Annons

Jayne Svenungsson:Det enhetliga Europa har aldrig funnits

Återupptäckta dokument och nyare forskning visar att de medeltida katarerna inte fick sina idéer från utomeuropeiska kulturer. Strävan efter att främmandegöra katarerna var ett led i kyrkans försök att konstruera en enhetskultur som aldrig existerat.

Under strecket
Publicerad

UNDER STRECKET

En inte oväsentlig nyckel till ­Nicolas Sarkozys framgångar i vårens franska presidentval var som bekant hans Europapolitik. Inför den EU-skeptiske medelfransmannen inskärpte Sarkozy betryggande att han ville se ett Europa med tydliga gränser, väl rotat i kärnländernas politiska och kulturella arv. Fokus låg dock i mindre utsträckning på vari detta arv består och desto mer på vari det inte består: Mindre Asien, Orienten och (om än outtalat av Sarkozy själv så en bered­villigt dragen slutsats av många franska väljare) islam.

I ett avseende är Sarkozys retorik inte särskilt anmärkningsvärd. Den påminner blott om ett konstaterande som många historiker gjort genom tiderna: att Europa som idé, som en kulturellt och religiöst ­definierad geopolitisk enhet, blir till och existerar enbart i kraft av sin avgränsning mot ett tänkt icke-Europa. Av detta skäl är det först på 1000-talet som man kan tala om Europa i egentlig mening. Det nya som äger rum vid denna tid är att man från centralt kyrkligt och politiskt håll stramar upp den kristna europeiska identiteten just ­genom att skärpa de ideologiska avgränsningarna gentemot det som uppfattas som främmande i förhållande till denna identitet: judar, saracener och inte minst de vid denna tid snabbt växande kättarrörelserna.

Annons
Annons

Det ligger naturligtvis en hel del i denna bild. 1000-talet är Clunyrörelsens och den gregorianska reformens era, det kanske mest ambitiösa enhetssträvande företaget på europeisk mark före EU. Det är likaledes en tid då toleransen för olikheter och avvikelser krymper. En rad korståg iscensätts mot ”otrogna” såväl inom som bortom det europeiska kärnlandet. Pogromer mot Europas judiska befolkning når en aldrig tidigare skådad omfattning. En bit in på 1200-talet inrättas också inkvisitionen, denna effektiva terrorbyråkrati som kommer att lägga grunden till en förföljelse- och angiverikultur som i sekulära former fortlevt in i modern tid.

Samtidigt som det ligger mycket i denna historieskrivning är den emellertid behäftad med ett problem. Även om den i grunden utgör en kritik mot hela föreställningen om en kristen europeisk enhetskultur förutsätter den inte desto mindre att det funnits ett mer eller mindre stabilt kristet Europa mot vilket de icke-europeiska (icke-kristna) elementen avgränsats. Problematiken framträder i sitt fulla ljus då man betraktar hur de kätterska eller heretiska strömningarna – bogomiler, katarer, valdenser – i regel behandlas i framställningar av det medeltida Europa. Om äldre tiders kyrkligt präglade historieskrivning tecknat bilden av mörka krafter som strävade efter att omstörta den kristna civilisationen, har den sekulära historieskrivningen från upplysningen och framåt ofta sökt ge upprättelse åt heretikerna. Det gemensamma och bestående draget är emellertid att man betraktar de heretiska rörelserna som främmande i förhållande till den kristna tradition som förutsätts utgöra stommen i Europa. Tydligast har man vidmakthållit denna kontrast i bogomilernas och katarernas fall, genom att hänföra deras rötter till orientaliska tvåvärldsläror – oftast manikeismen – som förutsätts ha trängt in i Europa som en följd av kors­tågen.

Annons
Annons

Under senare decennier har denna bild väsentligen utmanats. Bakgrunden är dels upptäckten av en rad autentiska katardokument under 1900-talet, dels transkriberingen och publiceringen av inkvisitionens förhörsprotokoll i takt med att Vatikanens arkiv blivit tillgängliga för forskning. Vad dessa dokument mer eller mindre entydigt pekar på är den utpräglat kristna karaktär som utmärker de heretiska strömningar som sveper fram över Europa från 1000-talet och framåt. Detta har inte bara lett till att man i hög utsträckning övergett tesen om kättarrörelsernas österländska ursprung. I framför allt Frankrike har ett helt forskningsfält vuxit fram, där man just koncentrerar sig på katarismen som ett inhemskt inslag i den europeiska medeltiden.

I Sverige har denna forskning förtjänstfullt uppmärksammats av Ylva Hagman, som i sin avhandling ”Katarerna. Enhet och mångfald inom den kataro-bogomiliska rörelsen” från 1994 belyser förhållandet mellan den östeuropeiska bogomilismen och katarerna i väst. Även om mycket av grundforskningen – dit inte minst Hagmans studie bör räknas – finns på plats sedan ett par decennier tillkommer regelbundet nya studier med nya infallsvinklar. Ett färskt exempel och tillika en god introduktion till hela forskningsfältet är den i fjol utkomna Le choix hérétique: Dissi­dence chrétienne dans l’Europe médiévale (Louve éditions), författad av Anne Brenon, en av eldsjälarna bakom den förnyade forskningen.

Redan den ordlek som döljer sig bakom verkets titel, ”det heretiska valet”, ger en indikation om Brenons önskan att skriva fram katarerna som en integrerad del av den mångfacetterade medeltida kristendomen i Europa. Den i grekiska bevandrade vet att termen hairesis betyder ”val”. Detta är också termens grundbetydelse när den framåt högmedeltiden dyker upp i kyrkans vokabulär för att beteckna läromässig avvikelse, varmed den också snabbt förvandlas till ett värdeomdöme för dem som gjort fel val. Vad Brenon vill markera med den skenbara pleonasmen ”det heretiska valet” är heretikernas avsiktliga val av en annan teologisk väg än den av den romerska kyrkan föreslagna. Katarerna valde så att säga att välja heresin och stod i många fall fast vid sitt val och sin över­tygelse till priset av det egna livet.

Annons
Annons

Men här bör man också inflika att dessa ”heretiker” själva inte såg sig som heretiker i betydelsen läromässiga avvikare. Det är deras teologiska motståndare som definierar dem som avvikare och som för­dömer dem som kättare. Dessa skärpta teologiska motsättningar kan ses mot bakgrund av redan nämnda andliga enhetssträvanden vid tiden runt millennieskiftet, där anspråket på apostolisk autenticitet och läromässig renhet motiverade kyrkans skärpta intolerans mot avvikelser. Det som lätt överskuggas i denna bild är emellertid att denna strävan efter autenticitet också var katarernas. I själva verket var det just önskan om att återvinna urkyrkans apostoliska ideal som föranledde katarerna att bryta med den befintliga kyrkan och organisera sig i egna kyrkor och stift. Ur katarernas perspektiv var det därför den romerska kyrkan som var heretisk och som svikit kristendomens ursprungliga ideal, vilket den tydligt bevisade genom att manifestera sig som en förföljande och överdådig maktkyrka.

Katarerna var alltså övertygade om att den egna kyrkan var den sanna och apostoliska. Utifrån denna övertygelse sökte man gestalta vad man fann vara den kristna trons verkliga ideal: fattigdom, kyskhet, enkelhet. Om denna strävan medfört att katarerna ofta framställts som sekteristiska och elitistiska framträder hos Brenon en annan bild. Även om katarkyrkornas ­avskilda ledarskick hade en asketisk livs­föring och levde i klosterliknande gemenskaper pekar det mesta tvärtom på rörelsens folkliga karaktär. De avskilda katarerna – vilka utgjordes av både kvinnor och män – hade vanliga yrken och levde mitt bland befolkningen i de befästa byarna. Först efter att kyrkan och kronan genom upprepade korståg utplånat det skydd katarerna ursprungligen åtnjöt av de lokala occitanska furstarna tvingades de utöva sin tro i hemlighet, vilket av naturliga skäl gav deras kyrka en mer sluten karaktär.

Annons
Annons

Ligger det då ingenting i den tidigare vedertagna bilden av katarismen som en läromässigt avvikande strömning i förhållande till huvudfåran av den kristna traditionen? Att förneka detta låter sig inte göras utan problem och detta är inte heller Brenons ärende. Om huvudfåran representeras av den kristendoms­tolkning som fixeras under fornkyrkans stora koncilier kan man inte minst konstatera att katarismen avviker i ett nyckel­avseende: förståelsen av Kristus. Där merparten av de kristna kyrkorna i historien och samtiden bekänner sig till den läroformulering som sedan konciliet i Kalcedon 451 gör gällande att Kristus är ”sann Gud och sann människa” förkastade katarerna övertygelsen om Kristi mänskliga natur.

Grunden till detta förkastande står att finna i den dualism mellan ande och materia som genomsyrade katarernas verklighetsförståelse. Kristus, som en del av den gudomliga verkligheten, kunde omöjligen ha antagit mänsklig gestalt, varför hans jordiska uppenbarelse blott var av skenmässig karaktär (så kallad doketism). Hans gudomliga uppdrag bestod inte heller i att lida och dö på korset, utan i att förmedla budskapet om syndernas förlåtelse och därigenom föra människornas själar åter till deras himmelska hemvist.

Men frågan är om dessa dualistiska drag utgör tillräcklig grund för att hävda katarismens manikeiska ursprung. Nu är det svårt att förneka att det föreligger en betydande strukturlikhet, såväl antropologiskt som kosmologiskt. Men om man vidgar den religionsfenomenologiska blicken finner man snart att liknande dualistiska mönster återfinns på en rad håll i den indo­europeiska kultursfären både före och efter manikeismen. Likheterna är helt enkelt av för allmän natur för att några direkta samband ska kunna beläggas. Betraktar man dessutom de återupptäckta katar­dokumenten finns det inget som tyder på kännedom om manikeismen. Den genomgående referensen är istället Nya testamentet, allra främst Johanneslitteraturen vilken ofta spelar på en kontrastering mellan mörker och ljus, mellan denna världen och den kommande. Det är också Johannes som i sitt evangelium lägger de berömda orden ”Mitt rike hör inte till denna världen” i Jesu mun. Brenons slutsats är därför att katarerna helt enkelt drog ut trådarna av en dualism som ligger latent i kristendomen själv och som delvis förstärktes genom teologins sammanflätning med platonskt tankegods redan i dess vagga.

Annons
Annons

Denna slutsats kallar till eftertanke av flera skäl. Inte minst utgör den en god påminnelse om att ett idémässigt arv kan tolkas och förvaltas på en rad olika sätt. Redan i fornkyrkan rådde en mångfald av synsätt i fråga om hur man skulle uttyda de vittnesbörd som apostlarna lämnat efter sig. Här fanns inte minst den ­doketiska syn på Kristus som katarerna ­senare skulle företräda rikligt represen­terad. När de stora koncilierna som fastställer de kristna dogmerna äger rum under 300- och 400-talen är detta sålunda inte uttryck för en ursprunglig enhet eller samsyn. Tvärtom var det den rådande mångfalden i synsätt som föranledde den läromässiga likriktningen.

Vad Brenon markerar genom att skriva fram katarismens nytestamentliga, kristna karaktär är att det inte heller under tiden efter koncilierna funnits något sådant som en enhetlig kristen tradition. För att återknyta till frågan om en svunnen europeisk enhetskultur är det alltså inte bara så att en sådan aldrig existerat därför att Europa alltid inrymt ”andra” inslag (judiska, muslimska, kätterska, hedniska) i förhållande till en kristen europeisk kärna. Pudelns kärna, om man får säga så, är att själva denna kristna kärna aldrig funnits annat än som en konstruktion.

Detta är naturligtvis inte att förneka att det funnits kyrkliga institutioner och auktoriteter som gjort anspråk på att representera den normativt giltiga tolkningen av den kristna tron. Men dessa tolkningar har just alltid samexisterat med ett otal ­andra sätt att uttyda det kristna idéarvet. Frågan som ställs på sin spets i en tid då föreställningen om ”det kristna Europa” lite varstans börjar dammas av och användas som politiskt tillhygge är därför vems tydning av kristna arvet som avses. Nu ska det för tydlighetens skull framhållas att det problematiska inte ligger i själva hävdandet att Europa bär på ett kristet arv – liksom det även bär på ett platonskt, judiskt, muslimskt och sekulärt arv. Problemet är att dessa arv inte existerar i singularis och dessutom är intrikat invävda i varandra. Om Europa ska nå fram till en självförståelse som utgörs av något mer än ett negativ till ett inbillat icke-Europa är det i denna komplexa väv som reflektionen rimligen bör ta sin början.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons