Annons

Lisa Irenius:Det handlar ilskan mot elsparkcyklar egentligen om

Rak i ryggen på elspark eller böjd över styret på cykel. Vad väljer du?
Rak i ryggen på elspark eller böjd över styret på cykel. Vad väljer du? Foto: Christoph Soeder/TT

Trafikkaos, nedskräpning och miljöfarligt avfall – men de upprörda känslorna kring elsparkcyklarna handlar om mer än så. I Paris har författare, filosofer och psykologer givit sig in i debatten.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

”Les trottinettes” ses av vissa i Paris som ett uttryck för infantilisering.

Foto: Julien Mattia/TT Bild 1 av 1

Elsparkcyklarna väcker starka känslor. Som nationalekonomen Andreas Bergh lite skämtsamt uttryckte det på Twitter, efter att ha givit sig in i debatten: ”Om ni tycker att Sverige är splittrat i synen på invandring, kan jag konstatera att det är inget mot polariseringen i hur vi ser på fenomenet elsparkcyklar.”

De dök först upp i Kalifornien för två år sedan, och under det senaste året har företag som Voi, Lime och Tier spridit ut sina hyrfordon i en rad svenska och europeiska städer.

Vi har att göra med en snabb omvandling av stadsrummet – inte bara estetiskt, hur staden ser ut och upplevs, utan också ifråga om mellanmänskliga relationer, hur medborgare interagerar med varandra. Stockholms trafikborgarråd Daniel Helldén (MP) har talat om ”en brytningstid för transporter”, och att vi kanske kommer att se ”en helt annan stad framöver”. En helt annan stad – det är inte konstigt om ett sådant perspektiv berör människor.

Men den svenska debatten om elsparkcyklarna borrar inte särskilt djupt i denna kulturförändring. Mest handlar det om stök, säkerhet, nedskräpning och arbetsvillkor. Om behovet av nya lagar och regler. Och om de nu är så miljövänliga egentligen (det är de tydligen inte).

Annons
Annons

”Les trottinettes” ses av vissa i Paris som ett uttryck för infantilisering.

Foto: Julien Mattia/TT Bild 1 av 1

Inget av detta är oviktigt, tvärtom. Men jag tror att känslorna de väcker handlar minst lika mycket om mer diffusa ting, som har med värderingar och normer att göra. I Paris, elsparkcyklarnas kanske starkaste fäste i Europa, har såväl författare som filosofer och psykologer givit sig in i diskussionerna.

Till skillnad från skateboarden finns det inget av en ”motkultur” i elsparkcykeln, tvärtom – det är Silicon Valleys teknofiler och Paris finansmän på väg mot glasskraporna i La Défense som är ”early adopters”. Språket som omgärdar företeelsen är intimt sammanlänkat med dagens framgångslingo – innovation, experiment, (mikro)mobilitet, flexibilitet, miljövänlighet.

Elsparkcyklarna associeras med ett slags provocerande överlägsenhet, som understryks av hur de rör sig i stadsrummet, utanför etablerade normer – ett ”fordon med alla rättigheter”, för att tala med den franska filosofen och psykologen Elsa Godart.

Kroppsspråket gör sitt till: förflyttningen sker med stolt resning, medan bilisterna hukar under sina plåtkarosser och cyklisterna sitter böjda över sina styren.

”Les trottinettes” ses av vissa i Paris som ett uttryck för infantilisering.
”Les trottinettes” ses av vissa i Paris som ett uttryck för infantilisering. Foto: Julien Mattia/TT

Godart kontrasterar ”les trottinettes”, som de kallas i Frankrike, mot kollektivtrafiken: ”Man åker ensam, herre över sina rörelser, det gör en friare i ett alltmer kringskuret samhälle, och går hand i hand med ett slags föga uppskattad arrogans.”

Annons
Annons

Elsparkcyklarna verkar väcka en djupt rotad känsla av orättvisa, ”som när någon tränger sig i kön i mataffären”, säger den franske essäisten Paul Vacca till tv-kanalen LCI. Men också en känsla av att vara lurad: att användaren ”under en modern och progressiv täckmantel” inte säger sanningen – i själva verket används elsparkcykeln ”inte som en miljömedveten gest, utan för att vinna tid på gångtrafikanternas bekostnad”.

”Medelålders män i lycra” är plötsligt som bortglömda i mötet med en ny fiende som sätter gamla regler ur spel.

Men en elsparkcykelfärd är trots allt mer miljövänlig än en taxiresa, och det vissa uppfattar som arrogans är för andra andrum och livskvalitet. Den franske författaren Aurélien Bellanger hyllar i en radiokrönika i France Culture elsparkcykeln som det mest omedelbart njutbara transportmedel han känner till. Han ser den som en liberal blomstring i städerna i förbudsiverns tid.

”Disruption”, processen där ny teknik skakar om etablerade affärsmodeller, har med elsparkcykeln blivit påtaglig vardag på gatorna. ”Medelålders män i lycra” på cykel, som tidigare väckt irritation hos en del, är plötsligt som bortglömda i mötet med en ny fiende som sätter gamla regler ur spel. ”Det finns en känsla av demokrati som har byggts in i det urbana landskapet över flera generationer. Det skakas nu om i grunden, elsparkcyklar passar inte in i vår demokratiska modell för hur vi använder det urbana rummet”, påstår Klaus Bondam, ordförande för danska Cyklistforbundet, i tidningen Time.

På samma gång rubbas föreställningar om individens ansvar. Om någon parkerar cykeln så att den blockerar trottoaren skulle ingen komma på tanken att skylla på fabrikören. Men i fallet med elsparkcyklarna finns inga individuella ägare att rikta ilskan mot – då blir allt bolagens, tjänsteleverantörernas, fel. Och på samma gång känner sig många befriade från ansvar, såväl brukare som de som avskyr och rentav vandaliserar fordonen, och som stoltserar med detta på sociala medier. 

Kanske bidrar detta till att vissa i fransk debatt ser ”les trottinettes” som uttryck för ett slags generell infantilisering. Men det är nog att ta i. Mest sannolikt är trots allt att elsparkcyklarna så småningom kommer att antingen finna sin plats eller försvinna ur stadsrummet, utan att människor blir vare sig mer eller mindre infantila än tidigare. Samtidigt uppskattar jag de franska försöken att intellektualisera känslosvallet kring denna nya företeelse. Elsa Godart är ändå någonting på spåren när hon ser elsparkcyklarna som sinnebilder för det som hon kallar ”utan-ansträngning-samhället”.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons