Annons

Mårten Schultz:Det finns inget ”men” efter rätten att inte bli våldtagen, Andersson

Lena Andersson har i en ledartext ifrågasatt domen mot ”Kulturprofilen”.
Lena Andersson har i en ledartext ifrågasatt domen mot ”Kulturprofilen”. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Hur agerar ett våldtäktsoffer ”i normala fall” – och hur kan tystnaden mellan en fråga och ett svar fångas upp i den ofta komplexa bevisvärderingen i sexbrottsmål? Det juridiska året 2018 har präglats av det rättsliga efterspelet av Metoo-rörelsen. En central poäng: Det finns inget ”men” efter rätten att inte bli våldtagen, skriver Mårten Schultz och konstaterar att han ”ogillar vartenda ord” i ett citat från Lena Andersson.

Under strecket
Publicerad

Södertörns tingsrätt

Foto: Maja Suslin/TT Bild 1 av 6

Personerna i badtunnan är inte de utpekade i texten.

Foto: Åsa Westerlund Bild 2 av 6

Cissi Wallin.

Foto: Björn Lindahl Bild 3 av 6

Jean-Claude Arnault.

Foto: Jonas Ekströmer/TT Bild 4 av 6
Foto: Therese Jahnson Bild 5 av 6

Lena Andersson.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 6 av 6

Södertörns tingsrätt

Foto: Maja Suslin/TT Bild 1 av 1

Den första domen: Ett förtalsfall

Södertörns tingsrätt
Södertörns tingsrätt Foto: Maja Suslin/TT

Den första fällande domen efter uppropet var inte ett övergrepp som exponerades genom kampanjen utan ett ansvar för en av de kvinnor som berättat om ett övergrepp. Redan i februari hade Södertörns tingsrätt hunnit pröva det första och (mig veterligen ännu den enda) förtalsfallet med koppling till Metoo.

Åtalet beskrev det på följande sätt: ”K har på Facebook under hashtaggen Metoo skrivit bland annat " Mannen som våldtog mig heter [NN], född [XX] är vit, bor i Solna och har sambo och barn", "han är återfallsförbrytare", ”jag anmälde honom aldrig eftersom samtyckeslagen inte gått igenom" och ”skammen som ofta drabbar personer som är utsatt för kränkningar gjorde att det tog tid innan jag ens förstod att jag blivit våldtagen" samt lagt ut länken till målsägandens Facebookprofil.”

Annons
Annons

Ibland arbetar rättsväsendet snabbt. Ett halvår efter inlägget dömdes kvinnan. Hon erkände att hon skrivit inlägget men menade att det hade varit försvarligt. Hon hade haft sex med den utpekade personen på en kyrkogård, trots att hon inte ville, berättade hon. Hon hade inte gjort motstånd vilket hon därefter skämdes för. Metoo fick henne att inse att hon inte var ensam och att hon kunde berätta om det som inträffat och hon fick stöd av sina vänner. Hon hade konfronterat mannen i mejl fem år tidigare men triggades nu av att han på Facebook uttryckt att han sympatiserade med #metoo-rörelsen.

Mannen vidgick att han hade haft sex med kvinnan på kyrkogården, men inte att det skett mot hennes vilja. Utpekandet av honom som våldtäktsman var det värsta han varit med om. Det var ett trauma. Han anmälde omedelbart.

Vanligtvis leder inte förtalsanmälningar till några åtgärder från rättsväsendet. Tanken är att den som vill väcka talan för ärekränkning, som förtal, får göra det själv. Åklagare ska bara åtala för förtal om det är påkallat från allmän synpunkt, det vill säga, det finns ett samhälleligt intresse av åtal. Det fann åklagaren att det fanns i detta fall.

Tingsrätten konstaterade kort att de uppgifter som K lämnat om mannen var ”ägnade att utsätta honom för andras missaktning”, som det står i förtalsregeln.

K hade inte polisanmält honom för något sexualbrott och det fanns inte heller någon rimlig grund för att publicera uppgifterna. Hon dömdes för förtal till dagsböter och blev skyldig att betala ersättning till mannen med 10 000 kr.

Annons
Annons

Personerna i badtunnan är inte de utpekade i texten.

Foto: Åsa Westerlund Bild 1 av 1

Den första reaktionen på #metoo-vågen från rättssystemet var ett avståndstagande från brottsutpekanden i sociala medier. Vissa såg en symbolik i detta. Borde det inte vara viktigare att göra något åt alla påståenden om sexuella övergrepp istället för att slå ned på dem som berättar om dem? Dessa rättegångar kom emellertid senare under året.

Fallet med programledaren

Personerna i badtunnan är inte de utpekade i texten.
Personerna i badtunnan är inte de utpekade i texten. Foto: Åsa Westerlund

En av de mest omtalade rättegångarna efter Metoo hade en känd tv-profil på de tilltalades bänk. Han åtalades för att ha fört upp sitt finger i en kvinnas underliv när de, tillsammans med andra personer, i samband med en fest badade i badtunna. Att oönskat föra in ett finger i någons slida är i brottsbalkens mening en våldtäkt.

Tv-profilen själv nekade till att ha penetrerat målsäganden med sitt finger men ”erkände” att han tagit henne på rumpan ”som en rolig grej”.

Tv-profilen friades i juni av tingsrätten i den första sexualbrottmålsdomen efter Metoo.  I domen redogjordes för hur domstolarna ser på bevisning i den här typen av mål. Dessa punkter har efteråt återgivits i flera domar.

Principerna bakom bevisprövningen i sådana här sexualbrottmål har fastlagts i vägledande avgöranden från Högsta domstolen. Utgångspunkten är ofta, om det saknas vittnen eller teknisk bevisning (exempelvis filmer), målsägandens egen berättelse. Om denna berättelse är alltigenom trovärdig och sammanhängande kan det tillsammans med stödbevisning, som vittnesmål från personer som talat med målsäganden i anslutning till den aktuella händelsen, vara tillräcklig för fällande dom.

Annons
Annons

Cissi Wallin.

Foto: Björn Lindahl Bild 1 av 1

I fallet hade kvinnan enligt domstolen på ett övertygande sätt berättat om händelsen i badtunnan, men fann att bevisningen i sin helhet inte var tillräcklig. Anledningar till denna slutsats var att händelsen låg lång tid tillbaka och att ett av vittnena var kraftigt berusad vid tillfället.

Det första av de högprofilerade sexualbrottmålen efter Metoo landade alltså i en friande dom. Åklagaren har inte överklagat, men det har däremot målsägandens advokat. Målet lever vidare. Domen kommer under 2019.

Cissi Wallin – och ett för snabbt åklagarbesked

Cissi Wallin.
Cissi Wallin. Foto: Björn Lindahl

Den svenska Metoo-vågen inleddes med ett Instagraminlägg av journalisten Cissi Wallin, där hon anklagade en namngiven manlig journalist på Aftonbladet för att ha våldtagit henne. Cissi Wallin hade tidigare polisanmält händelsen. Polisanmälan ledde inte till något åtal. Det finns i dag inte några rättsliga processer mot mannen. Han skildes dock från sin tjänst vid tidningen, där han arbetat i många år.

Det pågår däremot en rättslig process men inte mot den manliga journalisten utan mot Cissi Wallin. En förundersökning om grovt förtal har bedrivits under en längre tid. Men den har kantats av oväntade händelser. Redan den 20 september offentliggjorde åklagaren att Wallin skulle åtalas. Något åtal har ännu inte inkommit. Det är konstigt att en åklagare ger besked av det här slaget. Som jag skrivit i SvD tidigare är det inte rimligt att statens företrädare går ut med sådana här tillkännagivanden innan allt är klart.

Annons
Annons

I allmänhetens ögon innebär ett besked om förestående åtal ett utpekande. Det är i sig ett problem. Ett sådant utpekande kan därtill ha betydelse ur perspektivet av mänskliga rättigheter: hur påverkar det den grundläggande rättigheten att få betraktas som oskyldig innan fällande dom att rättsväsendets företrädare dinglar den misstänkta framför medierna på det här sättet?

Åklagarens besked om åtal var prematurt. Utredningen var inte färdig och något åtal har alltså fortfarande inte lämnats in. Det som senast har hänt är att försvaret har begärt kompletteringar.

Wallin har i domstolen begärt att Aftonbladet skulle ge ut den internutredning som genomförts på arbetsplatsen. Aftonbladet hävdade att utredningen inte fanns kvar i vare sig digital eller pappersform.

Det framstår som en uppenbarligen falsk invändning.

Aftonbladet hävdade att utredningen raderats i alla sammanhang för att skydda de inblandade. Försvaret (Cissi Wallin) ansåg, mellan raderna, att påståendet var löjligt. Jag är beredd att hålla med. Det är så osannolikt att inte den här utredningen fanns kvar i åtminstone ett epostprograms sparfunktioner att invändningen från tidningen inte kan tas på allvar.

Men så länge Aftonbladet hävdar detta kan inte domstolen tvinga tidningen att lämna ut dokumentet. Vad den däremot kan göra, och som den också har gjort genom ett beslut från en 12 december, trots Aftonbladets protester, är att tvinga tidningens internutredare att svara på frågor inför rätta. Vittnesförhöret sker under ed, vilket gör det brottsligt att ljuga. Men inte bara det, det är också brottsligt att förtiga sanningen. 

Annons
Annons

Jean-Claude Arnault.

Foto: Jonas Ekströmer/TT Bild 1 av 1

Oavsett hur detta vittnesförhör faller ut kommer förtalsrättegången mot Cissi Wallin bli en av nästa års mest uppmärksammade. Om inte åklagaren ångrar sig, förstås.

Arnault-fallet: Hur kan bevisvärderingen bedömas?

Jean-Claude Arnault.
Jean-Claude Arnault. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Det mest kända brottmålet i kölvattnet av Metoo har utan tvekan varit rättegången mot Jean-Claude Arnault. Arnault dömdes i december av hovrätten för två våldtäktsbrott till två och ett halvt års fängelse. Målet kommer troligen inte att tas upp i Högsta domstolen. Avgörandet står fast.

Domen mot Arnault har givit upphov till reaktioner på bevisbördans innebörd i sexualbrottmål. Precis som vid andra brott krävs det stark bevisning för att kunna fälla någon till ansvar för våldtäkt. Det måste ställas utom rimligt tvivel för att den åtalade personen ska kunna dömas. Det betyder däremot inte att domstolen måste vara fullständigt säker. ”Utom rimligt tvivel” lämnar utrymme för viss osäkerhet.

Denna bedömning under osäkerhet har i Arnaults fall fått kritiker att ifrågasätta rättssäkerheten i Sverige. "Det överraskar att en människa kan skickas i fängelse utan att några substantiella bevis på hans skuld redovisats i rätten", sade Horace Engdahl till The Times Literary Supplement efter att tingsrättsdomen fallit. Därefter jämförde han händelserna med den franska revolutionen och de anklagelser om incest som riktades mot Marie Antoinette.

Annons
Annons

Det där har varit ett återkommande tema. Inte jämförelsen mellan Arnault och Marie Antoinette – den är unik för för Engdahl – men att det går att döma trots avsaknaden av ”riktiga” bevis. Är det verkligen rimligt att en domstol kan döma någon enbart utifrån orden från brottsoffret (eller ”brottsoffret”, om uppgifterna är falska) och några vittnen som ger stöd åt att brottsoffret berättat om händelsen tidigare. Det här är en fråga som jurister inte borde avfärda. Det kan vara lätt att göra det, eftersom invändningarna ofta kommer tillsammans med missförstånd och nidbilder av rättssystemet. När kritiska frågor om bevisbördans innebörd i våldtäktsmål varvas med den franska revolutionen är det svårt att ta kritiken på allvar.

Men det finns en reell rättssäkerhetsproblematik – som domare och andra jurister funderar över hela tiden. Efter Arnault har denna diskussion breddats till andra arenor. Det är på det hela taget en positiv sak. Här vill jag dock säga två saker.

Bevisvärdering är en komplex sak. Domstolens utvärdering av bevisningen, särskilt av de utsagor som görs inför domstolen (till skillnad från skriftlig bevisning), utgår från intryck av vad som sagts, men också av hur det har sagts. Denna värderande process går inte att helt fånga in med skrivna ord.

Domskäl kan aldrig till fullo återge tystnaden mellan en fråga och ett svar, ett oväntat ansiktsuttryck eller tonen i en röst. Det innebär också att det inte går att rättvist utvärdera en domstols bevisvärdering utan att själv ha tagit del av bevisningen. Egentligen bör man vara försiktig med att ha synpunkter på bevisprövningen om man inte själv var på plats i domstolen. En kritik mot domstolarnas bedömning av bevisningen i Arnaults fall som enbart utgår från domskälens redogörelser av vad vittnena och parterna sagt väger därför lätt.  (Än mindre relevant är sådan kritik som enbart utgår från vad som sagts om målet i medierna.)

Annons
Annons
Foto: Therese Jahnson Bild 1 av 1

En annan fråga som reaktionerna på den fällande domen i Arnaults fall väcker är denna: vilket krav på bevisningen ska vi ställa upp om inte detta? Den svenska rättsstaten får inte sällan kritik för motsatsen, att det är för svårt att döma någon för våldtäkt. En skärpning av kravet på bevisning i sexualbrottsfallen skulle, drastiskt uttryckt, innebära att fler våldtäktsmän går fria.

Diskussionen lär fortsätta.

Inget ”men” efter rätten att inte bli våldtagen

Foto: Therese Jahnson

Under sommaren kom en dom i ett våldtäktsmål som blev omdiskuterad bland jurister men som till en början inte märktes av utanför juristkretsar.

En man anställd vid en advokatbyrå dömdes för våldtäkt mot en kvinnlig jurist, som i en DN-artikel om händelserna kring våldtäkten kallas för Tyra, som arbetade på samma byrå. Bevisläget vad delvis likt det i Arnaults fall, men i fallet Tyra fanns det dessutom en del medicinsk bevisning.

Det här föranledde en advokatbyrå, som beskriver sig som ”en lite mänskligare advokatbyrå”, att göra ett inlägg om hur det står till med den svenska rättvisan. Det är ett häpnadsväckande inlägg. ”Naturligtvis har hon rätt att slippa bli våldtagen. Men samtidigt uppstår frågan om inte den äldre juristen trodde att den unga juristen ville ha sex […]”

Det kommer sällan något bra ur en inledning som innehåller ordet ”men” direkt efter ett påstående om att kvinnor har rätt att inte bli våldtagna. Advokatbyrån går därefter vidare till att beklaga våldtäktsmannens framtida situation – han är ”hänvisad till bidragsberoende eller att utvandra” – för att därefter gå vidare till en spaning om att domstolarna börjat bli slappare i sin bevisprövning i våldtäktsmål. ”Känslan är att det har blivit mycket lättare att åka dit för sexualbrott”. Förklaringen? ”En orsak kan vara förra årets metoo-hausse”.

Annons
Annons

Lena Andersson.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 1 av 1

För egen del ser jag inte ett spår av någon sådan slapphet i de här domarna, där bevisläget var betydligt bättre än i många andra fall, och den metod för bevisvärdering som används i dessa mål följer av HD-prejudikat som kom före Metoo-vågen.

Men det är en annan sak som stör mig med det här inlägget. Det är den beskrivning som görs av kvinnans agerande, hur hon frivilligt interagerat med mannen på olika sätt före den händelse som ledde till åtal. I kölvattnet av de uppmärksammade sexualbrotträttegångarna som kommit efter Metoo har en backlash vuxit fram. Gamla tiders fördomar om hur ett våldtäktsoffer beter sig eller bör bete sig har gjort comeback.

Lena Andersson.
Lena Andersson. Foto: Staffan Löwstedt

Det är tydligt hos Lena Andersson som skriver om domen mot Arnault. Det är en besynnerlig anklagelseakt mot jurister – som allt oftare blir måltavla för politikers och opinionsjournalisters indignation. Det här kräver ett längre citat:

”Om juristerna inte hade robotiserat sig skulle målsäganden – också när hennes berättelse om de sexuella händelserna hade befunnits tillförlitlig – omöjligen kunnat få gehör för att hon efter det första brottet säger sig vara livrädd för Jean-Claude Arnault. Hon har inga band till honom men börjar nu, hjälpt av sin väninna fastän denna har kännedom om vad som ska ha hänt, att träffa honom så smått, på litteraturaftnar och sena middagar. Vid ett tillfälle följer hon så på nytt med honom hem till den lägenhet där hon upplevde det tidigare övergreppet, lägger sig i samma säng som den gången och somnar tätt intill honom. Detta förlopp borde givetvis ha fått rätten att inse hur målsäganden själv vid tillfället såg på den som våldtäkt rubricerade handlingen två månader tidigare: som mindre allvarlig, uppenbarligen. För när alla andra möjligheter står till buds går man inte och lägger sig att sova med sin våldtagare.”

Annons
Annons

Jag ogillar vartenda ord i det där citatet. Tidigare justitierådet Göran Lambertz har på sin blogg förtjänstfullt visat att Lena Andersson och andra som diskuterat brottsoffrets agerande inte verkar ha läst vad domstolarna faktiskt skriver om det som inträffat. Men även om det hade gått till som Lena Andersson skriver spelar det ingen roll.

Det finns inget ”men” efter rätten att inte bli våldtagen.

Människor som utsätts eller utsatts för brott beter sig olika. Vissa blir förkrossade, andra blir förbannade, åter andra blir förargade. Våldtäktsbrottet kan ha väldigt olika karaktär och vara mer eller mindre allvarligt. Om jag skulle göra en egen spekulation så är det att många våldtäktsoffer har en relation med förövaren även efter brottet. Många våldtäkter sker i relationer. Många våldtäktsoffer definierar inte den händelse de utsatts för som våldtäkt eller så gör de det först senare.

Det för mig fram till min sista poäng. Och den är att det inte är målsäganden som bestämmer om hon/han blivit utsatt för ett brott. Att en kvinna som vaknar av att hennes make oönskat har sex med henne inte uppfattar sig som ett våldtäktsoffer säger inget om hon är det. Det är lagen som bestämmer vem som är ett offer. Inte offret.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons