Annons

Thomas Steinfeld:Det Horace Engdahl sade 2008 borde utgjort en varning

Ledamöterna i Svenska Akademien tycks inte se skillnaden mellan sig själva och Nobelpriset. Akademien är en institution präglad av godtycke och herrskapsfasoner, medan Nobelpriset är den finaste utmärkelsen en människa kan få – ett pris som kan förändra uppfattningen av ett land, en kultur, en hel litterär tradition.

Under strecket
Publicerad

Horace Engdahl på väg att meddela att 2008 års Nobelpris i litteratur går till den franske författaren Jean-Marie Gustave Le Clézio.

Foto: Mats Andersson/TT Bild 1 av 3

Nej, bilden föreställer inte en rockkonsert, utan tillkännagivandet av att 2016 års Nobelpris i litteratur tilldelas någon som annars brukar framträda på konserter: Bob Dylan. Beskedet orsakade jubel och applåder i Börssalen i Gamla stan.

Foto: Patrik Österberg/IBL Bild 2 av 3

Författaren och poeten Anders Österling.

Foto: Kent Östlund Bild 3 av 3
Efter reklamen visas:
Mellan raderna KAN GOOGLE RÄDDA SVENSKA AKADEMIEN?

När Svenska Akademien under 60-talet funderade på att ge Nobelpriset i litteratur till den japanske författaren Yasunari Kawabata, visste ledamöterna att deras egna kunskaper inte skulle räcka till för att motivera ett sådant beslut. Men eftersom de tycks ha varit måna om att bredda priset till att omfatta alla världens litterära kulturer, skickade de en spejare till Fjärran Östern. Därifrån berättade bibliotekarien John Rohnström att det japanska folket ”med stor iver” väntade på ett Nobelpris.

15 månaders krishantering har fört Akademien allt djupare in i krisen.

Beslutet för Yasunari Kawabata hade till följd att tre européer – den iriske dramatikern Samuel Beckett, den franske äventyraren (och kulturministern) André Malraux och den engelsk-amerikanske poeten W H Auden – inte fick priset (Samuel Beckett belönades året efter). Kaj Schueler, före detta kulturchef för denna tidning, redovisade förra veckan för de nyss offentliggjorda handlingarna kring Nobelpriset år 1968. Akademien, försäkrar han, hade ansträngt sig ”för att erövra nya språkområden och världsdelar”.

Annons
Annons

Horace Engdahl på väg att meddela att 2008 års Nobelpris i litteratur går till den franske författaren Jean-Marie Gustave Le Clézio.

Foto: Mats Andersson/TT Bild 1 av 1

Och inte bara det. Ledamöterna hade varit ödmjuka och nyfikna, de hade varit försiktiga och flitiga. Och så hade de en föreställning om att Nobelpriset i litteratur var någonting större än de själva någonsin kunde vara: den finaste utmärkelse som en människa kan få. Ett pris för en enstaka gärning som med en gång lyfter pristagaren över alla andra författare, konstnärer och intellektuella; en belöning så stor att den kan förändra betydelsen av ett litterärt verk, och mer än det: uppfattningen av ett land, en kultur, en hel litterär tradition.

Nobelkommittén, under ledning av den numera nästan bortglömde skånske poeten Anders Österling, måste under denna tid ha varit en blygsam, men ändå självmedveten auktoritet, som sträckte sig ut mot världen för att få tag i någonting som ända sedan Johann Wolfgang Goethes tider kallas för ”världslitteratur”.

Horace Engdahl på väg att meddela att 2008 års Nobelpris i litteratur går till den franske författaren Jean-Marie Gustave Le Clézio.
Horace Engdahl på väg att meddela att 2008 års Nobelpris i litteratur går till den franske författaren Jean-Marie Gustave Le Clézio. Foto: Mats Andersson/TT

Vad skulle nu hända, om en ny ständig sekreterare en torsdag i oktober, skulle stå framför den stora pardörren i Börsen för att tillkännage att Nobelpriset i litteratur år 2019 skulle gå till den japanske författaren Haruki Murakami? Ett högt stönande skulle gå genom tusentals kulturredaktioner världen över och lika många redaktörer skulle sätta sig ner för att skriva någonting, som till slut skulle låta som något i stil med: ”Akademien, som efter två års skandaler är försvagad in till märgen, söker sig till en av världens mest erkända författare för att återupprätta sin auktoritet.”

Annons
Annons

Samtidigt skulle ett beslut att ge priset till en tämligen okänd poet genast mötas med öppna misstankar om bristande omdöme eller till och med korruption – så som det var, när Gao XIngjian fick priset år 2000, fast mycket värre. ”Det behövs mycket lite eftertanke”, för att förstå, skrev den brittiske författaren Tim Parks i maj 2018 i The New York Times, ”att denna litterära utmärkelse aldrig hade, och aldrig kunde ha den minsta trovärdighet. Den är nonsens.”

När Kjell Espmark och Peter Englund, två av de tre ”avhopparna”, den 17 januari återgår till sina ämbeten vid årets första akademisammanträde, så kommer de inte tillbaka till samma institution som de lämnade i våras. 15 månaders krishantering har fört Akademien allt djupare in i krisen: Katarina Frostenson finns kvar, och hennes advokat kräver inte bara en ersättning för i framtiden förlorade inkomster (som om Akademien vore en vanlig arbetsgivare, fastän med tjänster på livstid), utan har också lyckats väcka tvivel om redligheten i beslutet att hon ska lämna Akademien.

Liknar Akademien inte en korg med ruttna grönsaker, som man hoppas ska bli färska igen för att man lagt till några nyplockade gurkor?

Misstankarna om ekonomiska oegentligheter i det företag som hon drev tillsammans med sin make är inte undanröjda. Akademien verkar belöna författare som inte skriver, kanske på grund av att de stödde Jean-Claude Arnault under rättegången mot honom. Horace Engdahl har inte tagit tillbaka vare sig sitt beröm för fransmannen eller sitt förakt för det svenska rättsväsendet. Anders Olsson vrider och vänder sig i moraliska plågor när han måste meddela sin gamla vän Katarina Frostenson att han måste skada henne, för institutionens bästa.

Annons
Annons

Nej, bilden föreställer inte en rockkonsert, utan tillkännagivandet av att 2016 års Nobelpris i litteratur tilldelas någon som annars brukar framträda på konserter: Bob Dylan. Beskedet orsakade jubel och applåder i Börssalen i Gamla stan.

Foto: Patrik Österberg/IBL Bild 1 av 1

Och så där skulle man kunna fortsätta länge. Men kort sagt: Akademien verkar, nu som då, vara präglad av godtycklighet, herrskapsfasoner och ömsesidigt hänsynstagande.

Nej, bilden föreställer inte en rockkonsert, utan tillkännagivandet av att 2016 års Nobelpris i litteratur tilldelas någon som annars brukar framträda på konserter: Bob Dylan. Beskedet orsakade jubel och applåder i Börssalen i Gamla stan.
Nej, bilden föreställer inte en rockkonsert, utan tillkännagivandet av att 2016 års Nobelpris i litteratur tilldelas någon som annars brukar framträda på konserter: Bob Dylan. Beskedet orsakade jubel och applåder i Börssalen i Gamla stan. Foto: Patrik Österberg/IBL

Varifrån kommer nu förhoppningen att de två återvändarna, plus de fem experter, som i november tillkallades till en ny och större Nobelkommitté, samt kanske ytterligare två nyinvalda ledamöter ska leda Akademien mot en nystart? Liknar Akademien inte en korg med ruttna grönsaker, som man hoppas ska bli färska igen för att man lagt till några nyplockade gurkor? Visst är det på det viset, och det är så i ännu högre grad, eftersom det i Sverige uppenbarligen aldrig har gjorts ett försök till en systematisk förklaring av krisen.

Om det någon gång i historien funnits en god nation, i moralisk mening, så var det Sverige under Anders Österlings tid.

Är det inte märkvärdigt att en av världens dittills mest aktade institutioner på bara några månader kunnat sjunka så djupt att The New York Times kan skriva: ”Nobelpriset i litteratur är en skandal bara i sig själv”? Och att anledningen till detta fall skulle vara en skandal som knappt berörde ledamöterna själva, utan utspelade sig i Akademiens periferi? Är det då inte troligt att orsaken till krisen ligger någon annanstans, på ett djupare plan, och att själva skandalen bara är ett uttryck för ett fel i grunden?

Annons
Annons

Författaren och poeten Anders Österling.

Foto: Kent Östlund Bild 1 av 1

Sveriges anseende i världen bygger på bara en handfull bedrifter: på ett företag som Ikea, som har gjort en ung, funktionell och modern livsstil tillgänglig på minst halva jordklotet; på en grupp som Abba, som förvandlade sin ungdomliga pop till ett globalt musikaliskt idiom för alla generationer; på Nobelpriset i litteratur, som framförde drömmen att världens alla folk kunde sammanföras till en republik av bildade, läsande människor.

Om det någon gång i historien funnits en god nation, i moralisk mening, så var det Sverige under Anders Österlings tid. Ett land mellan de politiska blocken, opartiskt och förmedlande, ett i grunden civilt samhälle med obrutna traditioner, en modern monarki, som jämt tog ansvar för de utstötta och förföljda, långt bortom vad man kunde förvänta sig av en liten stat i den europeiska periferin. Nobelpriset i litteratur hade från början varit det främsta priset som en författare kunde få, under en tid då det knappt fanns några andra internationella utmärkelser. Men att det efter andra världskriget blev världens över huvud taget finaste belöning beror inte bara på de audiovisuella mediernas framfart. Det beror i ännu högre utsträckning också på Sveriges ställning i världen.

Författaren och poeten Anders Österling.
Författaren och poeten Anders Österling. Foto: Kent Östlund

Av denna ställning finns dock inte mycket kvar, av många anledningar, men framför allt på grund av de politiska blockens upplösning. Akademien själv avslutade denna epok när den år 1999 gav Nobelpriset till Günter Grass, vars liv och verk fram till dess hade präglats av Europas uppdelning i två block. Den mediala uppmärksamheten fanns dock kvar, och mer än någonsin. Men den högt utvecklade litterära diplomatin gick förlorad, den som till exempel hade använts när Yasunari Kawabata skulle få priset. Den ersattes genom att Akademien själv flyttades – eller förflyttade sig själv – till uppmärksamhetens centrum. Den för en institution grundläggande skillnaden mellan ämbete och person suddades ut, ledamöterna fick huvudroller, Akademien och Nobelpriset blev en och samma sak.

Annons
Annons

Följden blev inte bara udda och förmodligen mycket personliga beslut – Dario Fo, Gao Xingjian, Elfriede Jelinek – utan också en så underlig företeelse som Sara Danius redogörelse för Nobelpriset till Bob Dylan. Hennes lilla bok ”Om Bob Dylan” må duga som kärleksförklaring, men den avslöjar också en anmärkningsvärd okunskap om den skillnad som litteraturkritiken gör mellan ”lyrics” och lyrik.

Utan ett sådant regelverk, och utan ett sådant syfte, står Akademien, som Tim Parks uttryckte det, på den skiftande smakens flytande sand.

Eller annorlunda uttryckt: långt innan skandalen tog fart, har det funnits anledning att tvivla på ledamöternas integritet. Exempelvis Horace Engdahls utlåtande från hösten 2008 – att den amerikanska litteraturen skulle vara alltför ”isolerad” och ”trångsynt” för att förtjäna ett Nobelpris, i motsats till den europeiska – borde ha utgjort en varning om att man inom Akademien höll på att ramla ur både tid och sammanhang.

Hade denna utveckling kunnat förhindras? Visst, med Anders Österlings medel: med ödmjukhet och tålamod, med nyfikenhet och flit, med ett regelverk som borde ha varit desto strängare i ju mindre utsträckning den var skriven, och med en klar föreställning om vad Nobelpriset syftar på: just världslitteratur. Utan ett sådant regelverk, och utan ett sådant syfte, står Akademien, som Tim Parks uttryckte det, på den skiftande smakens flytande sand. Där befinner den sig fortfarande.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons