Annons

Anna Charlotta Johansson:Det finns ingen quick-fix mot IS-krigarna

IS-krigare.
IS-krigare. Foto: Uncredited / Polaris Images [downloaded]
Publicerad

Ledare | IS-återvändare

Öga för öga, tand för tand. Om man har följt den senaste tidens debatt finns det tendenser till att världens mest kända och äldsta rättsprincip – talionprincipen – som har sin grund i religionen ska användas för att hantera de IS-krigare och anhängare som ”ångrar sig” efter att IS förlorat mark i Irak och Syrien och nu vill komma hem.

Det talas om vedergällning på olika sätt. Hatet mot dem som har anslutit sig till IS är mycket starkt – med rätta, utifrån vad IS står för och de tillvägagångssätt de använder för att uppnå sina mål. IS är ondska i sin renaste form. Men det betyder inte att demokratier runt om i världen kan hemfalla åt rättsliga övertramp. Det krävs besinning i debatten.

Den förträffliga podcasten Caliphate som New York Times har producerat berör många av de frågor som nu diskuteras. Ett av dess tydliga budskap är: Tro inte att IS nu är besegrat. Även om IS har tryckts tillbaka i Irak och Syrien och förlorat tiotusentals av sina soldater samt sin största inkomstkälla eftersom de inte besitter territoriell mark längre och därmed inte kan beskatta människor som bor där så finns IS kvar i andra länder, bland annat i Jemen och Libyen.

Annons

Tro därför inte att de cirka 150 IS-krigare med svenskt medborgarskap, varav en del nu vill komma tillbaka till Sverige, är de sista vi kommer att behöva hitta rättsliga lösningar för. Tvärtom. Det är en religiös och ideologisk övertygelse hos IS-krigare att en av de heligaste handlingar man kan begå är att dö för sin övertygelse. Döden är något de välkomnar. Och den övertygelsen är i grunden något som IS tror kommer att leda dem mot slutlig seger. Denna absoluta hängivenhet är dessvärre något som gör dem starka.

Att hantera IS-krigare som vill återvända efter att de har begått bestialiska brott eller stöttat andra som har gjort det är ett relativt nytt problem. Trots det har Sverige alltid legat steget efter. Givet att det inte finns något som talar för att det kommer att upphöra under överskådlig framtid, krävs en rättstillämpning som är långsiktig och hållbar.

Att ta fram ny lagstiftning som skärpa straffen mot terrorism och samröre med terrororganisationer är nödvändigt, men att frånta någon sitt medborgarskap är en oerhört långtgående handling. Man kan argumentera för att medborgarskap inte bör tilldelas lättvindigt, men när det väl är beviljat bör det gälla både ”i nöd och lust”.

Säpo vill inte uppge hur många av de svenskar som rest iväg för att strida för islamistiska terrororganisationer som har dubbla medborgarskap, så i nuläget förs också debatten utan vetskap om hur många individer som de facto berörs.

Frågan om återkallande av medborgarskap är principiellt intressant och bör utredas, men löser knappast grundproblemet: radikaliserade individer som överträder gränsen för vad som är lagligt. Det går därutöver inte att se hur det praktiskt skulle kunna genomföras utan att Sverige riskerar överträda internationell rätt eller bara skjuta problemet vidare; ett indraget medborgarskap leder antingen till att ett annat land behöver hantera de personer vi dumpar, alternativt att de görs statslösa.

Men det saknas inte utrymme för Sverige att agera. Kriminalisering av deltagande och samröre med en terrororganisation är ett första, viktigt steg. Omfattande avprogrammeringsåtgärder kommer att behövas under lång tid. Inga enkla lösningar står dessvärre till buds.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons