Annons

Mythos. De grekiska myterna återberättadeDet blir aldrig tråkigt i antikens brutala civilisation

Akropolis i Aten, där flera viktiga monument dateras till 400-talet före Kristus.
Akropolis i Aten, där flera viktiga monument dateras till 400-talet före Kristus. Foto: Marianne Løvland / TT

Stephen Fry tar sig an antikens berättelser med liv och lust. Han är inte akademisk men underhållande. Mary Beard sätter i stället betraktaren i centrum – ett lyckat grepp, så länge hon rör sig i medelhavskulturen.

Under strecket
Publicerad

”Mytos” av Stephen Fry.

Foto: Albert Bonniers förlag

Skådespelaren Stephen Fry är född 1957 och har bland annat spelat Oscar Wilde på film. Han har skrivit romanerna ”Lögnaren”, ”Flodhästen” och den självbiografiska ”Moab is my washpot”.

Foto: Claire Newman Williams

“Gudar och människor” av Mary Beard.

Foto: Norstedts

Kopia av Praxiteles ”knidiska Afrodite” från 300-talet före Kristus, gjord av skulptören Ippolito Buzio (1562–1634).

Foto: Wikimedia

Mary Beard är professor i antikens historia vid Newnham College i Cambridge och redaktör för den klassiska litteraturen på Times Literary Supplement.

Foto: Caterina Turroni och Lion TV

”Mytos” av Stephen Fry.

Foto: Albert Bonniers förlag

Mythos. De grekiska myterna återberättade

Författare
Stephen Fry
Genre
Sakprosa
Förlag
Albert Bonniers förlag

Översättning: Molle Kanmert Sjölander. 446 sidor

I höstas, för en evighet sedan, talade alla om antiken. Skolverket hade lagt ett förslag om att stryka undervisningen om antiken i grundskolan, och protesterna var legio. Historiker, krönikörer, ja, även partiledare yttrade sig med samstämd röst: Bevara antiken!

För en antikhistoriker var det kollektiva försvaret av den äldre historien närmast overkligt. Tacksamt, förstås, men också förbryllande. Varifrån kom denna plötsligt uppflammade antikvurm? Säkert finns en uppsjö förklaringar, några maktpolitiska, andra nostalgiska, men jag uppfattade också en genuin oro för barnens bildning och ett uttryck för att många finner den antika historien både fängslande och relevant. Det är glädjande.

”Mytos” av Stephen Fry.
”Mytos” av Stephen Fry. Foto: Albert Bonniers förlag
Annons
Annons

Skådespelaren Stephen Fry är född 1957 och har bland annat spelat Oscar Wilde på film. Han har skrivit romanerna ”Lögnaren”, ”Flodhästen” och den självbiografiska ”Moab is my washpot”.

Foto: Claire Newman Williams

Även bokproduktionen vittnar om en antikintresserad läsekrets. Böcker skrivs, och böcker översätts. Bland nytillskotten märks två verk författade av välkända brittiska profiler, Stephen Frys ”Mythos. De grekiska myterna återberättadeoch Mary Beards ”Gudar och människor. Blicken genom historien”.

Den beläste skådespelaren och författaren Stephen Fry utforskar i ”Mythos” den grekiska mytologin från begynnelsen. Vi får följa hur Gaia (jorden) föds ur Kaos, ger liv åt Uranos och med honom får titanerna. Hur Uranos kastreras med en lie och buras in i underjorden av sonen Kronos, som i sin tur störtas av Zeus. Härefter följer de olympiska gudarnas tid och människornas tillkomst (”Zeus leksaker”). Så följer tvåhundra sidor blandade myter där olympierna konfronteras med dödliga som Europa, Semele, Endymion och Arakne. Den som vill läsa om grekiska hjältar, om Herakles, Theseus, Jason och Medea, får vända sig till uppföljaren ”Heroes”, som på engelska släpptes året efter ”Mythos”.

Med liv och lust tar sig Fry an den grekiska mytologins mustiga historier. De egenkomponerade dialogerna gjuter liv i både gudar och människor (Sisyfos: Vem i helvete är du? Thanatos: Ja, vem i helvete är jag? Helvetet är just vem jag är. Hahahaaa!). Man har aldrig tråkigt, och trots att jag vet hur det slutar (illa förstås), följer jag med oro hur Prometheus tassar upp på Olympens högsta topp för att med en jättefänkål stjäla en gnista av den gudomliga elden att ge till människorna.

Skådespelaren Stephen Fry är född 1957 och har bland annat spelat Oscar Wilde på film. Han har skrivit romanerna ”Lögnaren”, ”Flodhästen” och den självbiografiska ”Moab is my washpot”.
Skådespelaren Stephen Fry är född 1957 och har bland annat spelat Oscar Wilde på film. Han har skrivit romanerna ”Lögnaren”, ”Flodhästen” och den självbiografiska ”Moab is my washpot”. Foto: Claire Newman Williams
Annons
Annons

“Gudar och människor” av Mary Beard.

Foto: Norstedts

Ibland blir det lite för mycket av det goda. Som när den olycklige Aktaion ”fånstirrar på Artemis nakna kropp” och står ”handfallen med gapande mun och ögonen på skaft (ja, inte bara ögonen)”. Men i Ovidius ”Metamorfoser”, varifrån berättelsen är hämtad, döljs Artemis av nymferna, och Aktaions enda reaktion är rädsla. Emellanåt döljer Frys putslustigheter det fasansfulla i gudarnas straff: Aktaion förvandlas till en hjort och slits i stycken av sina egna jakthundar. 

Den är underhållande, fylld av lärdom och drivs av Frys kärlek till berättandet.

Saknas görs också minsta antydan till problematisering av gudarnas alla sexuella övergrepp. När Zeus rövar bort den unge Ganymedes och Apollon förföljer Dafne ser Fry enbart förälskelse och kärlek, från gudarnas sida alltså. Vidare kunde Fry ha varit tydligare med vilka källor han använt och vilken version av myten han valt.  

Samtidigt har man lätt överseende med bristerna. Boken gör inga anspråk på att vara akademisk. Den är underhållande, fylld av lärdom och drivs av Frys kärlek till berättandet. Gott så!

“Gudar och människor” av Mary Beard.
“Gudar och människor” av Mary Beard. Foto: Norstedts

Mary BeardsGudar och människor” är en helt annan slags bok. Den bygger på antikvetarens två avsnitt av BBC-dokumentären ”Civilisationsfrån 2018, en modern version av Kenneth Clarks inflytelserika ”Civilisation” som sändes 1969. Pluraländelsen -s i den nya produktionen är betydelsebärande. Där Clark fokuserade på det manliga geniets västerländska konstyttringar, reser Beard förutom till Grekland och Rom även till Mexiko, Egypten, Turkiet, Indien, Kambodja och Kina. I bagaget har hon två huvudsakliga frågeställningar: hur avbildas kroppen och hur hänger konst och religion samman? Betraktaren snarare än föremålen står i centrum; Beard är intresserad av hur människor och konst interagerar.

Annons
Annons

Kopia av Praxiteles ”knidiska Afrodite” från 300-talet före Kristus, gjord av skulptören Ippolito Buzio (1562–1634).

Foto: Wikimedia

... att offentligt förevisa blottad kvinnohud innebar att provokativt utmana tidens normer.

Mary Beard drivs, som alltid, av viljan att förstå, ifrågasätta och dekonstruera. Lyckas hon? Ja, när hon rör sig i sin hemtama miljö, den antika medelhavskulturen. Här kan hon påminna läsaren om hur revolutionerande Praxiteles ”knidiska Afrodite” måste ha tett sig på 300-talet före Kristus. Denna första nakna kvinnoskulptur kan inte reduceras till en stilistisk nyskapelse – att offentligt förevisa blottad kvinnohud innebar att provokativt utmana tidens normer. 

En annan skarpsynt diskussion gäller farao Ramses II många kolossalstatyer; här gör oss Beard uppmärksam på att monumental propaganda också kunde väcka misstro. Vidare, påpekar hon, speglar inte monumentalkonsten bara enväldet; den formar också bilden av autokraten, även för honom själv.

Kopia av Praxiteles ”knidiska Afrodite” från 300-talet före Kristus, gjord av skulptören Ippolito Buzio (1562–1634).
Kopia av Praxiteles ”knidiska Afrodite” från 300-talet före Kristus, gjord av skulptören Ippolito Buzio (1562–1634). Foto: Wikimedia

En av Beards poänger är att den antika skulpturen utgör en norm: vi bedömer andra kulturers konst med en klassisk måttstock – ju mer naturtrogen, desto mer civiliserad. Vi har också en tendens att sammankoppla skön konst med det bästa politiska styret, ett arv från Johann Joachim Winckelmanns 1700-talskategorisering av antikens stilar. Här bränner det till – vad menar vi egentligen med civilisation

Annons
Annons

Mary Beard är professor i antikens historia vid Newnham College i Cambridge och redaktör för den klassiska litteraturen på Times Literary Supplement.

Foto: Caterina Turroni och Lion TV

Mindre lyckade är Beards utflykter till konstområden och kulturer bortom det antika. Ett hopplöst dilemma förstås – vem skall skissa de breda linjerna om ingen vågar gå utanför sina specialområden? Men jag uppfattar bokens möten med islamisk kalligrafi och olmekisk skulptur som otillfredsställande ytliga. Beard har också en tendens att döma ut tidigare tänkare (en kontroversiell tolkning ”verkar gå över huvudet på konnässörerna”).

Mary Beard är professor i antikens historia vid Newnham College i Cambridge och redaktör för den klassiska litteraturen på Times Literary Supplement.
Mary Beard är professor i antikens historia vid Newnham College i Cambridge och redaktör för den klassiska litteraturen på Times Literary Supplement. Foto: Caterina Turroni och Lion TV

Samtidigt ser hon levande individer i den grekisk-romerska konsten, men saknar porträttlikhet hos soldaterna i kejsar Qin Shi Huang-dis kinesiska terrakottaarmé. Även Beard har ett västerländskt, i dessa sammanhang otränat öga, och jag önskar att hon oftare riktade den kritiska blicken också mot sig själv.  

”Gudar och människorär i det närmaste en reproduktion av Beards tv-presentationer. Överdådigt vackra bilder och korta kapitel/klipp från betraktelser i olika världsdelar. Kanske gör man bäst i att läsa den som om den vore tv – då blir Mary Beard med sin chosefria stil och sina nyfikna frågor en god följeslagare. Det är hennes betraktelser vi får följa, men jag hoppas att läsaren också inspireras att reflektera över sitt eget perspektiv. Vad är det jag ser? Vad är en civilisation? Vari ligger betydelsen av antiken? 

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons