Annons

Josefin Holmström:Domen blir en skavande bekräftelse för Wallin

Cissi Wallin (till höger) med Unni Drougge utanför rättegångssalen i Stockholms tingsrätt.
Cissi Wallin (till höger) med Unni Drougge utanför rättegångssalen i Stockholms tingsrätt. Foto: Fredrik Persson/TT

Grovt förtal. Den fällande domen mot Cissi Wallin ställer frågor om svenska metoo. Blir förtalsmål och enskilda kulturmän det vi kommer att minnas av rörelsen?

Under strecket
Publicerad

Journalisten Fredrik Virtanen utanför rättegångssalen i Stockholms tingsrätt.

Foto: Fredrik Persson/TTBild 1 av 1

Det blev en tung dag för svenska metoo. Strax efter att det blev klart att SVT fälls av Granskningsnämnden för sin dokumentär om Josefin Nilsson kom domen i förtalsmålet mot Cissi Wallin. Det kan knappast finnas någon som blev förvånad över utfallet – fällande dom.

Wallins uthängning av journalisten Fredrik Virtanen som våldtäktsman den 16 oktober 2017 var ett solklart fall av förtal – men det var också det enda som var solklart i den här historien. Cissi Wallin anmälde Fredrik Virtanen redan 2011, men anmälan ledde inte till åtal och det finns ingen förutom de båda inblandade som verkligen vet vad som hände den där kvällen 2006 då Wallin menar att Virtanen drogade och våldtog henne.

Det säger sig självt att en rörelse med drevet som vapen kommer att mötas av backlash.

När allt nu är över är det bara att konstatera: det finns absolut inga vinnare i fallet Virtanen vs Wallin.

Fredrik Virtanens anseende är knappast upprättat i och med den fällande domen: skadan är redan skedd. Han lär inte få någon framskjuten position i Mediesverige på många år än – om någonsin.

Annons
Annons

Journalisten Fredrik Virtanen utanför rättegångssalen i Stockholms tingsrätt.

Foto: Fredrik Persson/TTBild 1 av 1

Cissi Wallin lär tolka förtalsdomen som en bekräftelse på att en kvinna i Sverige inte kan gå ut med namnet på den person som hon menar våldtagit henne utan att straffas för det. Hon har sagt att uthängningen är en akt av civil olydnad, det enda verktyg som hon menar kvarstår när lagen sviker. Det finns nog flera som sympatiserar med den åsikten: allmänhetens uppfattning om rättvisa stämmer inte alltid överens med lagens nuvarande principer. Det är svårt att få någon dömd för våldtäkt – och när det väl händer ter sig straffet ofta påfallande kort. Det skaver.

Journalisten Fredrik Virtanen utanför rättegångssalen i Stockholms tingsrätt.
Journalisten Fredrik Virtanen utanför rättegångssalen i Stockholms tingsrätt. Foto: Fredrik Persson/TT

Om det hade vi gärna kunnat prata. Men under metoo-hösten 2017 blev det snabbt ont om plats på löpsedlarna. Det var kulturmän som föll till höger och vänster, högdjur i frack och med makt, stridbara personligheter av den sort som det går relativt fort att piska upp hatstämningar mot.

Fredrik Virtanen var en polariserande skribent långt innan Cissi Wallin anklagade honom för våldtäkt på Instagram i oktober 2017. Hans fall skapade förstås tacksamt smaskiga rubriker – och därmed blev det också ett slags sedelärande historia om samtidens individfokus och djupa motvilja mot att se strukturer.

De som misstror kvinnors berättelser om sexuella övergrepp har fått en tacksam bundsförvant i uthängningsfeministerna.

Annons
Annons

Metoo hade kunnat mynna ut i ett mycket djupare samtal om män, kvinnor och makt, om sexualiteten som vapen och förtryckarmedel, om gråzoner och svagheter i sexualbrottslagstiftningen. I stället riktades uppmärksamheten mot namngivningar, drev och rena hetsjakter som i förlängningen bidrog till att en människa, Benny Fredriksson, miste sitt liv.

Wallin har hela tiden varit tydlig med att hon ser uthängningen som ett nödvändigt verktyg – när hon startade den feministiska medieplattformen Gardet var en av tankarna att man skulle kunna namnge förövare. Men det som mest associeras med Gardet i dag är utpekandet av en sextonårig pojke som skickat ett oförskämt mejl.

Det säger sig självt att en rörelse med drevet som vapen kommer att mötas av backlash. De som misstror kvinnors berättelser om sexuella övergrepp har fått en tacksam bundsförvant i uthängningsfeministerna: ”Titta så det blir när man börjar prata om våldtäkter – det blir häxjakt på män!” Så slarvas den livsviktiga debatten om mäns våld mot kvinnor bort. Och den debatten behöver vi verkligen fortfarande ha. Den som tvivlar behöver bara läsa Kerstin Weigls och Kristina Edbloms reportagebok ”I händelse av min död” (2019) om våld i nära relationer, eller Dagens Nyheters intervju med Josefin som nästan misshandlades till döds av sin pojkvän.

Det vore oerhört synd om det vi minns av svenska metoo om tio år är individuella konflikter och förtalsrättegångar, när detvi borde minnas är att vardagens osynliga övergrepp äntligen började diskuteras inte bara på nyhetsplats utan även kring matbord och i fikarum.

Intresset för enskilda kulturmän må sälja lösnummer, men det kommer inte att så lätt låta sig förvandlas till ett engagemang i viktiga principfrågor.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons