Annons

Olof Ehrenkrona:Det går att leva som man lär

Partierna under Politikerveckan i Järva.
Partierna under Politikerveckan i Järva. Foto: Catherine Åberg/TT

Vill vi att andra ska respektera vårt öppna samhälles kärnvärden, bör vi själva kanske själva söka efterleva dem.

Under strecket
Publicerad

I en artikel i Aftonbladet (3/12) levererar Olle Svenning ett sorgekväde över den västerländska arbetarklassens förvandling från en progressiv förändringskraft till samhällets reaktionära eftertrupp. Svenning pekar på en internationell trend som har slagit hårt mot den demokratiska socialismens företrädare och den borgerliga vänster som gärna kallar sig socialliberal för att distansera sig från den mer klassiska högerliberalismen med rötter i manchester-liberalismen.

Han romantiserar inte och det hedrar honom, utan hänvisar öppet till ett tonläge i de djupa leden som är tämligen fritt från politiskt korrekta föreställningar om solidaritet och tolerans mot kulturella avvikelser.

Det är vänsterns kris som har förändrat västvärldens politiska landskap, först den europeiska kommunismens sammanbrott 1989 och sedan vad som har hänt därefter med de socialdemokratiska och de socialliberala partiernas implosion.

Det är en idékris, en sekularisering i den politiska domänen när den socialreformistiska berättelsen förlorar sitt grepp om själarna. Men det är också en kris som uppstår därför att väljarna som har röstat fram välfärdsstaten uppfattar att deras företrädare har förlorat kontrollen över detta stora politiska projekt.

Annons
Annons

Bidrag och socialförsäkringssystem och offentlig service som röstades fram i en strikt nationell kontext framstår i dag som en global nyttighet och en gratislunch för oinbjudna. Så var det inte tänkt och så är det kanske inte riktigt ännu, men det är hotbilden och så ser utvecklingstrenden ut.

Att väljare som tidigare haft nära till vänsterradikala lösningar i stället söker sig till en annan radikalism bör inte komma som någon överraskning. Center-vänsterns kontraktionsproblem blir därigenom center-högerns expansionsproblem. Hur härbärgerar en borgerlighet med liberalkonservativa värden tillströmningen av ilskna väljare från den gamla vänstern som efterlyser ström till nya arbetsplatser, hårdare tag mot kriminella och som inte vill dela med sig av välfärdsstatens håvor, åtminstone inte utan att veta till vem och varför bidragen delas ut?

Detta är den större bakgrunden till mötet mellan Åkesson och Kristersson. Den specifikt svenska kontexten är denna: valresultatet gav center-högeralliansen en möjlighet att styra Sverige och föreslå politiska lösningar på de stora utmaningarna under mandatperioden. Men den prövades aldrig utan Centern och Liberalerna röstade mot att en sådan regering bildades.

I stället tillträdde en annan minoritetsregering med basen i den center-vänster som hade förlorat valet och som befann sig i en existentiell kris. Regeringen försågs med en politik som den i all väsentligt var emot, men bedömde makten som viktigare än politiken.

När olika sakfrågor sedan pockade på en lösning – energiförsörjningen, försvaret, brottsligheten och integrationen av de nyanlända – visade sig regeringen helt handlingsförlamad eller direkt ovillig att underordna sig den reella riksdagsmajoriteten. Moderaterna såg problemet och erbjöd sig att göra upp med Socialdemokraterna, som dock avvisade inviterna. Under tiden förblev problemen olösta och förvärrades.

Annons
Annons

Socialdemokraterna satsade på att oppositionen skulle låta mandatperioden förflyta så och låtsas som att SD inte existerade. Det var naturligtvis orealistiskt. Finns det en majoritet i riksdagen så kommer den förr eller senare till uttryck.

SD-ledningen har under tiden anpassat partiet till att mer bli som andra. Den nyligen genomförda programrevisionen rensade ut vad som förhoppningsvis är de sista resterna av blodsmystiken och de mest belastade personerna har successivt marginaliserats eller lämnat politiken. Partiet är alltjämt ett kollektivistiskt parti men med nationalistiska i stället för socialistiska förtecken.

Hur ska man då se på denna anpassning? På nätet cirkulerar nu Umberto Eco med ett citat av innebörden att fascismen smyger sig på oss i snygga gångkläder. Det stämmer inte. Kollektivismen i dess fascistiska version manifesteras uniformt och våldsamt som en massföreteelse. Sådant ser vi inte i dag, vilket inte hindrar att SD har en svår historisk belastning från en av 1900-talets två stora totalitära massrörelser.

Men det finns alltså ytterligare en sådan massrörelse. Det är inte mer än några decennier sedan denna på allvar utmanade demokratin på dess egen hemmaplan. Åren kring 1968 – förspelet och efterbörden – är den svåraste utmaningen hittills mot västerlandets frihet sedan nazismen kollapsade 1945. Den våldsbejakande vänstern var då en realitet, med fullblodsaktivister som inte bara pratade utan också handlade. I Lund brändes den rättspsykiatriska kliniken, i Stockholm iscensatte vänsterterrorister en terrorattack mot västtyska ambassaden och planlade en kidnappning av invandrarministern. Liknande kidnappningar slutade i Västtyskland och Italien med att offren mördades. Målet för attackerna var att ersätta det fria samhället med ett kommunistiskt.

Annons
Annons

Under detta halvsekel har Socialdemokraterna och – givetvis – Vänsterpartiet varit fyllda av bokstavskommunistiska aktivister från den tiden. SSU har haft stora problem med sin ”trotskistiska fraktion” och dessa motsättningar sätter alltjämt spår i partidistriktens relationer. Många som vi numera känner som goda demokrater har ett förflutet som stalinister och maoister utan att någon har sagt att man inte kan prata med dem.

De behandlades på samma sätt som de som hade varit nazister och blodröda kommunister under mellankrigstiden. De tänkte om och fick ungdomssyndernas förlåtelse. Det är inte lätt att ha fördragsamhet med den som varit nazist efter Auschwitz. Men det gäller också den som har varit leninist och stalinist efter Gulag, maoist efter Stora Språnget och under kulturrevolutionen, eller kommunist efter Dödens Fält i Kampuchea. Likafullt måste också sådana felsteg kunna sonas av den som inser att det var orätt tänkt och till och med farligt handlat att agitera för att störta ett fritt och demokratiskt styrt samhälle i gruset.

Handen är inte alltid fri, men andens frihet är absolut. Vill vi att andra ska respektera detta vårt öppna samhälles kärnvärde bör vi själva kanske leva som vi lär.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons