdomsperiod. ”Det visar att ens egen fantasi om andra människor är väldigt begränsad. Det är en så fin bild av en människa att man kan råka ut för väldigt, väldigt traumatiska händelser, och sen stå på benen och vara kapabel till rubbet ett år senare.” Foto: Susanne Otto/Piratförlaget

Många som har rört sig på östra Södermalm det senaste decenniet har nog sett dem promenera och prata. Kanske med en påse från Göta Fisk i handen. Gösta och Marie-Louise Ekman såg alltid ut att vara inbegripna i ett samtal, som om de tillhörde de lyckligt lottade människorna som aldrig tröttnade på att höra varandras tankar.

Precis så var det, säger Marie-Louise Ekman.

– Vi pratade hela tiden dygnet runt i nästan 30 års tid. Gösta sa att tänk, vi pratar på samma gång men vi gör också paus på samma gång.

Annons

Nu har hon levt utan honom i snart ett och ett halvt år.

Det är på sätt och vis fler runt bordet än bara vi två denna augustieftermiddag. Gösta förstås – han sitter här, säger Marie-Louise ofta och knackar på axeln – men också andra.

Vi sitter under en stor fläder som hon planterade när hennes mamma dog. Då var den en buske, nu är den ett träd, som ger skugga i en del av trädgårdstäppan utanför hennes ateljé.

På båda sidor om bordet står magnolior som hon har planterat för Gösta.
Barnbarnens hamster ligger begravd i hörnet.

En uppstoppad lama, kallad laman, vakar inne ateljén med troskyldig blick, under en rödbrun människolugg.

Marie-Louise Ekman skänkte laman till Unga Dramaten 2015 när hon slutade som chef. ”Men så kom det en ny chef som ville profilera sig och då hamnade den i lagret.” Nu har laman, som Marie-Louise Ekman en gång i tiden ropade inpå Bukowskis, fått flytta hem till hennes ateljé. Gösta Ekman gav den en lock av Marie-Louises hår.
Marie-Louise Ekman skänkte laman till Unga Dramaten 2015 när hon slutade som chef. ”Men så kom det en ny chef som ville profilera sig och då hamnade den i lagret.” Nu har laman, som Marie-Louise Ekman en gång i tiden ropade inpå Bukowskis, fått flytta hem till hennes ateljé. Gösta Ekman gav den en lock av Marie-Louises hår. Foto: Staffan Löwstedt

– Det här gjorde Gösta, säger hon och klappar lamans lugg. När jag hade klippt mig så sparade jag håret och lade här, och så satte han på det.

Annons

Chambrayskjortan hon bär är Göstas, men designen hennes. ”Gjord för speciella tillfällen” står det på bröstfickan.

Gösta Ekman sade en gång att Marie-Louise Ekman skyr samtalsämnet döden. ”Hon kan drabbas rent fysiskt, hon blir illamående. Marie-Louise vänder sig mot kunskapen om rummets begränsningar, hon stoppar fingrarna i öronen. Den tillvaro hon skildrar är skör. Där kan det ofta brista för människor. Det finns något mörkt, som hon alltid är på väg bort från.”

Han menade att Marie-Louise ofta varit sysselsatt med döden i sin konst utan att själv inse det.  

– Jag har ju haft – och har – en väldigt dödsångest. Jag kan inte prata om att ”en gång kommer vi att dö”, som om det var något man kunde sitta och ha som ett samtalsämne. När det då blir så att den man står absolut närmast och älskar mest drabbas…

Skjortan Marie-Louise Ekman bär är Göstas, men designen hennes.
Skjortan Marie-Louise Ekman bär är Göstas, men designen hennes. Foto: Staffan Löwstedt
Annons

Han var ju fem år äldre och lite mognare än jag. Han såg det hela väldigt praktiskt: man lever och man dör, det är inget man kan göra något åt.

Sensommarsolen steker, hon skuggar ögonen med handen. Hennes uppmärksamhet flyttas till en ilsket skrikande hundägare utanför trädgården, och hon går i väg för att spana in den hund som får ta emot salvorna.

– Gösta var ju mycket sakligare. Han var ju fem år äldre och lite mognare än jag. Han såg det hela väldigt praktiskt: man lever och man dör, det är inget man kan göra något åt. Bara att säga så får jag ju jätteångest av, säger hon och drar efter andan.

– Det hör inte till livet att börja prata om sin död. Tycker jag.

När Gösta Ekman blev sjuk i cancer vintern 2011 påbörjades en flera månader lång kamp. Den utkämpades i ett rum på Huddinge sjukhus, till en bit in på våren 2012. Marie-Louise Ekman, som då var chef på Dramaten, satte allt utom det viktigaste på jobbet på paus, och tillbringade många timmar varje dag vid hans sida. Samtalet fortsatte, ofta väldigt omtöcknat.

Annons

”Utan Marie-Louise tror jag inte att jag hade funnits i dag. Hon höll mig kvar, fäst vid land. Annars hade jag försvunnit, för jag hade ingen egen kraft”, sade Gösta Ekman efteråt till författaren Klas Gustavsson, som skrivit både hans och Marie-Louise Ekmans biografier.

”Man minns det som man mår bra av att minnas eller saker man retar sig på. Om jag säger att jag minns nåt från tidiga äktenskap eller mina barn var små är det ju inte säkert att de andra minns samma sak.”
”Man minns det som man mår bra av att minnas eller saker man retar sig på. Om jag säger att jag minns nåt från tidiga äktenskap eller mina barn var små är det ju inte säkert att de andra minns samma sak.” Foto: Staffan Löwstedt

Marie-Louise bestämde sig för att bli Göstas minne. Varje kväll när hon hade kommit hem från sjukhuset skrev hon dagbok. Om Göstas feberkurvor, de medicinska insatser som gjorts, framstegen och bakslagen. Förtvivlan och ömhet. Ett skyddslöst umgänge. Det är februari och hon köper med semlor. Ibland orkar han äta. När han har ont ser han ut som ett barn.

”Jag finns där som hans andra jag. Hans rörliga själv. I väntan på honom själv” skriver Marie-Louise Ekman i dagboken. Hon ska vara hans sköld mot det onda, hans hem på sjukhuset. Hans vakthund mot döden och mot sjuksköterskor som vill flytta honom när han är förvirrad av leverkoma och feberdrömmar.

Annons

Boken som nu ges ut heter ”Få se om hundarna är snälla ikväll...”. Så sade Gösta Ekman innan han somnade en kväll när mardrömmar plågade honom. Han drömde om fartyg och tåg som förde bort honom, om stora hotfulla hundar. Om att Marie-Louise räddade honom.

”Kan man komma närmare varandra än vad vi just nu gör. Jag tror inte det.” skriver hon den 18 januari 2012.

Boken är ett slags anhörigjournal, som vecklar ut sig till en kärlekshistoria.

Torsdag 8 december 2011:

”Jag hade på morgonen sagt att jag litar på honom/att han var den jag litat på mest i hela mitt liv så därför tror jag att han fixar det här!
Vi gör det!
Då sa han: Så du lägger allt på mig nu…
Ja det gör jag, sa jag.
Mycket roligt samtal.
Han har bollen nu!”

Jag läser bitar ur boken varje dag nu, för jag kommer så nära Gösta då. Vi hade en så intensiv och nära period.

Det är också en historia med lyckligt slut. Den 9 mars 2012, när Gösta får åka hem från sjukhuset, utnämner hon till deras nya bröllopsdag: ”Vårt nya liv tillsammans börjar”.

– Jag läser bitar ur boken varje dag nu, för jag kommer så nära Gösta då. Vi hade en så intensiv och nära period. Jag är van vid att leva med honom och den gången gick det bra. Det är mitt sätt att få umgås med honom i dag.

Annons

Efter mardrömsmånaderna på Huddinge sjukhus vintern 2011–12 fick de fem år till ihop. 2013 satte Gösta Ekman upp Simon Grays vemodiga komedi ”Främmande språk” på Dramaten, med bland andra Henrik Dorsin i ensemblen.

– När Gösta var som sämst och inte kunde prata och hallucinerade – att då säga ”jag tror han kommer sätta upp en ny pjäs om ett år…” Det visar att ens egen fantasi om andra människor är väldigt begränsad. Det är en så fin bild av en människa att man kan råka ut för väldigt, väldigt traumatiska händelser, och sen stå på benen och vara kapabel till rubbet ett år senare. Att människor har den kraften i sig. Det är fantastiskt att veta.

Marie-Louise Ekman var i slutet av sin chefstid på Dramaten, men Gösta var i full gång.

 – Gösta grät oftare än vad jag gjorde, han hade närmare till sina känslor än jag. Jag var nog mer hämmad, säger Marie-Louise Ekman.
– Gösta grät oftare än vad jag gjorde, han hade närmare till sina känslor än jag. Jag var nog mer hämmad, säger Marie-Louise Ekman. Foto: Staffan Löwstedt
Annons

– Plötsligt hade han en roll på Dramaten som en sorts transportör från en annan tid. Det var massor av yngre skådespelare som så väldigt gärna ville höra honom berätta om hur det var förr. Gösta kunde berätta om ett helt teaterliv. Inte bara om hur man analyserar i dag, utifrån den samtida estetiska agendan och vad som är gångbart i dag, utan han kunde tala om de gamla skådespelarna och regissörerna. Tiden när scenteknik inte ens fick läsa pjäserna som skulle sättas upp, för det var bara de som hade huvudrollerna som fick hela pjäsen. Han var som en lekamen, eller en benstomme, i den samtida teatern. En som knöt samman. Efter repetitionerna satt han kvar i flera timmar för de andra ville inte gå därifrån. Han skapade någon sorts kraftfält runt sin person som var utöver själva arbetsuppgiften. Det var väldigt levande.

På sommaren, när Gösta var hemma igen, satt de vid det gröna bordet i trädgårdstäppan. Gösta lyssnade medan Marie-Louise läste ur dagboken. Det blev många pauser, läsningen tog hela sommaren.

Annons

De skyltade med hans fotografi sen när han hade gått bort, eftersom han var som en vän till många. Det var kärt.

Gösta Ekman började promenera igen. Södermalms loppisar och antikvariat fick återse en av sina trognaste besökare. Alltid med ett öga för böcker han ännu inte läst och de bästa Harris Tweed-kavajerna. Han fortsatte gå sin runda – tre timmar kunde den ta – mellan Återvinnarna och Återbrukarna och Röda korset och Emmaus och Stadsmissionen ända fram till två veckor före sin död.

– Han hade olika gubbar och gummor som han gick runt och pratade med. Antikvariat och antik- och lumpaffärer. Där gick han och fyndade eller gav bort nåt han inte behövde själv. Han hade relationer med många på de här ställena. De skyltade med hans fotografi sen när han hade gått bort, eftersom han var som en vän till många. Det var kärt. Han var social men på sina egna andra villkor.

Den andra sjukdomsperioden förde Marie-Louise Ekman inga dagboksanteckningar. Då hade läkarna sagt att det inte skulle gå bra. Det var en utmätt tid.

Annons

– Första gången fanns ett hopp, men andra gången fick vi en deadline. Det gick väldigt tydligt åt ett håll hela tiden, som inte var ett positivt håll. Han hallucinerade inte, utan vi var vid fullt medvetande båda två så det fanns ingen anledning för mig att skriva dagbok om det. Vi var båda lika alerta.

Gösta Ekman dog den 1 april 2017. Marie-Louise Ekman gick in i en lång period av djupaste sorg.

– Jag blev alldeles bedövad. Satt bara och stirrade framför mig. Man blir katatonisk. Man tappar rörelseförmågan. Jag tror jag tittade på klockan 5 000 gånger på ett dygn, och ville bara att tiden skulle gå. Så att man får gå och lägga sig. Och sen har man jättesvårt att somna, och sen jättesvårt att vakna på morgonen. Allt är bara jättejobbigt. Jättekonstigt allting.

Man vissnar liksom. Man tappar allting. Hela kroppen lägger av på något sätt. Det blev högst begripligt. Att man kan dö av sorg

– Det är ett sorgearbete, säger hon och betonar ordet arbete.

– Och man fattar inte varför man själv ska fortsätta heller. Man ligger snubblande nära att avkorta sitt eget liv. Det gör man. Hade nånting hänt där i början så hade jag inte gjort något motstånd.

Annons

Jag fastnar ofta för dödsannonser över par där det bara har gått fem, tio, tjugo dagar emellan. Och sitter och undrar vad som har hänt.

– Precis. Det har jag alltid tyckt varit så konstigt, att det har varit så tajmat, och det tycker jag inte längre. För man vissnar liksom. Man tappar allting. Hela kroppen lägger av på något sätt. Det blev högst begripligt. Att man kan dö av sorg.

Tidningarna fylldes av minnesord som också var lovord till en älskad skådespelare. På sociala medier lade många upp bilder av ”Det svenska tungsinnet” i Malmö – Marie-Louise skulptur av en konstnärstyp där Gösta är modell, och har tårar rinnande nerför kinderna. Konstverket brukar få blomsterkransar på sommaren och halsduk och mössa på vintern. Nu fick han blommor och tända ljus.

I mitten av maj ordnade kollegorna på Dramaten ”en melankomisk kväll för Gösta Ekman”.

”Vi har inte så många gubbtjyvar kvar”, sade Marie Göranzon och introducerade Jan Malmsjö.

Den ena gubbtjyven – Malmsjö – skojade om att han fått ärva den andra gubbtjyvens – Göstas – geriatriska duschstol.

Annons

Ur en tygkasse plockade Malmsjö Gösta Ekman den äldres Hamletmask, medan han tittade upp mot himlen och pratade till Gösta Ekman den yngre, som han alltid kallat för sin lillebror.

Det var en kväll när konferencieren fick publiken på Dramatens stora scen att säga ”PITT” i kör, precis som Gösta Ekmans bankdirektör i ”Gula hund”.

Marie-Louise Ekman gick in i salongen först när mörkret lagt sig och lämnade den innan det var slut.

– Jag var som i dimma då, men jag har något minne av att jag tyckte det var vackert.

Kvällen innan Gösta gick bort var det premiär för Marie-Louise Ekmans ”Försökskaninerna” på Dramaten den avslutande delen i en pjästrilogi som Marie-Louise Ekman skrivit om sin mamma. Det var ett sätt att få fortsätta umgås med henne.

Jag blev alldeles bedövad. Satt bara och stirrade framför mig. Man blir katatonisk

– Jag förlängde vår samvaro. Det är samma sak nu, jag förlänger min och Göstas samvaro, jag får prata om oss och vad som hände, och då tar han lite plats i nutiden vilket jag gillar och mår bra av.

Annons

– Gösta ville till varje pris vara med över min premiär, och det var han. Läkaren och sjuksköterskorna på Ersta sa att det är inte ovanligt att det blir så. Han var så disciplinerad att han hade bestämt sig för att följa mig på upploppet och premiären.

När jag berättade det för Gösta sa han ’varför det, då är jag ju inte med längre, kan du inte ha det så att jag finns med?’

I juni samma år skulle en stor separatutställning med hennes konst öppna på Moderna museet.

När Daniel Birnbaum ringde Marie-Louise Ekman och kom med erbjudandet om en stor utställning föreslog han att det skulle ske 2018 eller -19.

– Men när jag berättade det för Gösta sa han ’varför det, då är jag ju inte med längre, kan du inte ha det så att jag finns med?’

– Då ringde jag tillbaka och sa jag måste ha den snart för jag vill att Gösta ska vara med.

Våren 2017 var kall. Marie-Louise Ekman höll sig mest hemma och ville inte träffa så många fler än barn och barnbarn.

– Med nöd och näppe var jag med på vernissagen. Och var som i en glaskula. Men det fanns väldigt fina människor på museet som var som en mental mur runt mig, för jag var totalt otalbar. Jag började gråta när som helst, var som helst, fick sådana sorgattacker, det var hemskt.

Annons
Marie-Louise De Geer och Gösta Ekman i demonstration till stöd för Svarta panter-partiet i USA, 1970.
Marie-Louise De Geer och Gösta Ekman i demonstration till stöd för Svarta panter-partiet i USA, 1970. Foto: Ragnhild Haarstad

Gösta och Marie-Louise Ekman har känt varandra sedan 60-talet. När Marie-Louise Ekman var gift med Johan Bergenstråhle, och deras barn var små, hade han och Gösta Ekman ett intensivt samarbete.

– Då dök Gösta upp hemma och diskuterade projekt. Våra föräldrar umgicks i samma kretsar. Min pappa, som jobbade som reklamman för Hasse Ekman på Alléteatern målade av den gamle Gösta Ekman när han var 17 år. Våra liv är så sammanflätade med varandra. Jag har hört namnet Gösta Ekman sedan jag föddes.

– Och när Johan dog blev Gösta väldigt viktig för mina barn. Han var som en förlängning av deras pappa.

En av Göstas och Marie-Louise Ekmans många likheter, menar hon, var att de båda var barn av privatteatern. De stod båda lite vid sidan om det som kallas för finkultur. När skandalerna kring Svenska Akademien och Forum har rullats upp har hon tänkt att ”men det där är ju inte centrum i kulturvärlden”.

Annons

– Vi har en annan sorts blodsystem i oss, som gör att vi inte tycker det är naturligt att iaktta modeströmningar inom film, teater, måleri. Vad det är kan jag inte säga. Men vi hittade varandra i det. Har man en akademisk bakgrund så gör man lite andra val än om man inte har det. Det påverkar ens sätt att jobba, ens regelverk.

Han hade hela tiden ett svart bråddjup i sig. En jädra existentiell smärta som fanns där hela tiden.

Gösta hade en särskild känsla för moral, det återkommer Marie-Louise Ekman ofta till. Och hon berättar gärna om allt han har lärt henne. Om föräldraskap, praktiska saker, hur han knuffade henne mot det ”lagoma”, hon som var så antingen-eller.

– Gösta sa alltid om jag står i vägen för dig så flyttar jag mig omedelbart. Det var så jädra schysst sagt, och han menade det. Han hade inget som helst behov av att ta en plats som regissör eller skådespelare om det fanns andra som tyckte att han inte gjorde det bra.

 ”Gösta hade mer fantasi när det gällde föräldraskap än vad jag hade. Det här med att hämta barn i tid, att man ska åka bort tillsammans på sommaren och ägna tid ihop, jag hade mer en inställning av att *Men vi är ju nära?* och så kan jag gå och jobba och så kan ni leka.”
”Gösta hade mer fantasi när det gällde föräldraskap än vad jag hade. Det här med att hämta barn i tid, att man ska åka bort tillsammans på sommaren och ägna tid ihop, jag hade mer en inställning av att *Men vi är ju nära?* och så kan jag gå och jobba och så kan ni leka.” Foto: Staffan Löwstedt
Annons

När Marie-Louise talar om Gösta försvinner litet av det sorgsna i ögonen.

– Han var en otroligt tydlig och rakryggad människa. Han var inte konflikträdd. Jag har mer varit ’äh man väljer vad man bråkar om, vilka konflikter man tar’. Men så gjorde inte han.

– Han hade hela tiden ett svart bråddjup i sig. En jädra existentiell smärta som fanns där hela tiden. Människor som försöker förhålla sig till sin smärta tycker jag är attraktiva.

Då Gösta Ekman var sjuk ville han inte träffa så många. Han behövde hushålla med den lilla kraft han hade. Men det handlade också om att han inte ville riskera att knäcka folk med sin kamp, säger Marie-Louise Ekman.

– Gösta var en person som alltid ville leverera. Han ville ge kraft och inte ta kraft. Han hade en väldigt hög moral och stränga regler för sig själv. Gick han på en middag såg han som sin uppgift att underhålla, bidra till den goda stämningen.

– När han sen kände i perioder att han inte hade konditionen då drog han sig också undan, för han kände att förväntan på honom var på ett visst sätt. Han var så mån om att inte stå i vägen, att inte betyda något negativt för någon.
Gösta och Marie-Louise Ekmans kärlekshistoria sträckte sig in i deras konstnärskap. De berättade gärna om hur stor betydelse de hade för varandras arbete, långt ifrån konstnärsmyten om den starka solitären.

Annons

– Det absolut viktigaste är ju att man har roligt ihop. Men ännu viktigare att man är ihop med någon som bejakar en, och då inte bara i ett sovrum. Gösta supportade mig och var otroligt viktig i de jobb jag hade, som professor, rektor och teaterchef, han fanns med som en jädra motor bakom detta. Jag känner mig ju som att jag har en liten Gösta på ryggen som nu följer detta med boken och bejakar det.

Det är jädra mysko. Helt plötsligt så börjar man skratta igen och prata igen. Eller säga ’ska vi gå ut och äta middag’.

Någonstans i början av det nya året började den mest förlamande sorgen lätta.

– Vissa saker kan man inte ta beslut om, utan de har sin tid. Det är jädra mysko. Helt plötsligt så börjar man skratta igen och prata igen. Eller säga ’ska vi gå ut och äta middag’. Helt plötsligt så vaknar nåt litet till liv och så förskjuts allt en aning. Det är som när man lär sig prata eller gå när man är liten.

Hon tycker om att syssla med ”Göstas bok”, som hon kallar den. Men ännu är det skört.

Hon har inte börjat måla igen, ännu.

Annons

– Jag har helt enkelt tappat min lust, min riktning. När man skapar något så måste man ha en riktning och kunna säga ”ditåt vill jag”. Och den har jag tappat i och med att Gösta inte finns. Bakom mig eller bredvid mig.

– Är det nån som skulle knuffa på mig bakifrån och säga att ”nu får du inte sitta här och sörja mera” så är det ju Gösta. ”Nä men du”, skulle han att säga. ”Nä men du”.

Marie-Louise Ekman i sin ateljé, bredvid Göstas skrivbord.
Marie-Louise Ekman i sin ateljé, bredvid Göstas skrivbord.

Bredvid köket i ateljén står Göstas skrivbord, hans ”station” som Marie-Louise kallar det, där han förvarade en del av sina böcker och minnen och anteckningar. En leksaksfågel sitter på skrivbordslampan, även den har fått en hårlock, men den är Marie-Louises gåva till Gösta. Här står också barnbarnet Rebeckas arbetsbänk. Hon sover över ibland, i Göstas säng, sitter på Göstas plats och äter frukost, i hans morgonrock.

Annons

– Det har betytt väldigt mycket, för hon är så mån om Gösta. Hon vill prata om Gösta. De tittade mycket i fågelböcker ihop. Så han finns med i våran samvaro och det är fantastiskt.

Kanske, säger Marie-Louise Ekman, slits man ner lite i sin dödsångest med åren. Ju fler omkring en som försvinner. Men att man slits ned, betyder inte att det går över.

– Jag hade ju sett framför mig att vi skulle bli otroligt gamla och bittra ihop.
Hon skrattar.

– Vi skulle bli som två gamla stötar som skulle vanka fram och stödja varann. 

Gösta Ekmans gravsten på Katarina kyrkogård på Södermalm i Stockholm, skapad av Marie-Louise Ekman. Den är lika hög som Gösta Ekman var, och är gjord efter parets sovrumsfönster.
Gösta Ekmans gravsten på Katarina kyrkogård på Södermalm i Stockholm, skapad av Marie-Louise Ekman. Den är lika hög som Gösta Ekman var, och är gjord efter parets sovrumsfönster.

Det blev en gravsten som man inte behöver sätta sig på huk vid. I somras stod den klar. Mitt på Katarina kyrkogård där det är som grönast, några stenar från Johan Bergenstråhles.

Efter nio månader av svåruthärdlig sorg stod Marie-Louise Ekman en dag i sovrummet och såg ut genom fönstret. Hon såg den utsikt som Gösta hade haft när han låg där sjuk.

– Det var ett koltrastpar som alltid kom till fönsterblecket, och Gösta lade ofta ut lite müsli till dem. Det tyckte han var väldigt trevligt att se. Då slogs jag av det, att så ska hans gravsten se ut, som ett fönster. Den är lika hög som Gösta, nämligen 172 centimeter. Genom fönstret ser man himlen och andra fåglar. Man ser rymd och växtlighet. Jag kände att jag kan inte göra en gravsten där man böjer sig ner och sätter några blommor, då kommer jag verkligen att krokna av sorg.

Gösta Ekman återvände till Dramaten 2013, efter sin första sjukdomsperiod. ”Det visar att ens egen fantasi om andra människor är väldigt begränsad. Det är en så fin bild av en människa att man kan råka ut för väldigt, väldigt traumatiska händelser, och sen stå på benen och vara kapabel till rubbet ett år senare.”

Foto: Susanne Otto/PiratförlagetBild 1 av 9

Marie-Louise Ekman skänkte laman till Unga Dramaten 2015 när hon slutade som chef. ”Men så kom det en ny chef som ville profilera sig och då hamnade den i lagret.” Nu har laman, som Marie-Louise Ekman en gång i tiden ropade inpå Bukowskis, fått flytta hem till hennes ateljé. Gösta Ekman gav den en lock av Marie-Louises hår.

Foto: Staffan LöwstedtBild 2 av 9

Skjortan Marie-Louise Ekman bär är Göstas, men designen hennes.

Foto: Staffan LöwstedtBild 3 av 9

”Man minns det som man mår bra av att minnas eller saker man retar sig på. Om jag säger att jag minns nåt från tidiga äktenskap eller mina barn var små är det ju inte säkert att de andra minns samma sak.”

Foto: Staffan LöwstedtBild 4 av 9

– Gösta grät oftare än vad jag gjorde, han hade närmare till sina känslor än jag. Jag var nog mer hämmad, säger Marie-Louise Ekman.

Foto: Staffan LöwstedtBild 5 av 9

Marie-Louise De Geer och Gösta Ekman i demonstration till stöd för Svarta panter-partiet i USA, 1970.

Foto: Ragnhild HaarstadBild 6 av 9

”Gösta hade mer fantasi när det gällde föräldraskap än vad jag hade. Det här med att hämta barn i tid, att man ska åka bort tillsammans på sommaren och ägna tid ihop, jag hade mer en inställning av att *Men vi är ju nära?* och så kan jag gå och jobba och så kan ni leka.”

Foto: Staffan LöwstedtBild 7 av 9

Marie-Louise Ekman i sin ateljé, bredvid Göstas skrivbord.

Bild 8 av 9

Gösta Ekmans gravsten på Katarina kyrkogård på Södermalm i Stockholm, skapad av Marie-Louise Ekman. Den är lika hög som Gösta Ekman var, och är gjord efter parets sovrumsfönster.

Bild 9 av 9