Annons

”Finns barn som vill kasta vapnen och lämna Daesh”

De är unga, hungriga och uttråkade. Barn som bor i områden som kontrolleras av Islamiska staten är lätta byten för rekryterare. IS matar dem med propaganda, tränar dem i att bära vapen och utföra självmordsdåd. Men det finns civila krafter som försöker förhindra att extremistgruppen överför sina tankar till nästa generation.

Under strecket
Publicerad

Mahmod och Amins föräldrar hoppas att de ska komma tillbaka som de var innan IS om de får leka och leva vardagsliv.

Foto: Elisabeth Ubbe Bild 1 av 10

I Sanliurfa finns flera projekt som riktar sig till barn, men inga som särskilt fokuserar på barn som tränats av IS.

Foto: Elisabeth Ubbe Bild 2 av 10

13-årige Mahmod och hans 8-årige lillebror Amin tränade med IS.

Foto: Elisabeth Ubbe Bild 3 av 10

Basma fick flera förfrågningar om giftermål, men hennes pappa sade nej.

Foto: Elisabeth Ubbe Bild 4 av 10

I regionen Sanliurfa bor fler syriska flyktingar än någon annanstans i Turkiet. De flesta bor utanför officiella flyktingläger.

Foto: Elisabeth Ubbe Bild 5 av 10

Det är våra barn, vi måste få tillbaka dem, säger Baida al-Hassan som vill öppna ett center för barn som tränats av IS.

Foto: Elisabeth Ubbe Bild 6 av 10

Nästan alla av Baida al-Hassans forna elever har rekryterats till IS. De kontaktar henne och vil lämna, men vet inte var de ska ta vägen.

Foto: Elisabeth Ubbe Bild 7 av 10

Innan IS kom till deras by i Deir Ezzor brukade Amin och Mahmud oftast spela fotboll.

Foto: Elisabeth Ubbe Bild 8 av 10

Vad ska man göra med alla barn som stridit med IS? Frågar sig Josef el-Zib som leder ett utbildningscenter för barn i Sanliurfa.

Foto: Elisabeth Ubbe Bild 9 av 10

Familjen lämnade Deir Eizzor i Syrien för att de inte skulle förlora sina söner till IS. Två äldre bröder har redan gått med.

Foto: Elisabeth Ubbe Bild 10 av 10

Mahmod och Amins föräldrar hoppas att de ska komma tillbaka som de var innan IS om de får leka och leva vardagsliv.

Foto: Elisabeth Ubbe Bild 1 av 1
Mahmod och Amins föräldrar hoppas att de ska komma tillbaka som de var innan IS om de får leka och leva vardagsliv.
Mahmod och Amins föräldrar hoppas att de ska komma tillbaka som de var innan IS om de får leka och leva vardagsliv. Foto: Elisabeth Ubbe

De hade med sig hummus och bröd, konservburkar med tonfisk och bönor, apelsinläsk och nötter. IS-männen. För nioårige Amin var det inte komplicerat.

– Jag var hungrig. De hade mat.

Hans fyra år äldre bror Mahmud pratar också mycket om konservburkarna, men också om annat. Som att det är bra att staten sätter dem som inte går till fredagsbönen i fängelse. Eller dödar vad han kallar de otrogna.

Vi hade på oss västar fyllda av ammunition.

– Det är obligatoriskt.

På stengolvet i en kal källare i den turkiska staden Sanliurfa sitter nioårige Amin och 13-årige Mahmud. Fram tills för ett par månader sedan har de tränat med Islamiska staten, IS. Sprungit hinderbanor, byggt bomber, tittat på film och lärt sig använda vapen.

– Vi hade på oss västar fyllda av ammunition, säger Amin och visar i luften hur man gör när man laddar.

Annons
Annons

I Sanliurfa finns flera projekt som riktar sig till barn, men inga som särskilt fokuserar på barn som tränats av IS.

Foto: Elisabeth Ubbe Bild 1 av 1

– Sedan är det bara att skjuta tills alla kulorna tagit slut.

I Sanliurfa finns flera projekt som riktar sig till barn, men inga som särskilt fokuserar på barn som tränats av IS.
I Sanliurfa finns flera projekt som riktar sig till barn, men inga som särskilt fokuserar på barn som tränats av IS. Foto: Elisabeth Ubbe

Första gången Amin höll i ett gevär var han fem år och försökte skjuta ned colaflaskor med en rebellgrupp som såg sig som en del av det som brukar kallas Fria syriska armén. Tre år senare tog IS kontroll över hans hemkvarter i utkanterna av Deir Ezzor i östra Syrien. Hans pappa, som var anställd på vattenverket, och hans mamma, som var sjuksköterska, fortsatte att jobba – men nu utan lön. Skolorna stängde IS ned.

De använder barnen som betjänter ett tag, lär dem att slåss och under tiden tvättar de deras huvuden.

– Vi var ensamma hemma, hade inget att äta och inget att göra så vi följde med dem, säger Amin. De som kom från staten.

Som många andra stridande grupper i Syrien rekryterar IS barn. Ska man tro extremistgruppens egen propaganda tränas barnen på samma sätt som de vuxna. I deras filmer syns barn delta i strider, utföra självmordsdåd, skjuta ihjäl och halshugga fångar. Hur många barn som tränar med IS finns det inga säkra uppgifter på, men syriska organisationer uppskattar att det rör sig om hundratals. Vittnesmål och rapporter berättar om barn som förs bort med våld, som går med i utbyte mot pengar – eller som Amin och Mahmud – lockats till extremistgruppen med löften om något bättre än sysslolösa dagar på gatan.

Annons
Annons

13-årige Mahmod och hans 8-årige lillebror Amin tränade med IS.

Foto: Elisabeth Ubbe Bild 1 av 1

– Barn som är i deras ålder använder de som betjänter ett tag, lär dem att slåss och under tiden tvättar de deras huvuden. Så fort de är övertygade tar de med dem till fronten.

13-årige Mahmod och hans 8-årige lillebror Amin tränade med IS.
13-årige Mahmod och hans 8-årige lillebror Amin tränade med IS. Foto: Elisabeth Ubbe

När Amin och Mahmud började prata om sig själva som Islamiska statens ”lejonungar” som måste ge sig ut i heligt krig visste deras far vad som skulle hända. Han hade varit med om det förut. Några månader efter att IS först kommit till Deir Ezzor förlorade han sin första son, ett par veckor senare sin andra. Han och hustrun Raghda satte sig på motorcykeln och körde runt mellan IS baser. Efter flera veckors letande hittade de till slut tonårssönerna och lyckades övertyga dem om att komma tillbaka. Det tänkte han inte utsätta sig för igen, de yngsta barnen ville han inte ge sig ut på jakt efter.

– Jag kände faran komma närmare och närmare. Om vi hade stannat lite till hade den här försvunnit från mig, säger han och lägger handen på Mahmuds axel. Så vi gjorde oss klara och åkte.

Sedan två månader tillbaka ligger deras hem i Turkiet. Intill en av stenväggarna sitter Amin och Mahmuds syster, 17-åriga Basma. Basma var aldrig på någon vapenträning, men gick liksom resten av familjen IS utbildning i religiös lag.

– Där får man lära sig att den som inte är med staten får äta jord och att den som är med får hus, bil, fru, vad du än vill ha, säger hennes pappa Khalil, som också gått kursen.

Annons
Annons

Basma fick flera förfrågningar om giftermål, men hennes pappa sade nej.

Foto: Elisabeth Ubbe Bild 1 av 2

I regionen Sanliurfa bor fler syriska flyktingar än någon annanstans i Turkiet. De flesta bor utanför officiella flyktingläger.

Foto: Elisabeth Ubbe Bild 2 av 2
Basma fick flera förfrågningar om giftermål,  men hennes pappa sade nej.
Basma fick flera förfrågningar om giftermål, men hennes pappa sade nej. Foto: Elisabeth Ubbe

Basma tycker att den var bra. Under tiden hon studerade med IS fick hon erbjudande om att gifta sig.

Så fort någon från Daesh kom sa vi åt barnen att ta fram Daesh-böckerna.

– Jag sa ja, men pappa gick inte med på det, säger hon och försjunker i sin telefon. Som bakgrundsbild har hon ett foto på sin 16-årige kusin. Liksom sina sju bröder dog han när han stred för IS – alla innan de fyllt tjugo år.

I en lägenhet mitt i Sanliurfa bor en kvinna som länge arbetat för att förhindra att barn går med i extremistgruppen– inifrån områden under dess kontroll. För två år sedan var Baida al-Hassan lärare i syriska Deir Ezzor.

När IS tog över de delar av staden där hon arbetade, försökte de gradvis ta kontroll över skolorna och införa sin egen läroplan. Lärarna tog emot läroplanen och skolböckerna de fick av IS, eller Daesh, som Baida al-Hassan kallar gruppen. Men de använde aldrig böckerna. I början av varje lektion låste de dörrarna till klassrummen.

– Sedan började vi läsa geografi, historia, alla vanliga ämnen. Så fort någon från Daesh kom sa vi åt barnen att ta fram Daesh-böckerna, berättar hon.

I regionen Sanliurfa bor fler syriska flyktingar än någon annanstans i Turkiet. De flesta bor utanför officiella flyktingläger.
I regionen Sanliurfa bor fler syriska flyktingar än någon annanstans i Turkiet. De flesta bor utanför officiella flyktingläger. Foto: Elisabeth Ubbe
Annons
Annons

Det är våra barn, vi måste få tillbaka dem, säger Baida al-Hassan som vill öppna ett center för barn som tränats av IS.

Foto: Elisabeth Ubbe Bild 1 av 1

Baida al-Hassan och hennes man Khaled Muhammad al-Musto var tillsammans ansvariga för fem skolor i Deir Ezzor. De gjorde inte bara motstånd mot IS-inlärning i skolorna, i hemlighet drev de även ett annat projekt. Hon tar fram sin dator och visar bilder. På barn som simmar i Eufrat, barn som är mitt i en fotbollsturnering och barn som målar på husväggar.

– Det ser ut som vilka aktiviteter som helst, men målet var att de inte skulle gå med i Daesh, att de inte skulle bära vapen, säger hon.

De samlade barnen för att ställa frågor som: Om du bär vapen nu, vad har du då för framtid när kriget är slut?

– Och så tog vi dit pojkar som gått med i Daesh för att visa att de kommer att bli uppassare, inte emirer, säger Khaled Muhammad al-Musto.

I ett och ett halvt år kunde de arbeta i hemlighet. Sedan började frågorna komma.

Skolorna stängde ned, fritidsaktiviteterna tog slut och paret tvingades fly till Turkiet.

I Deir Ezzor finns fortfarande lärare som fortsätter arbetet, med nya elever. Men många av barnen som Baida och Khaled undervisade är inte kvar.

– När vi var på plats kunde vi övertyga dem, men efter att vi lämnat skolan förlorade vi dem till IS, säger Baida al-Hassan.

Det är våra barn, vi måste få tillbaka dem, säger Baida al-Hassan som vill öppna ett center för barn som tränats av IS.
Det är våra barn, vi måste få tillbaka dem, säger Baida al-Hassan som vill öppna ett center för barn som tränats av IS. Foto: Elisabeth Ubbe

Hon plockar fram foton på sina gamla skolklasser och för fingret över ansiktena.

Annons
Annons

– Han är död. Han strider i Idlib. Han strider också, säger hon.

Ibland pratar Baida med sina forna elever per telefon. Hon brukar säga åt dem att lägga ned vapnen, att sluta strida. Hon får alltid samma svar: Vart ska jag ta vägen i stället? På den frågan har varken hon eller maken något svar.

Många barn har gått med för pengar, för att deras familjer ska ha något att leva på.

– Det finns barn som vill lägga ned sina vapen och lämna Daesh. Men de har ingenstans att ta vägen. De betraktas som terrorister men de flesta som har gått med har inte gjort det för att de tänker som Daesh. De är barn av vårt land, säger Khaled Muhammad al-Musto.

Han ser många skäl för barn i dagens Syrien att låta sig rekryteras. Som att de är fattiga, hungriga, uttråkade, eller vill bekämpa det de ser som roten till allt elände: den syriska regimen. För de flesta kan lönen på motsvarande mellan 800 och 1600 kronor i månaden vara skäl nog.

– Många barn har gått med för pengar, för att deras familjer ska ha något att leva på. Om de lämnar organisationen, vad ska de då äta? Det finns ingen hjälp till människor som bor i områden som kontrolleras av Daesh, alla organisationer har övergett dem.

Stöd och hjälp till människor från IS-områden saknas inte bara i, utan också utanför Syrien, säger Baida och Khaled. De vill se någon som tar hand om barnen. Någon som ger dem ett svar på frågan de dagligen ställs inför.

– Om jag inte har något svar på när de frågar vart de ska ta vägen kommer de att stanna och strida. De har inget annat alternativ. Daesh är deras enda trygghet.

Annons
Annons

Nästan alla av Baida al-Hassans forna elever har rekryterats till IS. De kontaktar henne och vil lämna, men vet inte var de ska ta vägen.

Foto: Elisabeth Ubbe Bild 1 av 2

Innan IS kom till deras by i Deir Ezzor brukade Amin och Mahmud oftast spela fotboll.

Foto: Elisabeth Ubbe Bild 2 av 2
Nästan alla av Baida al-Hassans forna elever har rekryterats till IS. De kontaktar henne och vil lämna, men vet inte var de ska ta vägen.
Nästan alla av Baida al-Hassans forna elever har rekryterats till IS. De kontaktar henne och vil lämna, men vet inte var de ska ta vägen. Foto: Elisabeth Ubbe

Några mil bort är en annan lärare orolig för att hennes elever ska rekryteras till IS. Inte i Syrien, utan utanför. Hanadi jobbar i ett flyktingläger i en turkisk by ett par kilometer från den syriska gränsen. Hon torkar bort svetten från pannan. Klockan åtta imorse började hon köa i gassande solsken för att få tillstånd att komma ut ur lägret. Det tog fem timmar.

– Huvudproblemet är lägret, säger hon. De frågar sig vad de har gjort för att behöva leva där.

Instängda fyra år i ett och samma tält. Det är verkligheten inte bara för henne utan också de barn hon undervisar.

Barnens fönster mot omvärlden är den här, säger hon och plockar fram sin mobiltelefon. På skärmen syns bilder på barn som cyklar, badar och leker.

– I deras mobiler finns de här bilderna som deras vänner och släktingar i Europa skickar. De ser dem och frågar sig, varför har de en boll? Varför har de en cykel? Vad får vi? Efter år av krig har till och med de organisationer som brukade hjälpa till tröttnat.

För hennes elever är alla alternativ mer lockande än ytterligare ett år i det dammiga tältlägret, men de ser bara två:

– När Europa är stängt återstår bara Syrien. De som lever i lägret har inga andra val.

Innan IS kom till deras by i Deir Ezzor brukade Amin och Mahmud oftast spela fotboll.
Innan IS kom till deras by i Deir Ezzor brukade Amin och Mahmud oftast spela fotboll. Foto: Elisabeth Ubbe
Annons
Annons

Inte bara gränserna till Europa, utan också de till Syrien har varit stängda det senaste året. Men dit kan man åka, om man vill. Hanadi berättar om män som bor i lägret, men jobbar år IS. Rekryterare som går runt och försöker övertyga unga pojkar att gå med.

I början var det framförallt bombplan de ritade, nu är det mest frukt.

– De minns fortfarande hur de brukade leva i Syrien. Tiden innan de var fast i ett tält. Rekryterarna är deras enda sätt att ta sig tillbaka. De frågar mig: Vad har vi egentligen att förlora?

I en blå betongbyggnad i Sanliurfa ligger ett center som arbetar med barn som har flytt från IS-områden. På de flagnande väggarna hänger barnens teckningar.

– I början var det framförallt bombplan de ritade, nu är det mest frukt, säger Youssef el-Zib som visar runt.

Här finns rehabiliteringsprogram för barn som med egna ögon sett det, som de flesta bara ser på tv. Det är stor skillnad på att vara åskådare och deltagare säger Youssef el-Zib. För de barn som själva har deltagit i våldet finns ingen hjälp.

– Det måste till program speciellt för de här barnen. De måste lära sig ett nytt språk. Ett språk som går tvärt emot allt de har lärt sig är rätt.

Men det känner han inte till någon som vill finansiera. När biståndspengarna sinar räcker resurserna inte till det mest nödvändiga: mat, husrum och sjukvård. Barnpsykologer som tar hand om barn som stridit för IS ter sig för honom mest som en utopisk dröm.

Han pekar på en stor karta över Syrien.

– Raqqa, Deir Ezzor. Till ytan kontrollerar de flera stora regioner i Syrien. Vad ska hända med alla de här barnen när de växer upp?

Annons
Annons

Vad ska man göra med alla barn som stridit med IS? Frågar sig Josef el-Zib som leder ett utbildningscenter för barn i Sanliurfa.

Foto: Elisabeth Ubbe Bild 1 av 2

Familjen lämnade Deir Eizzor i Syrien för att de inte skulle förlora sina söner till IS. Två äldre bröder har redan gått med.

Foto: Elisabeth Ubbe Bild 2 av 2
Vad ska man göra med alla barn som stridit med IS? Frågar sig Josef el-Zib som leder ett utbildningscenter för barn i Sanliurfa.
Vad ska man göra med alla barn som stridit med IS? Frågar sig Josef el-Zib som leder ett utbildningscenter för barn i Sanliurfa. Foto: Elisabeth Ubbe

I källaren i Sanliurfa säger nioårige Amin att de där IS-männen som gav honom konservburkar och lärde honom att skjuta med gevär inte var bra, de dödar människor. Det har han sett själv, ofta.

– Den där lille har återhämtat sig, säger hans pappa Khalil, det är värre med de äldre.

Två månader efter att de lämnade Syrien lyser Mahmuds ansikte fortfarande upp när han pratar om träningen med ”staten”. Hans 17-åriga syster Basma tycker att det är rätt att hugga huvudet av folk ibland. Inte alltid, men om någon verkligen har begått ett brott.

Khalil och Raghda vill att deras barn ska glömma. Att de där tankarna ska försvinna från deras huvuden. Det kommer inte att gå över en natt, säger de, men de har hopp. De har sett det ske förr. Raghda tar fram ett foto på deras äldsta son. Som inte bara tränade utan även stred med IS. Sedan ett år tillbaka studerar han matematik i Tyskland.

– När han åkte dit hade han fortfarande sådana där pakistanska kläder. I går skickade han en bild på sig själv, säger hon och sträcker fram mobiltelefonen. På bilden står en ung kille och ler brett i shorts och t-shirt.

– Jag frågade honom, vad är det där? Då sa han: Mamma påminn mig inte om de där dagarna. Det är ett annat liv nu.

Familjen lämnade Deir Eizzor i Syrien för att de inte skulle förlora sina söner till IS. Två äldre bröder har redan gått med.
Familjen lämnade Deir Eizzor i Syrien för att de inte skulle förlora sina söner till IS. Två äldre bröder har redan gått med. Foto: Elisabeth Ubbe

Med hjälp av tid och vardag, hoppas föräldrarna att också de mindre barnen ska komma långt bort från den verklighet de en gång levde i. Men de frågar sig, vad det är för slags vardagsliv de har räddat dem till. I Sanliurfa bor fler syrier än någon annanstans i Turkiet, åtminstone enligt den officiella FN-statistiken. Hälften av barnen här går inte i skolan. Inte heller Mahmud, Amin och Basma.

De tillbringar sina dagar i familjens hem, två kala rum i en källare. Amin tror inte att han kommer att bli äldre än nio år. Han tror att de kommer att dö här, i Turkiet. Mahmud vill åka hem till Syrien.

Till den syriska gränsen är det drygt fyra mil och föräldrarna är oroliga för att han ska göra resan. På frågan vad han helst skulle vilja göra i framtiden kommer svaret blixtsnabbt.

– Jag vill bli sportstjärna, fotbollsproffs.

Fotnot: Mahmud, Amin och Basma samt deras föräldrar Khalil och Raghda heter egentligen något annat.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons