X
Annons
X
Jobbet har gjort Simon Häggström till en ganska ensam människa. .
Jobbet har gjort Simon Häggström till en ganska ensam människa. . Foto: Staffan Löwstedt

”Tro aldrig att du är polisen som inte kan hamna i säng med en prostituerad”

Prostituerade, hallickar, torskar och pedofiler har varit hans vardag i ett decennium. Men i alla år har polisen Simon Häggström duckat för frågan om hur det påverkar hans egna relationer. Nu är han för första gången beredd att svara. Här är en unik inblick i polisens arbete mot prostitution.

Publicerad

Simon Häggström hade precis stigit upp och satt vid köksbordet och åt frukost när jobbmobilen ringde. På andra sidan hördes en sammanbiten röst. ”Hej det är Petra. Kan du komma förbi?” Simons nyvakna hjärna arbetade, tills han kom på vem hon var. En välkänd, prostituerad kvinna som han kontrollerade så sent som häromdagen.

Nu ville hon att han skulle komma hem till henne, för hon hade något viktigt att säga. I vanliga fall vore det otänkbart, men det var något i Petras röst som fick Simon att ta med sig sin kollega Zanna och åka dit. Väl framme parkerade de två poliserna sig i köket medan Petra blandade hallonsaft och dukade fram bakelser. Bakelser? Allt var så märkligt.

Till slut sade Simon: ”Petra, varför sitter vi här?” Så började hon berätta. Några veckor tidigare hade hon träffat en sexköpare och i början märkte hon inget konstigt. Men när de började ha sex, ville han plötsligt att hon skulle ställa sig på knä framför honom, kalla honom ”pappa” och hålla fram ett foto när han fick utlösning. Ett skolfoto på hans 13-åriga dotter.

Våren 2016 följde jag för första gången med kriminalinspektör Simon Häggström från polisens Nationella operativa avdelning som jobbar mot prostitution och människohandel. I över tio år har han arbetat i en ljusskygg verklighet som få har inblick i, men som reporter på polisernas egen tidning kunde jag som enda journalist följa med honom och hans kolleger ut på deras tillslag i Stockholmsnatten.

Det är en känslig och omdebatterad verksamhet omgärdad av stark sekretess – och omtumlande att själv få se. Vi satt i en civil polisbil utanför en fin adress på Norr Mälarstrand och väntade på att slå till igen medan de höga sekelskifteshusen framför oss kastade allt längre skuggor i den mörka Riddarfjärden. Vi pratade om hans vardag och om fallen han aldrig glömmer.

Terapin har hjälpt Simon Häggström att försöka hålla isär jobb och privatliv. ”Tidigare kunde jag själv känna mig som en förövare när jag dejtade”, säger han
Terapin har hjälpt Simon Häggström att försöka hålla isär jobb och privatliv. ”Tidigare kunde jag själv känna mig som en förövare när jag dejtade”, säger han Foto: Staffan Löwstedt

Hela kvällen hade vi stått och spanat utanför portar, lyssnat efter samlagsljud genom brevlådor och gripit män i alla åldrar, från alla samhällsklasser. Som mest hektiskt brukar det vara runt 17-tiden på vardagar när många sexköpare ringer hem till sina familjer och säger att de måste jobba över. Då hinner de svänga förbi en lägenhet och köpa ett samlag eller en avsugning på 30 minuter för 1 500 spänn, på vägen hem.

I en etta vid Mariatorget där två polska systrar sålde sex tillsammans hann vi inte ens gå ut genom dörren igen efter att Simon hade förhört kvinnorna, förrän nästa torsk ringde på. Då greps han också, efter en kort språngmarsch ner för trappan. Det visade sig vara en 18-årig man som bodde hemma hos sin mamma och som bar på en laptop med hårdporrfilmer som han ville ha med i sängen.

Bilden till höger: En hallick sålde två kvinnor i en lägenhet i centrala Stockholm. Poliserna tömmer soporna och räknar de använda kondomerna för att få en fingervisning om hur många sexköpare som besökt bordellen under dagen.
Bilden till höger: En hallick sålde två kvinnor i en lägenhet i centrala Stockholm. Poliserna tömmer soporna och räknar de använda kondomerna för att få en fingervisning om hur många sexköpare som besökt bordellen under dagen. Foto: Foto: Polismyndigheten. (Bilderna är hämtade från boken Nattstad, 2017, Kalla Kulor förlag)och Simon Häggström.

Senare på kvällen fick vi ett samtal från hotellreceptionisten på ett billigt hotell i city om en misstänkt sexköpare, en äldre och påtänd man som checkat in tillsammans med en ung tjej som också såg ut att vara helt borta. Några minuter senare smög vi fram i hotellets smala korridor, bildade kedja och på en given, tyst signal tog sig Simon och hans kolleger in i det lilla rummet som i stort sett bara bestod av en säng. Där låg mannen och juckade ovanpå tjejen som låg med slutna ögon och ansiktet åt sidan, munnen halvöppen och till synes avsvimmad. Lakanen var smutsiga och på ett nattygsbord stod ett paket våtservetter.

Foto: Staffan Löwstedt

Så där höll det på. Polisarbete kan vara långtråkigt och händelselöst, särskilt när man sitter och spanar. Men att vara ute med prostitutionspolisen är lika intensivt varje gång. Vi körde från adress till adress och slog till och det tog liksom aldrig slut. Det var nya lägenheter, nya våtservetter, nya tårar, livsöden och män som med uppspärrade ögon förklarade att polisen hade förstört deras liv. En man kände sig till och med tvungen att bygga om sitt hus och flytta sovrummet efter att prostitutionspolisen tog honom på bar gärning hemma i villan.

För mig tog det bara några timmar att känna mig obehaglig till mods och nästan smutsig, trots att jag hela tiden höll mig vid väggen och var noga med att inte ta i något. Framför allt insåg jag att jag aldrig mer skulle se på stan med samma ögon. Det var som att någon dragit bort ett skyddande skynke över Stockholm och blottlagt stora sår.

När solens första strålar bröt igenom himlen i gryningen var det dags att rulla in i garaget som ligger insprängt under det berg som bär upp Sveriges största polishus. När Simon stannade till vid skyddsvakten som satt i sin kur och gav oss en trött nick kom jag att tänka på en bok jag hade läst. Simons vän och kollega Jonas Trolle ledde 2009 utredningen mot den våldtäktsdömde före detta polischefen Göran Lindberg och i boken ”Jakten på Kapten Klänning” beskrev han hur fallet förstörde hans eget sexliv.

Allt han kunde tänka på var förnedring och övergrepp, trots att han var med sin fru. I slutet av utredningen blev Jonas pappa, men när han kom hem från jobbet och såg hustrun sitta i soffan och amma, fylldes han av äckel. Dagen efter gick han till sin chef och bad om att bli förflyttad.

Spaning på internet är en daglig del av Simons liv.
Spaning på internet är en daglig del av Simons liv.

Det här satt jag och tänkte på när Simon gasade och vi rullade in i bergets gap. Om den utredningen kunde påverka Jonas Trolle så starkt och få bägaren att rinna över, vad gör då ett decennium bland torskar och människohandlare med en människa? Så när Simon parkerade inne i garaget och drog åt handbromsen, klämde jag ur mig det.

Hur påverkar jobbet dina egna relationer? Ditt eget sexliv?

Simon tittade upp, fattade sedan båda händerna runt ratten och släppte ner huvudet med en stor suck.

– Och det frågar du nu?! Klockan 5 på morgonen.

Vi satt tysta bredvid varandra en stund. Så lyfte Simon på huvudet, tog sats och påbörjade det svar jag hört i andra intervjuer med honom. Att det inte är han som man, som har en trygg, statlig anställning med fast månadslön, som det här handlar om. Utan att det är de utsatta kvinnorna som lider, som utkämpar den stora fighten och som är beundransvärda som ens orkar stå på benen varje dag. Så är det. Men frågan kvarstod:

Vad gör det med – dig?

– Okej, okej. Jag fattar. Det är en bra fråga. Jag förstår att du ställer den. Men jag kan inte svara så här på rak arm. Du måste låta mig fundera.

Svaret skulle dröja tre år.

Terapin och tron på Gud gör att Simon Häggström orkar.
Terapin och tron på Gud gör att Simon Häggström orkar. Foto: Staffan Löwstedt

”Mördare!!” ”Kött är mord!!” ”Dairy is rape!!” Ett gäng maskerade tonåringar med luvtröjor stod och skrek utanför Mc Donalds i Jönköping i mitten av 90-talet och hindrade småbarnsfamiljer från att gå in och köpa Happy meal. En av dem var Simon Häggström som drogs till ungdomsrörelsen straight edge och dess kompromisslösa världsbild med djurens rätt och mänsklighetens fel. Subkulturen sade nej till tobak, alkohol och droger och ja till ändlösa politiska diskussioner och outsiders som inte kände att de passade in någon annanstans. Simons favoritlåt var ”Firestorm” av Earth Crisis som han spelade om och om igen. Han drogs till ilskan, energin och inte minst till texten:

”Born addicted, beaten and neglected.

Families torn apart, destroyed and abandoned.

Children sell their bodies, from their high they fall to drown.

Demons crazed by greed cut bystanders down.”

Våren 2018. Återigen sitter jag, Simon och några lokalpoliser i en bil, den här gången i ett litet trivsamt samhälle utanför Gävle. Ett riktigt Bullerbyn med vitmålade staket och prydliga krukväxter i varje fönster. Vi stannar på lagom avstånd från en imposant trevåningsvilla med en svart BMW utanför och betraktar huset under tystnad. Solen skiner. En granne går förbi med sin hund. Där inne i huset väntar just nu en tjej som går på gymnasiet på att sälja sex till Anders, 40, hemma i sitt flickrum – samtidigt som hennes mamma och lillasyster är på övervåningen. Det här fallet är så anmärkningsvärt att inte ens Simon tror att det är sant.

undefined
Foto: Staffan Löwstedt

– Vi måste ha beredskap för att det kan röra sig om något helt annat. Till exempel ett bakhåll, att någon där inne planerar att råna Anders, säger han med låg röst.

Anders finns inte på riktigt utan är ett av Simons alla alias när han och hans kolleger trålar sexannonserna på nätet för att hitta minderåriga tjejer, och killar, som säljer sex. Simon har en särskild torskmobil, en telefon med kontantkort, och sedan några dagar tillbaka har ”Anders” chattat med tjejen i villan och slutligen bestämt träff. 30 minuters samlag för 3 000 kronor. Tjejen gör inget brottsligt eftersom det inte är olagligt att sälja sex i Sverige, istället är det en annan form av ingripande som snart ska ske. I baksätet har vi nämligen med oss två kvinnor från socialtjänsten och tanken är att hålla ett orossamtal med tjejen och få henne på bättre tankar. I bästa fall.

Foto: Staffan Löwstedt

Några minuter senare sitter Simon, jag, lokalpoliserna och kvinnorna från socialtjänsten på tjejens lilla flickrum där hon förberett mötet med ”Anders” genom att dra för gardinerna och tända några doftljus. På skrivbordet ligger en hårborste, smycken, skoluppgifter och ett foto från när hon var barn. Tjejen ser förlägen ut, berättar att det var en kompis som tipsade henne om en så kallad sugardating-sajt och att hon trodde att det mest skulle vara snabba pengar, en kul grej. Att det är första gången hon tänkt sälja sex, men att hon nu känner sig dum. Jag frågar henne vad hon drömmer om i livet. ”Att bli jurist”, svarar hon samtidigt som hon för fjärde gången på raken rättar till ett axelband som redan ligger rätt.

Tiden går, vi är fem personer på undervåningen som rör oss mellan rummen och pratar med varandra, men fortfarande har ingen annan i familjen märkt att vi är där. En av lokalpoliserna går upp till övervåningen och ber mamman komma ner medan vi andra parkerar oss i soffan i vardagsrummet. Mamman måste få veta vad dottern hade tänkt göra och vad socialtjänsten kan hjälpa till med nu. Mammans steg i trappan blir som en nedräkning och jag märker att jag tyst för mig själv börjar räkna dem. Snart ska hon få sitt livs chock. Snart ska tillvaron aldrig mer bli densamma.

Det här anade inte Simon att han skulle jobba med när han i januari 2007 för sista gången gick ut genom Polishögskolans grindar i Solna som nybakad polis. Simon placerades i Klarakvarteren mitt i Stockholm city där Sergels torg ligger, eller Plattan i folkmun. Här kastades den 25-årige Simon, uppvuxen i en pastorsfamilj i bibelbältet i småländska Stockaryd, rakt ut i en värld han inte visste fanns, där knarket flödade och konflikter löstes med kniv. Eller med döden. Simon drogs till mörkret och förstod snart, nästan intuitivt, hur han skulle bemöta de trasiga, våldsamma och misstänksamma människorna. Han ville aldrig gå hem från jobbet. Här var spelreglerna tydliga.

Uppdraget var att jobba mot vapen och knark och Simon åkte som en skottspole mellan olika ingripanden, driven av blåljusets adrenalin. Även när han var ledig letade han knark. En kväll kom en prostituerad kvinna fram till honom på Plattan och pekade upp mot gatan ovanför. ”Vad gör ni här? Fattar ni inte att det är vilda västern där uppe?” sade hon och blickade mot Malmskillnadsgatan, Sveriges prostitutionsstråk nummer ett. Tack vare att de utsatta kvinnorna själva uppmärksammade hur det såg ut startade Stockholmspolisen i slutet av 2008 ett projekt mot prostitution som sedan blev permanent. På Malmskillnadsgatan står den före detta prostituerade Elise Lindqvist, 83, varje vecka sedan drygt 20 år och delar ut kaffe, halsdukar och vantar åt kvinnorna, en hjälpverksamhet som gjort henne känd i teve och tidningar som ”Ängeln på Malmskillnadsgatan”.

När Simon kom dit började sexköparna kalla honom Dödsängeln.

undefined
Foto: Yvonne Åsell

Från starten hade Simon och hans kolleger ingen utbildning och ingen handledning utan fick lära sig allt eftersom och improvisera på plats. Hur håller man ett förhör som inte handlar om var en kabbe heroin ligger slängd utan hur många utlösningar en företagsledare hade, som förhörs i bara kallingarna? Hur ställer man om från att brotta ner påtända knarklangare till att lyssna på gråtande kvinnor? Och hur skapar man inför sig själv förståelsen för att världen inte är svartvit, att en sexköpare kan vara en kärleksfull familjefar? Att en hallick kan se sig själv som en hjälpare, den som ger kvinnorna en väg ut ur fattigdom och ser till att deras barn får mat på bordet?

Simon började förändras. Vapen och knark var inga problem att jobba mot utan lätt att hålla ifrån sig. Han hade för länge sedan lämnat straight edge-rörelsen men hållit fast vid dess ideal om att nobba droger. Det knarklangarna sysslade med rörde inte honom. Sex däremot, kröp in under huden. Sexualdrift har vi alla och sakta märkte Simons chef att det hände något med honom och hans kolleger. De tidigare så propra poliserna som alltid uttryckte sig väl började använda ord som fitta och kuk. En dag satte chefen ned foten och skickade prostitutionsgruppen till en samtalsterapeut, polisprästen Katarina Tingström.

– Det var inte en dag för tidigt, säger Simon när vi första gången träffas hemma vid köksbordet i hans tvåa utanför stan, där han bor ensam.

En dag fick Simon ett telefonsamtal från Per Englund som ingår i polisens människohandelsgrupp vid det som då hette rikskrim. ”Kom upp till mig så tar vi ett snack”. Det blev ett samtal som Simon i dag kallar livsavgörande. Det Per förklarade för den unge Simon var att han nu jobbade med en typ av brott där det är lätt att göra felsteg. ”Om du ska överleva, tro aldrig att du inte kan trilla dit”.

– Jag bara satt där och fattade ingenting och tänkte att den här mannen i ostruken skjorta och okammat hår måste vara galen.

Per Englund fortsatte: ”Tro aldrig att du är den polis som inte kan hamna i säng med en prostituerad och köpa sex.” Sedan började Per berätta om kolleger som anklagats och även åkt dit och att han höll det här förmanande samtalet av omsorg om Simon.

– Per drog ner mig till den här nivån för att jag skulle förstå att sexköpare inte är de andra, patetiska losers som inte har med oss att göra. Han ville få mig att förstå att jag inte är förmer än dem.

Vilka situationer har du hamnat i?

– Det har ibland hänt att vissa av de kvinnor jag mött i mitt arbete har kommit med erbjudanden eller andra olämpliga förslag. Men en sak ska man ha klart för sig, att det finns inga bättre människokännare än kvinnor i prostitution. När man kommer in i ett rum kan de på en minut avgöra om vi är bra eller dåliga poliser. Allt handlar om förtroende och vilka signaler du själv sänder ut.

Den vanligaste frågan jag får om dig, är om du själv köpt sex.

– Om jag är en Göran Lindberg junior, menar du? Vet du, den värld jag verkar i är så snäv och rykten färdas blixtsnabbt. Som polis i detta går det knappt att dölja något. Om jag hade levt ett sådant dubbelliv, hade jag blivit avslöjad för länge sedan.

Hos samtalsterapeuten Katarina är han kvar än och går i enskild terapi, flera år efter att kollegerna lämnat. Ibland varje vecka, ibland med månaders mellanrum. Terapin har både varit en motvikt mot allt mörker han arbetar i, och ett sätt att utforska sig själv. Den där medievana polisen som är bekväm framför kameran, snabb i repliken, har över 30 000 följare på sociala medier som skickar hjärtan och som uppmärksammats för sina gripande böcker om gatan – hur kommer det sig att han själv beskriver att han lever ett ganska misslyckat liv?

Foto: Staffan Löwstedt

Löpningen är ett sätt att rensa skallen. Simon Häggström tränade inför maraton i Madrid.
Löpningen är ett sätt att rensa skallen. Simon Häggström tränade inför maraton i Madrid. Foto: Staffan Löwstedt

– Titta på mig. Jag är 37 år, utan barn och har varit singel nästan jämt. Jag har inte särskilt många vänner, lever en ganska anonym tillvaro och får panik bara vid tanken på att gå på ett bröllop där man måste mingla. Jag har till och med låtit bli att gå när vänner gift sig. Jag sörjer att jag inte har några syskon och fasar för den dag mina föräldrar går bort. Då kommer jag att tappa fotfästet, det vet jag redan nu.

Många poliser har kört sina familjer i botten och blivit ganska ensamma människor

Jobbet är ett tveeggat svärd som å ena sidan skänker livet mening, å andra sidan får resten av livet att kännas meningslöst. Kickarna som Simon får av arbetet är så starka att inget annat kan konkurrera, inte ens kärleken. Mer än en gång har Simon ringt en flickvän som suttit hemma och väntat på honom och skyllt på övertid, när det helt enkelt var roligare att jobba.

– Många poliser har kört sina familjer i botten och blivit ganska ensamma människor eftersom de knarkar de här kickarna.

När jag frågar varför får jag den förklaring man brukar få av poliser. Att arbetet känns viktigt, att det är stimulerande att få göra skillnad, avslutat med den retoriska frågan ”om inte vi gör jobbet, vem ska göra det då?”

Det där köper nog många människor, ändå offrar de inte allt för jobbet. Det måste finnas något mer än ädla syften, det måste ge dig något rent egoistiskt också. Vad är det?

Simon lutar sig tillbaka i köksstolen, ögonen glimmar till och så kommer det med ett leende.

– Det stillar mitt jaktbehov. Du vet ju själv hur tråkigt det är att sitta och spana, men så kommer det en torsk. Då spelar det ingen roll att jag gjort detta i tio år, varje grip känns som mitt första. Då vet jag att inom en halvtimme kommer hans liv att se helt annorlunda ut. Känslan är så konkret. När man söker till Polishögskolan förväntas man säga att man vill hjälpa människor. Jag blev polis för att sätta busar i fängelse.

Samtidigt som Simon älskar sitt arbete, undrar han om det har förstört hans liv. Jobbet har inte bara slukat hans tid och engagemang, det har också skapat en känsla av alienation som gör det näst intill omöjligt att sitta på en middag och engagera sig i boräntor, kaffesorter och Melodifestivalen. Det är svårt att kallprata när man några timmar tidigare kört en våldtagen kvinna till akuten. Det är svårt att skaffa vänner när det sociala smörjmedlet inte finns. Det är också svårt att stänga av den där särskilda blicken som man får av att ha sett det mesta.

– När andra ser ett förälskat par på stan, ser jag en äldre man som troligen har kontanter i fickan och är på väg till ett hotellrum med en tjej. Nu är jag till exempel ledig två dagar, men det spelar liksom ingen roll.

Att sitta och svajpa på Tinder fick mig att känna mig som dem, som en torsk, även om det är en helt annan sak

Terapeuten Katarina brukar säga till honom att ”den stora utmaningen för dig Simon, är att gå ut ur den där bubblan och se att det finns en normal värld. Umgås med vanliga människor, göra vanliga saker.”

Simon har provat dejtingappen Tinder, men det gav honom bara avsmak.

– Jag vet ju hur sexköpare sitter och bläddrar bland sexannonserna på nätet, bedömer och betygsätter kvinnorna. Att sitta och svajpa på Tinder fick mig att känna mig som dem, som en torsk, även om det är en helt annan sak. Det gick bara inte.

Foto: Staffan Löwstedt

Den där mentala sammanblandningen skapade också ett destruktivt mönster på ett djupare plan som tog flera år att bryta, som han fortfarande tampas med – och tre år att formulera ett ärligt svar på. Jag påminner Simon om den där frågan jag en gång ställde när vi körde in i polishusets garage. Han nickar.

– Hittills har jag gett ett standardsvar som låter bra, säger Simon.

Det jag ser i mitt jobb är att sex används som ett vapen. Då spelade det ingen roll att det sex jag själv hade var kärleksfullt och ömsesidigt.

Sanningen är att jobbet de första åren kletade sig fast sig så mycket på honom att det inte räckte med att duscha när han kom hem. Bara att titta efter en snygg tjej på stan väckte skamkänslor. En sexscen i en film blev outhärdlig. När han väl inledde en relation med en kvinna och känslorna började växa, startade förbannelsen. Flyktbehovet.

– Det jag ser i mitt jobb är att sex används som ett vapen. Då spelade det ingen roll att det sex jag själv hade var kärleksfullt och ömsesidigt, i mitt huvud blev det samma handling. Jag griper män och sedan går jag hem och gör samma sak. Jag kunde inte hålla isär det utan kände mig som en förövare. Så jag bara försvann, säger Simon.

Efter reklamen visas:
Sexköparna kallar honom "Dödsängeln"

Gång på gång lämnade han en oförstående flickvän efter sig, som trodde att relationen hade fördjupats och undrade vad som hände. Om hon gjort något fel.

Så ironiskt. Av rädsla för att göra någon illa, så gjorde du det.

– Ja. Jag har ibland känt mig som ett svin. 

Andra gånger var det förväntningarna på honom som fick det att krascha. Han är inte någon fläckfri, helgjuten människa som fixar allt.

– Folk skapar sig en bild av mig som den där polisen och författaren de sett i medierna och på sociala medier. Att jag är den självsäkra snubben i bomberjacka som lever ett pangliv. Men det är inte jag. Jag har svikit människor, jag har misskött relationer.

Trots all tragik han möter i jobbet, bär Simon Häggström på en Gudstro. Tron är också det som gör att många av de kvinnor han möter i jobbet överlever.
Trots all tragik han möter i jobbet, bär Simon Häggström på en Gudstro. Tron är också det som gör att många av de kvinnor han möter i jobbet överlever. Foto: Staffan Löwstedt

Hans starka åsikter och vilja att debattera prostitution har retat upp både män och kvinnor i sociala medier, men framför allt har det skapat en stor och trogen fanskara som ser honom som en förebild, ja till och med hjälte. ”Jag önskar att alla män vore som du” är en vanlig kommentar. Dagen innan vi träffas hade någon skrivit ”You’re such a hero!” på hans Instagram. Simon fick lägga band på sig för att inte svara med ett irriterat ”Se det som skatteåterbäring.” För tvärtemot vad man kan tro så är just det, hjälteförklaringen, något som får honom att överväga att lägga av.

Varför?

– För att det inte stämmer. Jag har fått göra upp med den där giftiga manligheten som killar hamnar i redan från unga år och avprogrammera mig själv. Det har varit ett vansinnigt uppvaknande, en resa som pågår än.

Det finns ingen sexannons som vill visa upp tårarna, blåmärkena och den extrema fattigdomen.

Den giftiga manligheten är hans uttryck för hur pojkar skolas in i en självförhärligande syn på sig själva och en sunkig syn på kvinnor. Precis som många andra tonårskillar kollade Simon på porrfilmer där samma budskap trummades in gång på gång: att mannen är en alfahanne som tar vad han vill ha, en erövrare där sexet är på hans villkor.

– Man kan sammanfatta det med ”jag, mig och mitt”. En man ska vara självcentrerad och inte visa några känslor. Jag gick på det där, säger Simon.

Det första uppvaknandet, som han kallar det, var inom straight edge-rörelsen och kompisarna som satt nätterna igenom och vände och vred på alla ”sanningar”. Det andra kom när han som polis började jobba mot prostitution och såg vilka livsöden som klätts i urringningar och högklackat.

– Det finns ingen sexannons som vill visa upp tårarna, blåmärkena och den extrema fattigdomen som innebär att en kvinna tvingas välja om hon själv eller hennes lillasyster ska åka till Sverige och prostituera sig. Det är då man inser att hela samhället har lurat dig. Att det där att staten inte ska lägga sig i vad vuxna kommer överens om i sovrummet och att dessa kvinnor gillar hårda tag – att det bara är bullshit. Men många människor tror bara på ytan. Jag gjorde det.

Dagens porr skapar morgondagens våldtäktsmän.

Porr förlorade sin dragningskraft, det var ju samma kvinnor han mötte i sunkiga lägenhetsbordeller i sitt arbete. Vissa hade till och med lämnat porrfilmsvärlden eftersom den var för full av tvång och övergrepp – och gått över till prostitution istället.

– Dagens porr skapar morgondagens våldtäktsmän. Inte så att man automatiskt blir en våldtäktsman men vi ser hur skev syn den här enorma mängden porr skapar i allt yngre åldrar. Frågan vi måste ställa oss är om porrfilmer skapar en sund kvinnosyn. Om svaret är ja, då har vi inga problem. Om svaret däremot är nej, måste vi erkänna det och göra något åt det.

undefined
Foto: Staffan Löwstedt

Simon har tidigare skrivit två böcker baserade på verkliga fall. Responsen från läsarna har gett honom insikten om att pennan är ett skarpare vapen än pistolen.

– Jag har fått brev från män som berättar att de förut kunde sitta på middagar och vräka ur sig att prostituerade får skylla sig själva, men att de fått en aha-upplevelse av mina böcker. En tjej skickade ett meddelade om att hon var på väg att sälja sex, fick tag på böckerna, sträckläste och lät bli. Jag trodde inte böcker kunde påverka så.

Nu utkommer han med ”Flickorna som sprang” på nytt förlag och med ett nytt upplägg. För första gången har han skrivit en roman, även om mycket av det som händer i boken har hänt på riktigt. I boken följer vi fyra poliser i en grupp som har ett enda uppdrag, att jaga efter sexköparna och människohandlarna. Romanen inleds när en vanlig polispatrull kallas till en lägenhet i Stockholm där en mamma hittat sin dotter livlös i badrummet. I avskedsbrevet står två saker: ”förlåt” och en pinkod till dotterns mobil, ”där finns allt”. När polisen går igenom mobilen hittar de massor med bilder och meddelanden som rör en anonym man som kallar sig Predator. Det är en man som hon hade träffat på Tinder och som till slut gjorde att hon inte orkade längre.

En fördel med att skriva i romanform är att man kan använda fiktionen som täckmantel. I boken skildras till exempel polisen Markus frustration över hur svårt det kan vara att som polis nå ända fram och få en utredning att gå i mål.

I verkligheten måste du upprätthålla bilden av att det alltid är värt det, men nu kan du vända och vrida på det, tack vare Markus.

– Absolut. Du är verkligen något på spåret. Den här frustrationen som finns hos många poliser och saker jag själv grubblat över kommer verkligen fram, säger Simon.

Han har redan börjat skriva på en uppföljare och har en skiss på en hel serie i huvudet. En långsiktig plan är att läsarna ska få lära känna Markus, som i början lever ett lyckligt familjeliv med fru och barn, i takt med att hans liv blir sämre.

– Det finns många poliser i verkliga livet som offrat sina familjer.

Runt Simons hals hänger ett smycke där han låtit gravera in några rader: ”Though I walk through the valley of the shadow of death, I will fear no evil.” Orden är hämtade från Bibeln och vittnar om den gudstro Simon fick med sig redan som barn och som ännu finns kvar. De tre senaste samtalen med prästen Katarina har handlat om tron.

– Det är väldigt, väldigt intressanta samtal. Hon kan ställa kritiska frågor.

Annars pratar Simon inte om sin tro med någon. Den är privat, den håller han helst för sig själv.

Simon Häggström i Klara kyrka.
Simon Häggström i Klara kyrka. Foto: Staffan Löwstedt

– Mina närmsta kolleger vet, men jag springer inte runt och slår Bibeln i huvudet på folk. Jag avskyr religion och allt elände den ställt till med. Jag är långt ifrån någon perfekt kristen men min tro är en av de saker som gör att jag orkar. Den har räddat mig från att bli cynisk.

Många av de prostituerade som kommer från länder som Nigeria, Ryssland och Rumänien bär på en tro, ibland det sista de har kvar.

– Tron är det som gör att de överlever. En kvinna som faller på knä vid sängen och ber en bön varje gång hon ska träffa en sexköpare. Då kan jag som polis försöka möta henne i det, att det kanske inte var en tillfällighet att vi träffade varandra just idag.

Hur gick det då med den sexköpare som den prostituerade kvinnan Petra mötte? Han som ville att hon skulle låtsas vara hans 13-åriga dotter. Petra berättade att han hade bilder på sexuella övergrepp mot barn i sin dator, vilket innebar att misstankarna var så starka att Simon kunde gå till en åklagare som beslutade om husrannsakan. En kväll körde Stockholmspiketens svarta bilar försiktigt upp bakom hyreshuset där mannen bodde, medan Simon gömde sig i skogen på baksidan och spanade upp mot lägenheten.

På Simons signal bröt sig piketpoliserna in i lägenheten och buntade ihop mannen på köksgolvet innan han själv hann fatta vad som hände. Sedan bars raskt alla hans datorer, mobiler, usb-minnen och cd-skivor ut. ”Varför jagar ni mig?” klagade mannen och menade att han inte hade gjort något fel. Han tittade ju bara. Det sista Simon hörde när han lämnade lägenheten var en dov duns och hur mannen började skrika och gråta där inne.

Föreningen Inte din hora startade som ett metoo-upprop. Flera medlemmar argumenterar för att sexköp borde likställas med våldtäkt.
Föreningen Inte din hora startade som ett metoo-upprop. Flera medlemmar argumenterar för att sexköp borde likställas med våldtäkt. Foto: Staffan Löwstedt

De senaste åren har de prostituerade börjat höja sina röster, vissa har valt att komma ut med namn och bild och rörelser som ”Inte din hora”, som startade i sociala medier, har bildat ett nätverk för kvinnor i prostitution. Men när det gäller en stor grupp prostituerade, de utländska kvinnorna, är det fortfarande ganska tyst. Simon fortsätter tillsammans med sina kolleger runt om i Sverige att arbeta med att gripa sexköpare och hjälpa de utsatta kvinnorna – och försöka motivera båda parter att ändra sina liv.

– Vi möter det här mörkret hela tiden. Vi försöker tända ett ljus. Ofta blåser det ut, men ibland lyckas det och vi får det att brinna. Det är en känsla som inte går att mäta i pengar eller rikedom. 

Terapin har hjälpt Simon Häggström att försöka hålla isär jobb och privatliv. ”Tidigare kunde jag själv känna mig som en förövare när jag dejtade”, säger han

Foto: Staffan Löwstedt Bild 1 av 15

Bilden till höger: En hallick sålde två kvinnor i en lägenhet i centrala Stockholm. Poliserna tömmer soporna och räknar de använda kondomerna för att få en fingervisning om hur många sexköpare som besökt bordellen under dagen.

Foto: Foto: Polismyndigheten. (Bilderna är hämtade från boken Nattstad, 2017, Kalla Kulor förlag)och Simon Häggström. Bild 2 av 15
Foto: Staffan Löwstedt Bild 3 av 15

Spaning på internet är en daglig del av Simons liv.

Bild 4 av 15

Terapin och tron på Gud gör att Simon Häggström orkar.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 5 av 15
Foto: Staffan Löwstedt Bild 6 av 15
Foto: Staffan Löwstedt Bild 7 av 15
Foto: Yvonne Åsell Bild 8 av 15
Foto: Staffan Löwstedt Bild 9 av 15

Löpningen är ett sätt att rensa skallen. Simon Häggström tränade inför maraton i Madrid.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 10 av 15
Foto: Staffan Löwstedt Bild 11 av 15

Trots all tragik han möter i jobbet, bär Simon Häggström på en Gudstro. Tron är också det som gör att många av de kvinnor han möter i jobbet överlever.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 12 av 15
Foto: Staffan Löwstedt Bild 13 av 15

Simon Häggström i Klara kyrka.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 14 av 15

Föreningen Inte din hora startade som ett metoo-upprop. Flera medlemmar argumenterar för att sexköp borde likställas med våldtäkt.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 15 av 15