Annons

Josefin Holmström:Det blir bakläxa, Margit Richert

Margit Richert sågar den svenska litteraturen vid fotknölarna. Men hon ägnar sig åt uråldriga gnällknep och tankefel.

Under strecket
Publicerad

Har Richert glömt till exempel de Augustprisnominerade författarna Karin Smirnoff och Linnea Axelsson.

Foto: Fredrik Persson/TTBild 1 av 1

Har Richert glömt till exempel de Augustprisnominerade författarna Karin Smirnoff och Linnea Axelsson.

Foto: Fredrik Persson/TTBild 1 av 1
Har Richert glömt till exempel de Augustprisnominerade författarna Karin Smirnoff och Linnea Axelsson.
Har Richert glömt till exempel de Augustprisnominerade författarna Karin Smirnoff och Linnea Axelsson. Foto: Fredrik Persson/TT

”Samtidens svenska litteratur är helt enkelt inte särskilt intressant”, skriver Margit Richert, och jag blir tvungen att ställa ner min kaffekopp och ta några djupa andetag.

I ett svar på Daniel Sjölins inlägg i Expressen om litterära medelmåttor (ett inlägg med flera intressanta poänger om författarlivets förutsättningar) avfärdar Richert snart sagt hela det svenska litterära fältet, som enligt henne mest består av Camilla Läckberg och obskyr elitistisk litteratur för Forumfolk.

Nu vet ju inte jag vad Richert anser vara intressant litteratur, men jag kan utläsa att hon saknar något slags gemensam berättelse; att hon framför allt är kritisk mot likriktad, kvinnlig, medelklassig autofiktiv litteratur om meningslöst sex.

Annons
Annons

Det är ett märkligt påstående.

Gott så: det finns goda skäl att kritisera den autofiktiva trenden. Det har jag själv gjort en poäng av. Men då måste man kanske främst förstå ”kritisera” som i ”att bedriva kritik”, och det kräver ett mått av välvilja, en villighet att sätta sig in i och förstå. Det bjuder inte Richert på.

Hon sörjer i stället att det inte finns någon ”som kan väva drömsjok av våra gemensamma upplevelser; i dessa tider finns ingen som skriver allegorier över Nya Karolinska”. Och det finns tydligen inte plats för glesbygdsborna eller arbetarna heller.

Det är ett märkligt påstående. Har det undgått Richert att Margit Kapla nyligen vann Augustpriset för sitt mäktiga diktverk ”Osebol” – berättelsen om en hel värmländsk by och deras erfarenheter av landsbygdsliv, utflyttning, krig, integration, ensamhet och kärlek, för att nämna några ämnen? Där finns både sjukhus, kommunalpolitik och arbetarminnen i en surrande, perspektivrik kollektivdikt som också är en antropologisk kulturgärning.

Har Richert dessutom missat förra årets Augustvinnare, Linnea Axelssons smärtsamt vackra samiska släktkrönika ”Aednan”? Eller Karin Smirnoffs hyllade familjeberättelser ”Jag for ner till bror” och ”Vi for upp med mor”?

Richert påstår lite tillspetsat att Sverige har ”en av Europas tristaste och mest småborgerliga bokbranscher”. Men hon ger inga exempel. Menar hon att storförlagen inte ger ut utmanande litteratur bortom medelklassintressena? För det kan jag inte heller hålla med om.

Men även Strindberg var ju en gång samtida, han var rent av författare till kolerisk autofiktion.

Annons
Annons

Natur & Kultur publicerar Elise Karlssons romaner om klass, arbetsmarknad och rasism, ”Linjen” och ”Klass”, Bonniers ger ut Athena Farrokhzads rasande politiska, ja rent av revolutionära poesi. Och småförlagen hävdar sig, de med; ovan nämnda ”Osebol” gavs ut av lilla Teg Publishing, och Alva Dahl har rönt stora framgångar med den prosalyriska berättelsen ”Längtans flöde” som gavs ut på eget förlag.

Nästa klagomål är att det inte finns några nya Sara Lidman eller Vilhelm Moberg. Det är ett uråldrig gnällknep och tankefel, det där att granska sin samtid och beklaga sig över att ingen skriver som förr, som på den gamla goda tiden. Men även Strindberg var ju en gång samtida, han var rent av författare till kolerisk autofiktion. Den omtolkades under årens lopp, för att den gick att foga in i en historisk litterär kontext. Samma sak kommer att ske med det som skrivs i dag.

Det är svårt att utvärdera en rörelse när man fortfarande står mitt i den. Och behöver jag påminna om hur till exempel van Gogh togs emot under sin levnadstid? Så nej, Margit Richert: det blir bakläxa. Den goda nyheten är att svensk samtidslitteratur är bra mycket mer livskraftig och varierad än vad dess belackare påstår. Läs den och upptäck själv – du kommer inte att ångra dig.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons