Annons

Arne Melberg:Det goda tvivlet är en omsorg om sanningen

Staty över David Hume (1711–1767) i födelseorten Edinburgh.
Staty över David Hume (1711–1767) i födelseorten Edinburgh.

Den filosofiska skepticismen, som ifrågasätter möjligheten av objektiv kunskap, avfärdas ofta för sin inneboende relativism. En ny biografi över den skotske 1700-talsfilosofen David Hume visar att tvivlet i stället kan vara ett sätt att ta sig in i och förbi osäkerhetens tillstånd.

Under strecket
Publicerad

David Hume, porträtt av Allan Ramsay från 1754.

Bild 1 av 1

Skeptikern tar ingenting för givet, tvivlar hellre än tror. Skeptikern ifrågasätter etablerade sanningar och kan betvivla det mesta, om inte allt. 

Ordet går tillbaka på den klassiska grekiskans skeptikós, och det var gott om skepticism i den grekiska filosofin. Den mest drastiska varianten brukar kallas pyrrhonism, efter en viss Pyrrhon. Pyrrhonisten hävdar att mot varje påstående med anspråk på sanning kan man ställa ett motstridigt påstående med lika stort anspråk på sanning. Tar man detta på allvar inträffar ett slags kortslutning: det går inte att påstå något som helst om verkligheten, eftersom varje påstående kan sägas emot eller åtminstone betvivlas. Den sanne pyrrhonisten påstår därför ingenting alls och aktar sig för att fälla omdömen. 

En sådan skeptisk hållning plockades upp av Montaigne på 1500-talet och inympades därmed i den essäistiska traditionen. Till en av sina vägledande deviser tog Montaigne det grekiska epexo: jag avstår – det vill säga jag avstår från att döma, avstår från att vara tvärsäker och veta bäst. 

Annons
Annons

Skepticismen tog en ny vändning ett par hundra år senare då David Hume skrev en avhandling där han bland annat hävdade att vi aldrig kan nå fram till säker kunskap om exempelvis orsak och verkan. Observerar vi att något upprepar sig över tid, till exempel att solen går upp på morgonen, betyder det ändå inte att vi kan vara säkra på att det ska upprepa sig en gång till. All vår kunskap kommer ur våra sinnen men det finns inget nödvändigt samband mellan våra sinnen och vårt tänkande, och det är först med tanken som vi håller någonting för sant och nödvändigt. 

Hume tillät sig rentav att betvivla möjligheten av säker kunskap om den yttre världen och att vi skulle vara identiska med oss själva. Verkligheten erfar vi genom ett knippe upplevelser, känslor och sinnesintryck, utan säkra förbindelser till tanken. Också jaget är en bunt förnimmelser och man kan absolut inte vara säker på att dessa hänger ihop och bildar en trygg identitet. 

Essäisten Montaigne försökte sig på skepticism eftersom han därmed ville nå det som också de antika skeptikerna eftersträvade: ataraxia, det vill säga sinnesro.

Skotten David Hume, född 1711, var bara några och 20 när han slog sig ner i Frankrike där han under några år skrev sin ”Treatise”, ”Avhandling om den mänskliga naturen”. Han avslutade aldrig avhandlingen men den publicerades ändå och han filade senare på den i olika varianter. 

Han övergav aldrig sin skepticism även om han senare kunde ironisera över skepticismens begränsningar, som när han påpekar att ”universellt tvivel är omöjligt för en människa att upprätthålla”, det visar ”den första och mest triviala tillfällighet i livet”. Också skeptikern måste handla, och när han handlar visar han att han anser vissa saker mer sannolika än andra, vilket skulle visa att hans skepticism inte är så genomgripande som han påstår. 

Annons
Annons

David Hume, porträtt av Allan Ramsay från 1754.

Bild 1 av 1

Montaigne var inne på något liknande när han utredde den skeptiska pyrrhonismen och kom fram till att den systematiska tvivlaren inte kan betvivla sitt eget språk. Han skulle behöva ett nytt språk: det språk vi har består av påståenden och när jag säger att jag tvivlar påstår jag något om mitt eget tvivel. 

Essäisten Montaigne försökte sig på skepticism eftersom han därmed ville nå det som också de antika skeptikerna eftersträvade: ata­raxia, det vill säga sinnesro. Men vad var det unga brushuvudet Hume ute efter? Kanske var det en radikalt kritisk impuls, en lust att sätta allt i fråga?

Den kritiska impulsen blev mindre när Hume blev äldre men han övergav ändå inte sin skepsis till religionen. Hans tvivel kan sammanfattas så här: ”Sann religion var ingenting mer än en kombination av påståendet att det måste finnas någon sorts förklaring till att universum är som det är – det kan inte vara resultatet av en ren slump – med erkännandet att vi inte vet någonting alls om vad denna förklaring kan vara.”

Jag citerar från den mäktiga volymen ”Hume. Liv och tänkande” av James A Harris som kom ut i England 2015 och nu ges ut i Sverige av det ambitiösa förlaget Fri Tanke i översättning av Jim Jakobsson. Han har tidigare gett oss bland annat Heideggers ”Vara och tid” och bekräftar nu sin eminenta förmåga som översättare av filosofisk litteratur.

David Hume, porträtt av Allan Ramsay från 1754.
David Hume, porträtt av Allan Ramsay från 1754.
Annons
Annons

Harris bok är en gedigen genomgång av Humes filosofiska, essäistiska och historiska författarskap. Hume skrev nämligen i den ordningen: i ungdomen djärv filosofi, i mogen ålder urban essäistik, slutligen en omfattande Englandshistoria. Hume var aldrig knuten till något universitet, även om han var på tal några gånger som filosofiprofessor. Men hans kandidatur mötte motstånd från det mäktiga prästerskapet och det verkar inte som om han var särskilt intresserad själv. 

Däremot var han uppenbart intresserad av att vara en fri och oberoende essäist, debattör och philosophe. Jag skriver det på franska för att markera att Hume kände sig befryndad med upplysningstidens franska debattörer och fritänkare som kallade sig philosophes. Hume blev också mycket läst i Frankrike och han knöt kontakter med flera ledande upplysningsmän som d’Alembert och Diderot. Han odlade också en förbindelse med Jean-Jacques Rousseau, som dock fick ett katastrofalt slut när Rousseau lät sin paranoida misstänksamhet gå ut över Hume. 

Som tänkare och essäist stod Hume ändå i en brittisk tradition, där tanken att kunskap först och främst kommer via våra sinnen ter sig central. Och impulser till sin essäistik hämtade han inte från Montaigne utan från Joseph Addison, som i början av 1700-talet startade tidskriften Spectator, där varje fyrsidigt nummer var en enda essä skriven av utgivaren. Hume kanske också inspirerades av sin jämnårige konkurrent Samuel Johnson, som också han startade tidskrifter efter Addisons modell, däribland The Rambler. Hume drev inte någon tidskrift men han gav ut sina essäer i flera volymer och han håller dem, just som föregångarna, i en urban och konverserande stil. Han tar upp politik och ekonomi men också vardagliga ämnen och han vänder sig direkt till kvinnliga läsare, också det i likhet med hans föregångare. 

Annons
Annons

Också som historiker var Hume en skeptiker; han hävdade att det förflutna saknade betydelse.

Konkurrenten Samuel Johnson var London-baserad och väldigt engelsk; Hume var skotte och höll helst till i Edinburgh, såvida han inte besökte Paris. Johnson var vresigt konservativ, Hume var nyfiket undersökande och tämligen radikal. Intressant nog utvecklades under denna tid en filosofisk och litterär kultur i Skottland med centrum i Edinburgh, med livliga diskussionsklubbar och djärva författare – den mest kända, förutom Hume, var hans vän Adam Smith, som kombinerade moralfilosofi med ekonomisk teori. Edinburgh verkade ha närmare till Paris än till London – det är som ett förebud till dagens situation, då skottarna vill till Europa medan engelsmännen vill bort därifrån.

Hume krönte sin litterära bana med flera band om Englands historia. Det gjorde honom ekonomiskt oberoende och på gamla dagar kunde han skämta om att han ville övergå till matlagning, ”den vetenskap åt vilken jag ämnar viga de återstående åren av mitt liv”. Också som historiker var Hume en skeptiker; han hävdade att det förflutna saknade betydelse, att historien borde lämnas åt historikerna och att det var nuet och framtiden som hade politisk betydelse. 

Harris ger oss en noggrann genomgång av Humes liv och verk, väl underbyggd: 175 sidor noter, litteraturförteckning, register. Men han är inte intresserad av att aktualisera honom. 

På vilket sätt kan Hume vara relevant idag? Det är knappast historieskrivaren Hume som intresserar men i någon mån essäisten och framför allt den unge skeptikern. Jag tar hjälp av några svenska kommentarer för att finna hans aktualitet. Gunnar Fredriksson gav 2009 ut en fin introduktion, där han betonar Humes släktskap med 1900-talets anti-metafysiska analytiska filosofi: Hume pekar mot Wittgenstein. 

Annons
Annons

Med tvivlet sökte de sig in i och förbi osäkerhetens tillstånd för att där kunna drabbas av ”sanningens dolk”.

Själv tänker jag på dekonstruktionen, idag lika förtalad som Humes skepticism en gång blev av prästerskapet. Både Hume och dekonstruktören förhåller sig kritiskt tvivlande till den filosofiska traditionen. Hume härleder sitt tvivel från glappet mellan sinnen och tänkande medan dekonstruktörens bekymmer i stället är språket, som verkar ha inbyggda fällor som förhindrar pålitlig kunskap. 

Jag lockas av detta tvivel, som ändå först och främst motiveras av omsorg om sanningen. Och här finner jag en slående kommentar i en dikt av Göran Sonnevi, som står i samlingen ”Oceanen” från 2005. Dikten heter ”HUME; DOLK; 1984” och börjar så här:

Jag känner djup sympati

för Humes radikala

empirism, med dess osäkerhet

dess kontinuerliga tvivel

på sig själv, dess

tro på omöjligheten 

av skarpa gränser för sanningen

Längre fram kommer det som titeln utlovar – dolken:

Ändå hugger mig

sanningens dolk 

när jag minst väntar det, bakifrån

Det goda tvivlet betyder ju inte att sanningen och verkligheten parkeras och glöms bort. Tvivlet betingas i stället av omsorg om sanningen och en vilja att komma förbi all den osäkerhet som betingas av våra sinnens opålitlighet och av språkets mångtydighet. Så var det för Hume och så var det för de analytiska filosoferna och för dekonstruktörerna: med tvivlet sökte de sig in i och förbi osäkerhetens tillstånd för att där kunna drabbas av ”sanningens dolk”. 

Sonnevi avslutar dikten med några rader som pekar mot det som tvivlaren Montaigne kallade ataraxia, sinnesro, som tvivlaren Hume tycks ha funnit i matlagningens vetenskap och som man kanske kan finna var som helst, bara man uthärdar tvivlet: 

Den oändliga exaktheten

rör sedan vid mig

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons