Annons

Det blir inget Natomedlemskap med stöd av (S)

Nej, något Natomedlemskap kommer socialdemokraterna inte att svänga till. Om inte Finland gör det. Om inte säkerhetsläget förvärras. Men det förutsätter en upprustning, skriver statsvetaren Stig-Björn Ljunggren (S).

Under strecket
Publicerad

Gärna upprustning mot den ryska björnen, men inget Natomedlemskap, om Stig-Björn Ljunggren tolkar (S) rätt.

Foto: Fredrik Sandberg / TT Bild 1 av 1

Gärna upprustning mot den ryska björnen, men inget Natomedlemskap, om Stig-Björn Ljunggren tolkar (S) rätt.

Foto: Fredrik Sandberg / TT Bild 1 av 1
Gärna upprustning mot den ryska björnen, men inget Natomedlemskap, om Stig-Björn Ljunggren tolkar (S) rätt.
Gärna upprustning mot den ryska björnen, men inget Natomedlemskap, om Stig-Björn Ljunggren tolkar (S) rätt. Foto: Fredrik Sandberg / TT

När vår säkerhetspolitiska linje diskuteras kommer ofta frågan om när socialdemokraterna äntligen ska bita huvudet av skam och låter oss gå med i Nato.

Och mitt enkla svar är att det inte kommer att hända.

Tvärtom skulle en del socialdemokrater gärna se en politisk strid om detta i kommande valrörelse. Men då inte för att de vill Sverige väl - utan därför att det är en bra mobiliseringsfråga.

Denna bestämda prognos ger några givna följdfrågor.

Den första frågan är om socialdemokraterna mäktar med att höja vår försvarskapacitet tillräckligt för att täppa till det militära vakuum vi genom nedrustning lämnat i Östersjöområdet? Är det då inte bättre att gå med i Nato?

Det är en viktig invändning. Tyvärr finns det en bild av att det skulle vara dyrare att gå med i Nato än att stå utanför. Fast det är precis tvärtom. Om vi i det säkerhetspolitiska läge som nu är på väg att växa fram ska kunna freda oss är en upprustning nödvändig. Och det är troligtvis dyrare att inte gå med i Nato än att gå med.

Annons
Annons

Det är också sannolikt något som ryssarna kommer att titta extra noga på. De kommer lätt till slutsatsen att ett nej till Nato kombinerat med marginella militära satsningar indikerar att vår oberoende linje inte är att lita på.

Den andra frågan är om inte socialdemokraterna skäms över att under kalla kriget ha hävdat att Sverige var alliansfritt - samtidigt som vi spelade under täcket med Nato och USA?

Är det inte ärligare att säga som det är – att Sverige är neutralt på USA:s sida?

Inte alls. Den allmänna bilden inom socialdemokratin är att vårt så kallade dubbelspel var en mycket klok och väl genomtänkt strategi. Den hade dessutom brett stöd. De enda som klagade var dels kommunisterna, dels moderatledaren Jarl Hjalmarson (som fick kritik för sin öppna Natolinje även av sina egna).

Upplägget var då ungefär som nu. Det gäller att övertyga ryssarna om att vi inte kommer att delta i – eller ge något direkt understöd till - militära operationer mot dem. Vi understryker detta med ett förhållandevis starkt försvar.

MEN om ryssarna anfaller oss, då kommer de att automatiskt aktivera länderna på Nato-sidan.

Den linjen är i stort sett fortfarande det recept som socialdemokraterna står för.

Men det finns också en tredje invändning mot prognosen att socialdemokratin inte kommer att förespråka ett Natomedlemskap. Partiet ändrade ju sin inställning till EU, trots att många trodde att det var omöjligt?

Visst finns det likheter. Murens fall och EU:s vitalisering, liksom en ekonomisk kris, innebar att Sverige stod inför en ny situation.

Annons
Annons

På samma sätt har Nato också förändrats och agerar idag exempelvis med FN-mandat, vilket gjort att Sverige kunnat delta i operationer utanför våra gränser. Det är något som socialdemokraterna starkt förordar.

Men det finns också skillnader.

En taktisk skillnad är att socialdemokraterna lyckades övertyga sina medlemmar och väljare om EU-medlemskap tack vare att de borgerliga partierna inte drev frågan speciellt aktivt. Framförallt moderaterna krattade manegen för socialdemokraterna genom att hålla en låg EU-profil medan arbetarrörelsen ändrade inriktning.

Så är inte fallet med Natomedlemskapet där allianspartierna går i spetsen.

Dessutom låg ett EU-medlemskap i de välståndsbringande krafternas intresse. Fackföreningsrörelsen ville vara med, liksom svenskt näringsliv. Och sådant spelar mycket stor roll för socialdemokratin.

Någon sådan drivkraft finns inte när det gäller Nato.

Ett annat skäl till att socialdemokraterna hade relativt lätt att närma sig EU är också den historiska erfarenheten. Sverige är ett land som vill ha internationellt samarbete och fri handel. Det ingår i arbetarrörelsens DNA att förorda gränslöst samarbete.

Men när det gäller militära allianser har Sverige andra och mycket dystra erfarenheter av vad internationellt samarbete kan innebära.

Vårt land var på väg att styckas upp av stormakter när vi i början av 1800-talet försökte vara med och avgöra Europas öde. Vi förlorade den östra rikshalvan och tvingades gradvis inse att vår tid som stormakt var över. Istället inrättade vi en smidig neutralitetshållning som bland annat innebar ett visst samförstånd med arvfienden i öst för att göra denna del av världen någorlunda avspänd.

Annons
Annons

Vi ska inte underskatta betydelsen av historiska erfarenheter. Det långa perspektivet bakåt ger ofta insikter. Dessutom bör vi komma ihåg att våra uppfattningar inte alltid grundar sig i rationella bedömningar av historiens lärdomar, utan att åsikter ibland liknar en fördom, men egentligen är en icke medveten erfarenhet.

Och ekot från 1800-talets ödesmättade konflikt är också ett skäl till att socialdemokraterna så starkt kopplar vår säkerhetspolitiska linje till Finland. Det finns här ett gemensamt historiskt arv som socialdemokraternas långa statsbärande kommit att göra till sitt.

Möjligtvis finns här en öppning inför framtiden. Om läget utvecklas så att Finland bestämmer sig för att ett Natomedlemskap är nödvändigt kommer det att kraftigt förändra den svenska kalkylen – och socialdemokraternas.

Avslutningsvis. Jag träffar mycket sällan på socialdemokrater som vill se ett Natomedlemskap. Tvärtom flödar partiet av aktivister som snarare är pacifister, tror att FN-resolutioner kan rädda oss från kriget och att ett intensivt kulturutbyte med Ryssland är betydligt bättre än att stationera fast trupp på Gotland.

De realistiska socialdemokraterna, som lyckligtvis också är de som bestämmer partilinjen, säger nej till Nato men värnar samtidigt om ”den transatlantiska länken”. De håller fast vid vår gamla hederliga alliansfria linje – men med den skillnaden att vi nu har ett mer öppet samarbete med Nato, som anses stå för något annat än det gjorde fordom.

Vi ska exempelvis inte glömma att Göran Persson under sin statsministertid såg USA:s närvaro i Europa som viktigt för svensk säkerhetspolitik. Eller att Håkan Juholt i sitt installationstal som partiledare förkunnade värdet av den transatlantiska länken.

Natovänner ska således inte förvänta sig att socialdemokraterna kommer att säga ja till Nato.

För patrioter borde inte heller detta vara något större problem, så länge som socialdemokraterna orkar ta konsekvensen av detta linjeval. Vilket innebär att fortsätta utveckla militär samverkan med Nato, se till att rusta upp försvaret ordentligt och återföra den folkliga förankringen som försvarsmakten förlorat, exempelvis genom någon slags aktiv värnplikt.

Detta är förstås ett område som lånar sig väl till blocköverskridande överenskommelser.

STIG-BJÖRN LJUNGGREN är socialdemokratisk statsvetare med fyra repmöten på sitt samvete.

Redaktionens lästips! Det är inte bara Donald Trump som tror sig oemotståndlig för kvinnor. Brexit-generalen Nigel Farage hävdar enligt Politico att Marine Le Pen vill mer än hålla handen.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons