Annons

”Har känts som om jag levt min döda systers liv”

Han Kang föredrar Seouls gamla kvarter framför skyskrapor i glas och betong.
Han Kang föredrar Seouls gamla kvarter framför skyskrapor i glas och betong. Foto: Lee Chunhee

En stad som trasats sönder av krig kan återuppstå. Den insikten fick Han Kang att försöka väcka en död syster till liv igen. Yukiko Duke träffade den Sverigeaktuella författaren i hemstaden Seoul.

Under strecket
Publicerad

Han Kang gästar Bokmässan i Göteborg 2019.

Foto: Park Jaehong Bild 1 av 1

Vi promenerar i Han Kangs hemkvarter i Nuha-dong, ett lugnt och fridfullt område i centrala Seoul. Här har de traditionella hanok-husen med sina vitrappade lerväggar och svarta, svängda tegeltak tillåtits stå kvar och besökaren kan botanisera i gamla antikvariat och antikhandlar. Långt bort i fjärran reser sig affärskvarterens skrytsamma skyskrapor, futuristiska monoliter av glas och betong.

– Jag håller mig hellre här, där det gamla Seoul gör sig påmint, säger Han Kang och visar vägen i de trånga, slingrande gränderna.

Det förflutna är ständigt närvarande även i hennes romaner, som skildrar svåra förluster som präglar människors liv. I sitt senaste verk, ”Den vita boken”, undersöker författaren känsligt liv och död med en äldre systers död som resonansbotten. Det är en viktig bok för henne, den mest personligt och självutlämnande hittills. Det är också den bok som har varit svårast att skriva och hitta en form för.

– Jag var helt slut efter att ha skrivit ”Levande och döda”, som ju handlar om offren för den blodiga Kwangju-massakern. Den var fasansfull att skriva! När jag skrev, såg jag alla skeenden framför mig som i en film: mördandet, tortyrerna, våldtäkterna. Jag tror att jag drabbades av en sorts känslomässig utmattning, säger hon.

Annons
Annons

Massakern, som ägde rum i maj 1980, hade tagit Han Kangs familj särskilt hårt. Kwangju var deras gamla hemstad, men familjen hade flyttat innan massakern ägde rum. Kangs far, som var lärare i litteraturvetenskap, hade länge drömt om att själv skriva. Det var för att han skulle få komma närmare det intellektuella livet i huvudstaden – och börja skriva på allvar – som familjen flyttade. De kom till Seoul fyra månader innan massakern och lyckades därför undkomma den.

– Men vi drabbades alla av en sorts ”överlevarsyndrom”, dåligt samvete över att ha klarat oss när så många inte gjorde det. Själv kände jag att jag förr eller senare måste skriva sanningen om massakern, berätta hur diktatorn Chun Doo-hwan satte in elitmilitär mot fredliga, obeväpnade demonstranter som bara krävde demokrati, förklarar Kang.

– Jag värjde mig in i det längsta, eftersom jag insåg att det skulle bli plågsamt och svårt. Men när Park Geung-hee, dotter till diktatorn Park Chung-hee – Chun Doo-hwans mentor – blev vald till president, kände jag att det var dags att göra det.

I ett Sydkorea där Kwangju-massakern än i dag är ett nationellt trauma, slog ”Levande och döda” ner som en bomb; den hyllades och hamnade på lästopplistorna. Men diktatorn Parks dotter var inte road. Hon satte Han Kang på en svart lista, vilket innebar att författaren inte längre kunde få statliga stipendier eller kunde delta i officiella, internationella utbyten.

Hösten 2014 landade hon i Polen med en vag idé om att hon ville skriva om färgen vitt.

– Det gjorde inte mig så mycket. Jag var mest glad över att jag hade lyckats skriva boken. Men när den väl var klar, drabbades jag av en svår skrivkramp som inte vill ge med sig.

Annons
Annons

I det läget hörde Kangs polska översättare av sig och upplyste henne om att det gick att söka författarstipendium till Warszawa. Det gjorde Kang. Hösten 2014 landade hon i Polen med en vag idé om att hon ville skriva om färgen vitt, en symboliskt laddad färg som både signalerar liv och död i Asien.

– Den vita färgen följer oss genom livet. Vi har vit spädbarnsskjorta och lindor som nyfödda, vi förs till den sista vilan i en vit svepning. Jag gjorde en lista, som också finns i boken, över vita saker. Men skrivandet ville ändå inte riktigt lossna, berättar Kang.

– Jag vandrade runt i Warszawa och funderade på hur jag skulle skriva. Det är en process som alltid tar tid för mig. Jag behöver en titel och en form, sedan kan jag i regel sätta igång med skrivandet. Jag bestämde mig för titeln ”Den vita boken”, men sedan var det för en gångs skull stopp.

Warszawa, som hade varit känt som ”den vita staden” och berömt för sina vackra, vita marmorbyggnader, hade pulvriserats.

Kangs polska översättare berättade för henne om Warszawaupprorets museum, som dokumenterar den polska motståndsrörelsens resning mot den tyska ockupationsmakten.

– Jag gick dit, vandrade runt i samlingarna och steg sedan in i ett rum där film tagen av det amerikanska flygvapnet visades. I en sekvens såg jag ruiner täckta av något jag trodde var snö. Ända tills jag förstod att det var pulvriserad marmor, resterna av byggnader, berättar Kang.

– Vid det laget hade jag tillbringat två månader i Warszawa och insåg plötsligt att 95 procent av staden hade totalförstörts under kriget. Warszawa, som hade varit känt som ”den vita staden” och berömt för sina vackra, vita marmorbyggnader, hade pulvriserats.

Annons
Annons

Han Kang gästar Bokmässan i Göteborg 2019.

Foto: Park Jaehong Bild 1 av 1

Det var en chockerande insikt.

– På vägen hem passerade jag en park och kunde höra fåglarna sjunga i den täta grönskan. Jag tänkte på hur denna stad hade återfötts, kommit tillbaka till livet. Det nya Warszawa var bokstavligen byggt ovanpå det gamla, säger hon.

– Helt plötsligt drabbades jag av en märklig tanke. Kanske skulle min syster på samma sätt kunna komma tillbaka till livet om jag skänkte henne det åter?

Hon gick direkt hem från parken och började skriva. Någon regelrätt roman blev det inte den här gången.

Han Kang gästar Bokmässan i Göteborg 2019.
Han Kang gästar Bokmässan i Göteborg 2019. Foto: Park Jaehong

”Den vita boken” befinner sig i gränslandet mellan kortroman och prosalyrik. Boken består av smärtsamt vackra stycken, vars koncentration avslöjar att Han Kang började som poet.

– Jo, kanske är det detta som gör att jag arbetar så mycket med redigeringen av mina texter. Jag skalar av och skalar av, tvättar och tvättar. Hälften av min arbetstid redigerar jag.

När Han Kangs mor var 22 år gammal, var hon gravid. På den tiden bodde familjen långt ute på landet i en liten by. Plötsligt en morgon gick vattnet, alldeles på tok för tidigt – Kangs mor var bara i sjunde månaden. Inga grannar fanns i närheten och barnafadern väntades inte hem förrän sex timmar senare. Medan sammandragningarna fick henne att gråta av smärta, tog modern tog fram ett lakan och sydde en spädbarnsskjorta. Hon födde sin dotter ensam, och bönföll gång på gång den lilla: ”Dö inte, snälla, dö inte.” Men flickan dog efter två timmar. Några månader senare fick modern åter missfall och miste en pojke.

Men genom att skriva ”Den vita boken” känns det som om jag har frigjort mig från det.

– I hela mitt liv har jag tänkt att om de två barnen hade klarat sig, då hade jag och min bror inte funnits i dag. Då hade våra föräldrar nöjt sig med de första barnen, därför har det alltid känts lite som om jag lever någon annans liv. Men genom att skriva ”Den vita boken” känns det som om jag har frigjort mig från det.

”Den vita boken” är indelad tre delar, där Han Kang inledningsvis berättar sin systers historia. Sedan låter hon systern ta över hennes liv, uppleva det hon själv upplevt i Warszawa. När vistelsen i Warszawa är slut – och Kang ska återvända till Korea – inser hon dock att hon och systern inte längre kan samexistera. Hon lever och systern gör det inte. I en svindlande vacker slutscen tar författaren farväl av sin syster; hon berättar att hon kommer att se henne i allt vitt runt omkring sig. ”I det vita, bland alla de vita tingen, kommer jag att andas in det sista andetag du gav ifrån dig.”

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons